Innan Lillebror hann medge någonting, hade Karlsson rusat fram till fönstret, där det stod en skär pelargon i en blomkruka.

”Och snäll som jag är, så ska jag hjälpa dej att plantera den också”, sa han.

”Stopp”, skrek Lillebror. Men det var så dags. Karlsson hade redan rivit upp pelargonen ur krukan och innan Lillebror hann hejda honom, hade han slängt ut blomman genom fönstret.

”Du är inte klok”, började Lillebror men Karlsson hörde inte på honom.

”Ett helt stort persikoträd! Tänk det du! På ditt 50-årskalas kan du bjuda varenda kotte på persikor till efterrätt, blir inte det trevligt?”

”Jo, men det blir så lagom trevligt, när mamma får se att du har ryckt upp hennes pelargon”, sa Lillebror. ”Och tänk nu om nån gubbe nere på gatan har fått den i huvet, vad tror du han säjer?”

”Tack, käre Karlsson, säjer han”, försäkrade Karlsson. ”Tack, käre Karlsson, för att du ryckte loss pelargonen och inte slängde ut den med blomkrukan på…som Lillebrors tokiga mamma tycker skulle vara så bra.”

”Det tycker hon väl inte”, protesterade Lillebror, ”vad menar du med det?”

Karlsson stoppade ner kärnan i blomkrukan och krafsade energiskt jord över den.

”Jo, det tycker hon”, försäkrade han. ”Bara pelargonen får sitta fast i krukan, då är hon nöjd, din mamma. Att det är livsfarligt för små gubbar nere på gatan, det bryr hon sej inte om. En gubbe mer eller mindre, det är en världslig sak, säjer hon, bara ingen rycker loss min pelargon.”

Han spände ögonen i Lillebror.

”Men om jag nu hade slängt ut blomkrukan också, var skulle vi i så fall ha planterat persikoträdet, hade du tänkt?”

Lillebror hade inte tänkt något alls, och han kunde inte svara. Det var svårt att resonera med Karlsson, när Karlsson var på det humöret. Men lyckligtvis bytte han humör en gång i kvarten ungefär, och plötsligt kom där nu ett belåtet skrockande från honom.

”Påsen har vi kvar”, sa han. ”Man kan ha hur kul som helst med påsar.”

Det hade Lillebror aldrig märkt.

”Hur då”, undrade han. ”Vad kan man göra med en påse?”

Karlssons ögon började tindra.

”Världens kolossalaste smack”, sa han. ”Hoj, hoj, vilket smack! Och det är precis vad jag ska göra nu!”

Han tog påsen och försvann hastigt ut i badrummet med den. Lillebror följde nyfiket efter. Han ville gärna veta hur man gör världens kolossalaste smack.

Karlsson stod lutad över badkaret och fyllde påsen med vatten från kranen.

”Du är inte klok”, sa Lillebror. ”Inte kan man hälla vatten i en papperspåse, det förstår du väl.”

”Vad är det här då”, sa Karlsson och höll den sprickfärdiga påsen under näsan på Lillebror. Ett ögonblick höll han den där för att Lillebror skulle få se att man visst kan hälla vatten i papperspåsar, men sen sprintade han med påsen i näven tillbaka till Lillebrors rum.

Lillebror rusade efter, fylld av onda aningar. Mycket riktigt…Karlsson hängde ut genom fönstret, så att man bara såg hans trinda bakdel och hans små korta, trinda ben.

”Hoj, hoj”, skrek han, ”se upp där nere, för nu kommer världens kolossalaste smack!”

”Stopp”, skrek Lillebror och lutade sig hastigt ut genom fönstret han också.

”Nej, Karlsson, nej”, ropade han ängsligt. Men det var för sent. Påsen, var redan på väg. Lillebror såg hur den föll som en bomb rakt framför fötterna på en stackars tant som skulle till mjölkaffären i huset bredvid, och hon tyckte inte om världens kolossalaste smack, det märktes.

”Hon tjuter som om det var en blomkruka”, sa Karlsson. ”Och så är det bara lite vanligt vatten.”

Lillebror stängde fönstret med en smäll. Han ville inte att Karlsson skulle kasta ut fler saker.

”Jag tror inte att man ska göra så där”, sa han allvarsamt. Men då gapskrattade Karlsson. Han gjorde en liten flygtur runt taklampan och kikade fnissande ner på Lillebror.

”Jag tror inte att man ska göra så där”, sa han och härmade Lillebror. ”Hur tror du att man ska göra då? Slänga ut påsen full med ruttna ägg, va ? Är det om igen ett av din mammas besynnerliga påhitt?”

Han kom flygande och landade med en duns framför Lillebror.

”Ni är världens besynnerligaste, du och din mamma”, sa han och klappade Lillebror på kinden. ”Men jag tycker om er ändå, konstigt nog.”

Lillebror rodnade, så glad blev han. Det var i alla fall bra härligt att Karlsson tyckte om honom, och att han faktiskt gillade mamma också, fast det inte lät så alltid.

”Ja, jag är själv förvånad”, sa Karlsson. Han fortsatte att klappa Lillebror. Länge och väl klappade han honom och undan för undan allt hårdare. Till sist fick Lillebror en klapp som nästan var en liten örfil, och så sa Karlsson.

”O, vad jag är snäll! Jag är världens snällaste. Och därför så tycker jag att vi leker nånting snällt nu, tycker inte du det också?”

Det var Lillebror med på, och han började genast fundera : Vad fanns det för något snällt man kunde leka med Karlsson?

”Till exempel”, sa Karlsson. ”Vi kan leka att bordet här är våran flotte som vi räddar oss på, när den stora översvämningen kommer …och den kommer just nu!”

Han pekade på en liten vattenflod som sakta tillrade fram under dörren.

Lillebror flämtade till.

”Stängde du inte kranen i badrummet”, frågade han förskräckt.

Karlsson la huvudet på sned och tittade milt på Lillebror.

”Gissa tre gånger, om jag gjorde det eller ej ?”

Lillebror öppnade dörren till hallen, jo, det stämde, det som Karlsson hade sagt. Den stora översvämningen hade kommit. Badrummet och hallen stod under vatten så att man kunde plaska i det om man ville.

Karlsson ville. Han gjorde ett förtjust jämfotahopp rakt ut i blötan.

”Hoj, hoj”, sa han. ”Vissa dagar händer det då bara trevliga saker.”

Men när Lillebror hade stängt badkarskranen och tömt det överfyllda badkaret, då sjönk han ner på en stol i hallen och tittade förtvivlat på förödelsen.

”Oj”, sa han, ”oj, vad ska mamma säja?”

Karlsson kom av sig mitt i sitt skuttande, och han tittade harmset på Lillebror.

”Nä, vet du va”, sa han. ”Hur grinig får hon egentligen vara, din mamma? Det är ju bara lite vanligt vatten!”

Han gjorde ett nytt jämfotahopp så att det stänkte på Lillebror.

”Ganska trevligt vatten till och med”, sa han. ”Man får ju fotbad gratis vetja. Gillar hon inte fotbad, din mamma?”

Han hoppade om igen så att det stänkte på Lillebror ännu mer.

”Tvättar hon aldrig fötterna? Kastar hon bara blomkrukor stup i ett hela dagarna?”

Lillebror svarade inte. Han hade annat att tänka på. Äntligen blev det fart på honom, o, de måste ju torka upp så mycket som möjligt, innan mamma kom hem.

”Karlsson, vi måste skynda oss…”, sa han och for upp från stolen. Han pilade iväg ut i köket och var snart tillbaka med ett par skurtrasor.

”Karlsson, hjälp till”, började han. Men där fanns ingen Karlsson. Ingen Karlsson i badrummet och ingen i hallen och ingen inne i Lillebrors rum heller. Men Lillebror hörde motorsurr utanför. Han sprang fram till fönstret, och då såg han något som liknade en trind korv susa förbi.

”Flygande tunna eller vad”, mumlade Lillebror.

Nej, ingen flygande tunna! Utan bara Karlsson på väg hem till sitt gröna hus på taket.

Men nu hade Karlsson fått syn på Lillebror. Han gjorde en störtdykning och svängde förbi fönstret så att det bara visslade om det. Lillebror vinkade ivrigt åt honom med skurtrasan och Karlsson vinkade tillbaka med sin lilla knubbiga hand.

”Hoj, hoj”, skrek han. ”Här kommer Tiotusenkronors-Karlsson, hoj, hoj!”

Så var han borta. Och Lillebror gick med en skurtrasa i var hand ut i hallen för att börja torka upp.

2

Karlsson kommer ihåg att han har födelsedag.

Det var nog tur för Karlsson att han var försvunnen när mamma kom från resebyrån, för hon blev mycket riktigt arg, både för pelargonen och för översvämningen som Lillebror ändå hade lyckats torka upp det mesta av.