”Ja, men det är alltid du som är den andra”, sa Lillebror med ett fniss, och han undrade hur Karlsson egentligen bar sig åt. Vilken människa som helst måste ju förstå, att en natt som den här så vore det allra bästa om Karlsson låg uppe i sin kökssoffa med täcket över huvudet, medan Bimbo låg här nere och skrämde bort Fille och Rulle genom att skälla så huset skakade. Men nu hade Karlsson fått det precis tvärtom och nästan lyckats inbilla Lillebror att det också var bäst så. Det ville Lillebror förresten gärna tro, för innerst inne var han ändå äventyrslysten och rätt nyfiken på hur Karlsson skulle filura den här gången.

Karlsson hade bråttom nu, för han trodde att Fille och Rulle kunde väntas när som helst.

”Jag ska filura ihop nånting som skrämmer ihjäl dom redan från början”, sa han. ”Det behövs ingen liten dum hund till det, må du tro.”

Han sprang ut i köket och började riva i städgarderoben. Lillebror bad honom ängsligt att vara lite tystare, för fröken Bock sov ju i Bettans rum som låg vägg i vägg. Det hade Karlsson inte tänkt på.

”Du får lyssna vid dörrarna”, kommenderade han Lillebror. ”Så fort du inte hör Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch, så säjer du till, för då är det fara på färde.”

Han funderade lite.

”Vet du vad du ska göra då”, sa han. ”Då ska du sätta igång och snarka själv det värsta du kan. Så här: Grrr-aaaah, Grrr-aaaah!”

”Varför ska jag göra det”, undrade Lillebror.

”Jo, för om det är Sago-Julle som har vaknat, så tror han att det är Husbocken han hör, och om Husbocken vaknar, så tror hon att det är Sago-Julle hon hör. Men jag vet att Grrr-aaaah är du och då förstår jag att nån är vaken och att det är fara på färde, och då kryper jag in i städgarderoben och gömmer mej, hihi, världens bästa filurare, gissa vem det är!”

”Men om Fille och Rulle kommer, vad ska jag göra då”, undrade Lillebror ganska förskrämd, för det skulle ju vara så lagom trevligt att stå ensam ute i hallen, när tjuvarna kom, och med Karlsson borta i köket.

”Då ska du också snarka”, sa Karlsson. ”Så här: Grr-hö-hö-hö, Grr-hö-hö-hö.”

Det här var minst lika svårt som multiplikationstabellen tänkte Lillebror, att komma ihåg alla Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch och Grrr-aaah och Grrr-hö-hö-hö, men han lovade att göra sitt bästa.

Karlsson gick fram till handdukshyllan och ryckte ner alla kökshanddukarna.

”Handdukarna räcker inte”, sa han. ”Men det finns väl fler i badrummet.”

”Vad är det du tänker göra”, undrade Lillebror.

”En mumie”, sa Karlsson. ”En hemsk, fruktansvärd, dödsbringande mumie!”

Lillebror visste inte riktigt vad mumie var, men han hade för sig att det var någonting som fanns i gamla kungagravar i Egypten. Det var visst helt enkelt döda kungar och drottningar som låg där som en sorts stela paket med gloende ögon. Pappa hade berättat om det en gång. Kungarna och drottningarna var balsamerade hade han sagt, för att man skulle kunna ha dem kvar precis som de var när de levde, och de var inlindade i varv på varv av gamla linnetrasor hade pappa sagt. Men Karlsson var väl i alla fall ingen balsamerare tänkte Lillebror, och han frågade häpen:

”Hur ska du kunna göra en mumie?”

”Jag lindar in mattpiskaren, men bry dej inte om det du”, sa Karlsson. ”Gå och ställ dej på vakt och sköt ditt, så ska jag nog sköta mitt.”

Och Lillebror ställde sig på vakt. Han lyssnade vid dörrarna och hörde de mest lugnande snarkningar, Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch precis som det skulle vara. Men sedan måtte farbror Julius ha fått någon mardröm, för hans snarkningar blev plötsligt så egendomliga och jämrande, Grrr-mmmm, Grrr-mmmm inte alls det där lugna, susande pi-pi-pi. Lillebror undrade om det inte var säkrast att gå och tala om det för världens bästa snarkforskare ute i köket, men just när han undrade som mest, hörde han ivrigt springande steg och sedan ett förskräckligt brak och sedan en hel massa svärord. Det kom borta från tjyvafällan, å, hjälp, nu var Fille och Rulle här förstås! Samtidigt märkte han till sin fasa att Grrr-asch alldeles hade tystnat, å, hjälp, vad skulle han ta sig till? Han repeterade förtvivlat alla order han hade fått av Karlsson, och sedan satte han i med ett ynkligt Grrr-aah tätt följt av ett lika ynkligt Grrr-hö-hö-hö, men det ville inte låta som snarkningar alls.

Han försökte igen.

”Grrr …”

”Håll truten”, var det nån som väste borta vid tjyvafällan, och i mörkret såg han något litet tjockt som låg och krälade mellan de kullfallna stolarna och förgäves försökte kravla sig upp. Det var Karlsson.

Lillebror sprang dit och lyfte undan stolarna så att Karlsson kunde komma upp. Men Karlsson var inte alls tacksam för det. Han var arg som ett bi.

”Det var ditt fel”, väste han. ”Sa jag inte att du skulle hämta handdukar åt mej i badrummet?”

Det hade ju Karlsson faktiskt inte sagt. Stackarn, han hade förstås glömt att vägen till badrummet gick över tjyvafällan, men det kunde ju inte Lillebror hjälpa.

De hade förresten ingen tid att gräla om vems fel det var, för nu hörde de fröken Bock rassla med dörrhandtaget inne i sitt rum. Här var inte en sekund att förlora.

”Spring”, viskade Lillebror.

Karlsson rände iväg ut i köket och själv sprang Lillebror som en rasande in till sig och kastade sig ner i sängen.

Det var i allra sista ögonblicket. Han drog täcket upp till hakan och försökte åstadkomma ett litet trovärdigt Grrr-aaah, men det lät inget vidare bra, så han tystnade och låg där och hörde fröken Bock komma in och komma fram till hans säng. Han kikade försiktigt mellan ögonfransarna och såg henne stå där i sin nattsärk, vit i allt det skymningsgråa, jo, hon stod där och tittade så forskande ner på honom, och han kände att det började klia i hela kroppen.

”Försök inte låssas att du sover”, sa fröken Bock men hon lät inte arg.

”Var det åskknallen som väckte dej också”, frågade hon, och Lillebror stammade:

”Ja …jag tror det.”

Fröken Bock nickade bekräftande.

”Jag har känt hela dan att det skulle bli åska. Det har varit så kvavt och besynnerligt. Men du ska inte vara rädd”, sa hon och klappade Lillebror på huvudet. ”Den bara dundrar, men den slår aldrig ner så här mitt i stan.”

Sedan gick hon. Lillebror låg kvar i sängen en lång stund och tordes inte röra sig. Men så småningom tassade han upp. Han undrade oroligt hur det hade gått för Karlsson, och så tyst han kunde smög han ut i köket.

Det första han såg var mumien. Helige Jeremias, som farbror Julius brukade säga, han såg mumien! Den satt på diskbänken och bredvid stod Karlsson stolt som en tupp och lyste på den med en ficklampa som han hade hittat i städgarderoben.

”Är hon inte stilig”, sa han.

Hon — då var det väl en drottningmumie då, tänkte Lillebror. En ganska rund och knubbig drottning var det minsann, för kring mattpiskaren hade Karlsson lindat alla kökshanddukar och badhanddukar som han hade kunnat få tag i. Mattpiskarens ”huvud” hade han gjort till ansikte genom att spänna en handduk över det och på handduken hade han ritat två stora gloende svarta ögon. Men mumien hade tänder också. Riktiga tänder. Farbror Julius tänder. De satt intryckta i handduken och var väl antagligen förankrade mellan mattpiskarens rottingslingor, men för att de skulle sitta säkrare, hade Karlsson klämt fast dem med ett par plåster över mumiens mungipor. En hemsk och fruktansvärd och dödsbringande mumie var det minsann, och ändå fnissade Lillebror.

”Varför är det plåster på henne”, frågade han.

”Hon har väl rakat sej”, sa Karlsson och klappade mumien på kinden. ”Hoj, hoj, hon är så lik mor min, så jag tänker kalla henne för Morsan.”

Han tog mumien i famn och bar henne mot hallen.

”Det blir roligt för Fille och Rulle att få träffa Morsan”, sa han.

7

Karlsson filurar bäst i mörker.

Det kom en lång ståltråd insmygande genom brevlådan. Man såg den inte, för det var kolsvart i tamburen, men man hörde det otäcka rasslet och skrapet, ja, nu kom de, Fille och Rulle!