Kolorna avlämnades sedan vid dörren till Lillebrors rum, där Gunilla stod och tog emot dem och la dem i en ask med påskriften: ’För välgörande ändamål!’

Krister hade plockat fram stolar i en rad mitt på golvet, och där fick publiken sätta sig. I ett hörn av rummet var en filt upphängd, och där bakom hördes en del tissel och tassel och en hund som gläfste.

— Vad är det vi ska få se, sa en pojke, som hette Kirre. Det är väl bara smörja förstås, men då ska jag ha tillbaka min kola.

Varken Lillebror eller Gunilla eller Krister tyckte om Kirre, för han var alltid så mallig.

Lillebror, som hade hållit till bakom filten, klev nu fram. Han höll den lilla valpen i famnen.

— Ni ska få se världens bästa trollerimakare och filurhunden Ahlberg, sa han.

— Som sagt var…världens bästa trollerimakare, hördes en röst bakom filten, och fram klev Karlsson. På huvet hade han Lillebrors pappas höga hatt och över hans axlar hängde Lillebrors mammas rutiga förkläde, knutet under Karlssons haka med en liten prydlig rosett. Förklädet skulle vara istället för en sådan där svart mantel, som trollerigubbar har.

Alla klappade i händerna, alla utom Kirre. Karlsson bockade sig och såg mycket självbelåten ut. Så tog han av sig sin höga hatt och visade, att den var tom, precis som trollerigubbar brukar göra.

— Varsågod och se, mitt herrskap, sa han, här finns ingenting, absolut ingenting!

Nu trollar han nog fram en kanin ur hatten, tänkte Lillebror, för det hade han en gång sett en trollerigubbe göra. Det skulle bli roligt att få se Karlsson trolla fram en kanin, tänkte han.

— Som sagt…. här finns ingenting, sa Karlsson dystert. Och här kommer inte heller att finnas nånting, om inte ni lägger dit lite, fortsatte han. Jag ser, att här sitter en massa glupska små barn och äter kola. Nu låter vi hatten gå runt, och så lägger alla en kola i den. Det ska vara till ett mycket välgörande ändamål.

Lillebror gick runt med hatten, och där låg snart en liten bra hög med kola i den. Han gav Karlsson hatten.

— Det skramlar betänkligt, sa Karlsson och riste på hatten. Om den hade varit full med kola, så hade det inte skramlat alls.

Han stoppade i sig en av kolorna och började tugga.

— Det känns verkligen välgörande, sa han och tuggade belåtet.

Kirre hade inte lagt någon kola i hatten, fastän han hade en hel påse.

— Ja, mina kära vänner…och Kirre, sa Karlsson. Här ser ni filurhunden Ahlberg. Hunden som kan göra allt. Ringa i telefon, flyga, baka bullar, prata, lyfta på benet…allting!

Just då lyfte den lilla pudelvalpen verkligen på benet mot Kirres stol, och det blev en liten, liten pöl på golvet.

— Ni ser att jag inte överdriver, sa Karlsson, den hunden kan verkligen allt.

— Sss, sa Kirre och flyttade undan sin stol från pölen, det där kan väl varenda jycke göra. Men låt’en prata lite, det blir nog svårare, haha!

Karlsson vände sig till valpen.

— Tycker du det är svårt att prata, Ahlberg?

— Visst inte, sa Ahlberg. Bara när jag röker cigarr. Lillebror och Gunilla och Krister riktigt hoppade till, för det lät precis som om det var valpen som pratade. Men Lillebror tänkte, att det var nog Karlsson som hade något knep för sig. Och det var bra, för Lillebror ville ha en vanlig hund och inte en som kunde prata.

— Snälla Ahlberg, sa Karlsson, kan du inte berätta lite ur hundens liv för alla våra vänner…och Kirre?

— Gärna det, sa Ahlberg.

Och så satte han i gång att berätta.

— Jag var på bio häromkvällen, sa han och hoppade lekfullt omkring Karlsson.

— Jaså, var du på bio, sa Karlsson.

— Ja, och det satt två hundloppor bredvid mig i samma bänk, sa Ahlberg.

— Gjorde det, sa Karlsson.

— Ja, och när vi kom ut på gatan efteråt, så hörde jag, att den ena loppan sa till den andra: ’Ska vi gå hem eller ska vi åka hunn?’

Alla barnen tyckte, att det var en bra föreställning, även om det kanske inte var så mycket trollerier just. Det var bara Kirre som satt där och såg mallig ut.

— Säg åt honom att han bakar lite bullar också, sa han hånfullt.

— Vill du baka ett par bullar, Ahlberg, frågade Karlsson.

Ahlberg gäspade och la sig ner på golvet.

— Nä, det kan jag inte, sa han.

— Haha, det var väl det jag kunde tro, sa Kirre.

— Nä, för jag har ingen jäst hemma, sa Ahlberg. Alla barnen tyckte så mycket om Ahlberg. Men Kirre fortsatte att vara dum.

— Låt honom flyga istället då, sa han. Det behöver man ingen jäst till.

— Vill du flyga, Ahlberg, frågade Karlsson.

Det verkade nästan som om Ahlberg sov, men han svarade i alla fall, när Karlsson talade till honom.

— Nog kan jag flyga för all del, sa han. Men då får du flyga också, för jag har lovat min mamma att aldrig gå till väders ensam.

— Kom här då, lille Ahlberg, sa Karlsson och lyfte upp valpen i sin famn.

Och sekunden efteråt flög de, Karlsson och Ahlberg. Först steg de mot taket och for ett par varv runt taklampan, och sedan bar det iväg rätt ut genom fönstret. Då blev till och med Kirre blek av häpnad.

Alla barnen rusade till fönstret och stod där och såg Karlsson och Ahlberg sväva bort över hustaken. Men Lillebror skrek förtvivlad:

— Karlsson, Karlsson, kom tillbaka med min hund! Det gjorde Karlsson. Han kom snart tillbaka och satte ner Ahlberg på golvet. Ahlberg ruskade på sig, och han såg så förvånad ut, så man skulle kunna tro, att det var hans livs första flygfärd.

— Ja, sen var det slut för idag, sen har vi inget mer att bjuda på, sa Karlsson. Men det har du, sa han och gav Kirre en liten knuff.

Kirre förstod inte vad han menade.

— Kola, sa Karlsson.

Och Kirre tog fram sin påse och gav Karlsson hela påsen, fast först tog han en kola ur den åt sig själv.

— Maken till glupsk pojke, sa Karlsson. Sedan såg han sig ivrigt omkring.

— Var är burken för välgörande ändamål, frågade han.

Gunilla gick efter den. Hon tänkte, att nu bjuder nog Karlsson på en kola i alla fall, när han har så många. Men det gjorde inte Karlsson. Han tog asken och räknade hungrigt alla kolorna.

— Femton, sa han. Räcker till kvällsmat! Hejsan hoppsan, jag måste hem och äta kvällsmat!

Och så försvann Karlsson ut genom fönstret.

Alla barnen måste gå hem, Gunilla och Krister också. Lillebror och Ahlberg blev ensamma, och det tyckte Lillebror var riktigt skönt. Han tog valpen i sin famn och satt och viskade med honom. Och valpen slickade honom i ansiktet, och sedan sov han. Det hördes små snusande ljud från honom, när han sov.

Men sedan kom mamma upp från tvättstugan, och då blev allt så förfärligt sorgligt. Mamma trodde inte alls, att Ahlberg inte hade någonstans att bo. Hon ringde till det där telefonnumret, som stod på halsbandet, och berättade, att hennes pojke hade tagit vara på en liten svart pudelvalp.

Lillebror stod bredvid telefonen med Ahlberg i famnen, och han viskade hela tiden:

— Käre gode Gud, gör så att det inte är deras valp! Men det var deras valp.

— Älskling, sa mamma, när hon hade lagt på luren. Det är en pojke som heter Staffan Ahlberg, som rår om Bobby.

— Bobby, frågade Lillebror.

— Ja, han heter så, valpen. Staffan har gråtit hela eftermiddagen. Och han kommer och hämtar Bobby klockan sju.

Lillebror sa inget, men han blev lite vitare i ansiktet, och hans ögon såg så blanka ut. Han kramade valpen och viskade i hans öra, när inte mamma hörde det:

— Lilla Ahlberg, jag vill att du skulle vara min hund.

Men klockan sju kom Staffan Ahlberg och hämtade sin valp. Då låg Lillebror inne på sin säng och grät som om hjärtat ville brista.

8

Karlsson går på födelsedagskalas

Nu hade det blivit sommar, skolan slutade, och Lillebror skulle fara till mormor. Men först var det något mycket viktigt, som skulle hända. Lillebror skulle fylla åtta år. Å, han hade väntat på den födelsedan så länge…nästan ända sedan han fyllde sju! Det var märkvärdigt, vad det var långt mellan födelsedagarna, nästan lika långt som mellan jularna.