”Ja, dom snarkar lömskt och farligt så man kan bli tokig. Så här: Ööööööh, Ööööööh, Öööööh!”

Spionsnarkningen drönade hotfullt och steg och sjönk och morrade. Det lät verkligen lömskt och farligt. Och dessutom ganska högt. Lillebror blev ängslig.

”Var tyst! Fille och Rulle kan ju komma!”

”Ja, just det, då behövs spionsnarkning”, sa Karlsson.

I samma stund hörde Lillebror hur någon tog i dörrvredet. En smal springa öppnades. En ljusstråle trängde in, och sedan kom Fille och Rulle tassande efter.

Karlsson snarkade lömskt och farligt, och Lillebror blundade förtvivlat. Fast det behövde han egentligen inte göra. Han var redan osynlig. Överkastet hängde ner ända till golvet och skyddade både honom och Karlsson från allt närgånget ljussken och alla snokande ögon. Det var nog så Karlsson hade tänkt ut det också.

”Ööööööh”, snarkade Karlsson.

”Äntligen har vi hittat rätt”, sa Fille med låg röst. ”Så där snarkar inget barn, det måste vara han. Titta en sån tjock kluns där ligger, jo, det måste vara han.”

”Ööööööh”, kom det argt från Karlsson. Han ville inte bli kallad tjock kluns, det kunde man höra på snarket.

”Har du handklovarna färdiga”, frågade Rulle. ”Det är bäst att koppla dom på honom, innan han vaknar.”

Det rasslade lite i sängöverkastet, och sedan hörde man hur Fille och Rulle flämtade till. Lillebror förstod att nu hade de mött grinet från den hemska och dödsbringande mumien som vilade på kudden. Men vid det här laget var de ju vana vid henne och kanske inte riktigt så lättskrämda mer, eftersom de varken skrek eller sprang utan bara liksom flämtade till.

”Äsch, det är ju en docka”, sa Fille lite generad …”och en sån docka sen, fy farao”, sa han och täckte visst över henne igen, för överkastet rasslade tillbaka på sin plats.

”Men du”, sa Rulle, ”förklara för mej hur dockan har kommit hit! Hon var ute i hallen nyss, var hon inte det kanske?”

”Det har du rätt i”, sa Fille fundersamt. ”Och vem är det som snarkar förresten?”

Men det hann Fille inte få veta, för just då hördes steg som närmade sig ute i hallen. Lillebror kände igen fröken Bocks tunga fjät, och han tänkte nervöst att nu blir det väl en skräll värre än åskan.

Men det blev det inte.

”Fort in i radegoben”, väste Fille, och innan Lillebror hann blinka, försvann både Fille och Rulle in i hans garderob.

Då blev det liv i Karlsson. Snabbt som en igelkott kravlade han iväg bort till garderoben och låste dörren ordentligt om Fille och Rulle. Sedan kravlade han lika snabbt tillbaka till sin plats under sängen, och i nästa sekund klev fröken Bock in i rummet, nästan som en Lucia i sin vita särk och med ett tänt ljus i handen.

Lillebror förstod att hon var framme vid sängen, när han såg hennes stortår komma stickande in under sängkanten, och samtidigt hörde han hennes stränga röst högt över sitt huvud.

”Var det du, Lillebror, som var inne i mitt rum alldeles nyss och lyste med ficklampa?”

”Nä, det var inte jag”, stammade Lillebror utan att tänka sig för.

”Varför är du vaken då”, frågade fröken Bock misstänksamt, och sedan sa hon:

”Ligg inte under täcket och prata, så man inte hör vad du säjer!”

Det rasslade till, när hon drog undan sängöverkastet från det som hon trodde var Lillebrors huvud. Och sedan hördes ett kraftigt tjut, stackars fröken Bock, hon var ju inte lika van som Fille och Rulle att se hemska och dödsbringande mumier, tänkte Lillebror. Han förstod att nu var det tid att krypa fram. Han skulle i alla fall bli upptäckt, och dessutom måste han få hjälp med Fille och Rulle. De måste ut ur garderoben även om all världens hemligheter rök ut på samma gång.

Så Lillebror kröp fram.

”Bli inte rädd”, sa han ängsligt, ”Morsan är inget farlig men, oj, det är ett par tjuvar i garderoben.”

Fröken Bock var fortfarande uppskrämd efter mötet med Morsan. Hon höll sig för hjärtat och andades tungt, men när Lillebror sa det där om tjuvarna i garderoben, så blev hon nästan arg.

”Vad är det för dumheter du kommer och hittar på! Tjuvar i garderoben, prata inte skräp!”

Men för säkerhets skull gick hon fram till garderobsdörren och ropade:

”Är det nån där?”

Det kom inget svar, och då blev hon ännu argare.

”Svara! Är det nån där? Om ni inte är där, sä kan ni väl säja det åtminstone!”

Fast sedan hörde hon plötsligt något litet buller inne i garderoben, och då förstod hon att Lillebror talade sanning.

”Å, du modiga pojke”, brast hon ut. ”Har du som är så liten låst in två stora, starka tjuvar, å, vad du är modig!”

Då dundrade det till under sängen och Karlsson kom framkrypande.

”Tänk för att han inte är det”, sa Karlsson. ”Tänk för att det var jag som gjorde det!”

Han blängde argt ömsom på fröken Bock och ömsom på Lillebror.

”Och tänk för att jag är modig och bra på alla sätt”, sa han. ”Och genomklok och rättså vacker också förresten och inte nån tjock kluns heller, så det så!”

Fröken Bock blev ursinnig, när hon fick se Karlsson.

”Du …du …”, skrek hon, men sedan förstod hon väl att här inte var rätt tid och plats att börja gräla på Karlsson om plättar, det fanns viktigare saker att tänka pä. Hon vände sig häftigt till Lillebror.

”Spring genast in och väck farbror Julius, så vi får ringa efter polisen …oj, då måste jag ju sätta på mej en morgonrock”, sa hon med en förskrämd blick på sitt nattlinne. Och så rusade hon iväg. Lillebror rusade också iväg. Men först slet han tänderna från Morsan. Han förstod att nu behövde farbror Julius dem bättre.

I sängkammaren brusade Grrr-pi-pi-pi för fullt, farbror Julius sov som ett gott barn.

Det började ljusna så smått. I gryningsdagern såg Lillebror vattenglaset stå där på nattduksbordet som det brukade göra. Han släppte ner tänderna i det, och det hördes ett litet plask. Där bredvid låg farbror Julius glasögon och så Karlssons karamellpåse. Lillebror tog påsen och stoppade den i pyjamasfickan för att ge den till Karlsson. Det var ju onödigt att farbror Julius skulle se den, när han vaknade, och börja undra hur den hade kommit dit.

Lillebror hade en känsla av att det brukade ligga något mer på nattduksbordet i vanliga fall, javisst, farbror Julius klocka och plånbok. De fanns där inte nu. Men det var ju inget som Lillebror behövde bry sig om. Vad han hade att göra, det var att väcka farbror Julius, och det gjorde han.

Farbror Julius for häftigt upp ur sömnen.

”Vad är det nu igen?”

Han fiskade raskt upp sina tänder och satte dem på plats i munnen och sedan sa han:

”Sannerligen, snart reser jag hem till Västergötland, så som här levs om nätterna …och sen ska jag minsann sova sexton timmar i sträck, så det så!”

Det var verkligen en mening, där han behövde sina tänder, tänkte Lillebror, men sedan satte han igång att förklara för farbror Julius, varför han måste komma och det tvärt.

Och farbror Julius stövlade iväg så fort han bara kunde, Lillebror rände efter, fröken Bock kom löpande från sitt håll, och de störtade in i Lillebrors rum alla på en gång.

”Å, snälla herr Jansson, tjuvar, kan man bara tänka sej”, hojtade fröken Bock.

Det fanns ingen Karlsson i rummet, det var det första Lillebror la märke till. Fönstret stod öppet. Han måste ha flugit hem till sig, så bra, så utmärkt bra! Tänk, då skulle Fille och Rulle inte behöva se honom och inte polisen heller, det var nästan för bra för att vara sant!

”Dom är i garderoben”, sa fröken Bock, och hon lät både skrämd och nöjd. Men farbror Julius pekade på den tjocka klunsen i Lillebrors säng och sa:

”Är det inte bäst att vi väcker Lillebror först som sist?”

Sedan tittade han förvånad på Lillebror som stod bredvid honom.

”Fast han är ju redan vaken ser jag — men vem är det då som ligger i sängen där?”

Fröken Bock ryste. Hon visste nog vad som låg i sängen. Här fanns sådant som var ruskigare än tjuvar till och med.