”Hoj, hoj”, skrek det och flaxade kring öronen på fröken Bock. Men ibland lät det henne få ett litet försprång för att det skulle bli mer spännande. Det bar iväg genom hela våningen, fröken Bock före och Lillspöket efter, in i köket och ut ur köket, in i vardagsrummet och ut ur vardagsrummet, in i Lillebrors rum och ut ur Lillebrors rum, runt, runt!
Fröken Bock skränade och skrek hela tiden, och till sist måste spöket försöka lugna henne.
”Så så så, tjut inte! Nu när vi har så roligt!”
Men det hjälpte inte. Fröken Bock fortsatte att gasta och rände iväg ut i köket igen. Där stod vattenbaljan kvar på golvet efter hennes fotbad. Spöket var henne tätt i hälarna.
Lillspöket i Vasastan
”Hoj, hoj”, skrek det rakt i örat på henne, och fröken Bock for omkull över baljan med ett brakande. Då gav hon till ett tjut som ur en mistlur, och spöket sa:
”Schsch! Du skrämmer livet ur både mej och grannarna. Snart kommer radiopolisen, om du inte aktar dej.”
Hela golvet flöt av vatten och mitt i alltihop låg fröken Bock. Men hon kravlade sig upp märkvärdigt fort och stack iväg ut ur köket med de våta kjolarna klafsande om benen.
Spöket kunde inte låta bli att ta ett par rejäla skutt i baljan, där det ännu fanns lite vatten kvar.
”Stänker bra kring väggarna det här”, sa spöket till Lillebror. ”Och alla människor tycker väl om att snava på vattenbaljor, så vad väsnas hon för?”
Spöket gjorde ett sista skutt och skulle sedan ha tag i fröken Bock igen. Hon syntes inte till. Men det var märken efter hennes blöta fötter på parkettgolvet i hallen.
”Travande husbock”, sa spöket. ”Här är färska spår. Och vart dom leder ska vi snart se. För gissa vem som är världens bästa spårhund!”
De ledde till badrummet. Fröken Bock hade låst in sig där, och man kunde höra hennes triumferande skratt lång väg.
Lillspöket dunkade på dörren.
”Öppna, säjer jag!”
Ett nytt, övermodigt skratt kom från badrummet.
”Öppna …annars är jag inte me’!” skrek spöket.
Fröken Bock hade blivit tyst där inne, men öppnade gjorde hon inte. Då vände sig spöket till Lillebror som stod där andfådd efter språngmarschen.
”Säj åt henne du! Det är väl inte roligt när hon gör på det där viset!”
Lillebror knackade försiktigt på dörren.
”Det är bara jag”, sa han. ”Hur länge tänker fröken Bock stanna i badrummet?”
”Hela natten, det kan du vara viss om”, sa fröken Bock. ”Jag ska just bädda i badkaret med alla handdukarna.”
Då tog spöket i på skarpen.
”Ja, gör det för all del! Bara förstör allting, så att vi inte kan få ha nåt roligt! Men gissa vem som i så fall tänker fara och spöka för Frida?”
Det var tyst en lång stund inne i badrummet. Fröken Bock satt väl och tänkte över det hemska som hon hade hört. Men till sist sa hon med en liten ynklig bönfallande röst:
”Nä, gör inte det, va? Det…det tycker jag då inte!”
”Nå, så kom ut då”, sa spöket. ”Annars blir det raka spåret till Frej gatan. Och sen har vi Frida i TV-burken igen så säkert som aldrig det.”
Man kunde höra fröken Bock sucka flera gånger. Till sist ropade hon:
”Du, Lillebror, lägg örat till nyckelhålet, jag vill viska nånting.”
Lillspöket i Vasastan
Lillebror gjorde som hon bad. Han la örat till nyckelhålet, och fröken Bock viskade till honom:
”Jag trodde, förstår du, att jag inte var rädd för spöken, men det är jag. Du som är så modig, kan du inte be den där hemska skapelsen försvinna och komma igen en annan gång, när jag har hunnit vänja mej lite? Men inte fara till Frida under tiden, det måste han lova för all del!”
”Jag ska se vad jag kan göra”, sa Lillebror. Han vände sig om för att tala med spöket. Men det fanns inte längre något spöke där.
”Han är borta”, skrek Lillebror. ”Han har nog farit hem till sej. Kom ut vetja!”
Men fröken Bock tordes inte komma ut förrän Lillebror hade letat igenom hela våningen och sett efter att inget spöke fanns kvar.
Sedan satt fröken Bock länge inne i Lillebrors rum och darrade i hela kroppen. Men så småningom kvicknade hon till och det riktigt ordentligt.
”Oj, det var hemskt medan det höll på”, sa hon. ”Men tänk, tänk, vilket TV-program det ska bli! Frida har inte varit med om något som ens liknar det här.”
Hon satt där och gladde sig som ett barn. Bara ibland ryste hon, när hon tänkte på spökjakten nyss.
”Uppriktigt sagt så räcker det med spökerier nu”, sa hon. ”Måtte jag slippa se den där fulingen igen!”
Knappt hade hon sagt det så hördes inne i Lillebrors garderob ett dovt råmande, och mer behövdes inte för att fröken Bock skulle börja skrika igen.
”Hörde du! Sanna mina ord, nu har vi spöket i garderoben …å, jag tror jag dör.”
Lillebror tyckte synd om henne, men han visste inte vad han skulle säga för att trösta henne.
”Ånej”, sa han till sist. ”Det är nog inget spöke …tänk om det är en liten ko …ja, vi ska hoppas att det är en liten ko.”
Men då hördes en röst från garderoben:
”Liten ko! Tänk för att det inte är det!”
Garderobsdörren öppnades, ut kom Lillspöket i Vasastan i sin vita dräkt som Lillebror hade sytt. Med dova spöksuckar steg det till väders och började kretsa kring taklampan i små korta svängar.
”Hoj, hoj, världens farligaste spöke och ingen liten ko!”
Fröken Bock skrek. Runt runt for spöket, fortare och fortare gick det, värre och värre skrek fröken Bock, vildare och vildare blev spöket.
Men då hände något. Spöket tog ut svängarna lite för nätt, och rätt som det var hakade spökdräkten upp sig på en pigg som stack ut från lampan.
Ratsch, sa det i de gamla sköra lakanen, dräkten for av och blev hängande på sin pigg, och runt kring lampan flög Karlsson i sina vanliga blå byxor, sin rutiga skjorta och sina rödrandiga strumpor. Han var så i tagen att han inte själv märkte vad som hade hänt. Han bara flög och flög och suckade och stönade mer spökaktigt än någonsin. Men på fjärde varvet la han plötsligt märke till det där som hängde i lampan och svajade för luftdraget när han flög förbi.
”Vad är det för ett skynke ni har hängt opp i lampan”, sa han. ”Är det nån sorts flughåv?”
Lillebror kunde bara jämra sig.
”Nej, Karlsson, det är ingen flughåv.”
Då tittade Karlsson neråt sin trinda kropp och såg olyckan, såg sina blå byxor, såg att han inte längre var Lillspöket i Vasastan utan bara Karlsson.
Han landade framför Lillebror med en liten förlägen duns.
”Nåja”, sa han, ”en olycka kan hända den bäste, det har vi fått exempel på nu …nåja, det är ju en världslig sak i alla fall!”
Fröken Bock satt vit i ansiktet och stirrade på honom. Hon kippade efter luft som en fisk på torra land. Men till sist lyckades hon pressa fram ett par ord.
”Vem …vem …du gode Moses, vem är det där?”
Och Lillebror sa med gråten i halsen:
”Det är Karlsson på taket.”
”Och vem”, flämtade fröken Bock, ”vem är Karlsson på taket?”
Karlsson bugade sig.
”En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år …tänk för att jag är det!”
8
Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson
Det blev en kväll som Lillebror aldrig glömde. Fröken Bock satt på en stol och grät, och Karlsson stod en bit ifrån och såg nästan skamsen ut. Ingen sa något, allting var eländigt.
”Det är sånt här man får rynkor i pannan av”, tänkte Lillebror, för så brukade mamma säga ibland. Det var när Bosse kom hem med tre underbetyg på en gång eller när Bettan tjatade och ville ha en liten kort fårskinnspäls just som pappa skulle betala TV-apparaten eller när Lillebror hade kastat sten på skolgården och fått sönder en fönsterruta, då suckade mamma och sa: ”Det är sånt här man får rynkor i pannan av!”
Precis så kände Lillebror det också just nu. Usch vad allting var obehagligt! Fröken Bock grät så att det sprutade. Och varför? Bara för att Karlsson inte var något spöke.
