Och så gick fröken Bock. Lillebror hörde hur hon vred om nyckeln. Nu var han inlåst och kunde inte komma ut. Det kändes otäckt. Han var sprutande arg på fröken Bock. Men på samma gång hade han lite dåligt samvete, för han hade ju inte burit sig riktigt fint åt han heller. Mamma skulle nog tycka att han hade retat Husbocken och varit oförskämd.

Karlsson på taket flyger igen

Mamma, ja …han funderade på om han inte ändå skulle ta och gråta lite.

Men då hörde han ett surrande, och in genom fönstret kom Karlsson.

4

Karlsson bjuder på bullkalas

”Hur skulle det vara med ett litet mellanmål”, sa Karlsson.

”Choklad och bullar på min farstubro …jag bjuder!”

Lillebror bara såg på honom, å, ingen var så underbar som Karlsson, Lillebror skulle vilja krama honom. Det försökte han också göra, men Karlsson knuffade till honom.

”Lugn, bara lugn! Du är inte hos mormor nu. Nå, kommer du med?”

”Om”, sa Lillebror. ”Fast egentligen är jag inlåst. Egentligen sitter jag precis som i fängelse.”

”Tror Husbocken, ja”, sa Karlsson. ”Och det kan hon fortsätta med en stund.”

Hans ögon började lysa, och han tog en rad små belåtna skutt framför Lillebror.

”Vet du vad? Vi leker att du sitter i en fängelsehåla och har det så förskräckligt med en otäck husbock till fångvaktare, och så kommer det en väldigt modig och stark och vacker och lagom tjock hjälte och räddar dej.”

”Vilken då hjälte”, undrade Lillebror. Karlsson tittade förebrående på honom.

”Försök gissa det, om du kan!”

”Jaså, du”, sa Lillebror. ”Men då kan du väl rädda mej nu genast, tycker jag.”

Det hade Karlsson inget emot.

”För han är så rask också, hjälten”, försäkrade Karlsson. ”Snabb som en hök, ja, minsann, och modig och stark och vacker och lagom tjock, och han kommer sättande och räddar dej och är så modig så. Hoj, hoj, här kommer han!”

Karlsson tog ett stadigt tag om Lillebror och steg snabbt och modigt till väders. Bimbo skällde när han såg Lillebror försvinna ut genom fönstret, men Lillebror skrek:

”Lugn, bara lugn! Jag kommer snart tillbaka.”

Uppe på Karlssons farstubro låg det tio stycken bullar i rad och såg mycket goda ut.

”Ärligt betalta också varenda en”, sa Karlsson. ”Vi delar rättvist, du tar sju och jag tar sju.”

”Det går väl inte”, sa Lillebror. ”Sju och sju blir fjorton, och här finns ju bara tio bullar.”

Karlsson skyndade sig att rafsa ihop sju bullar i en liten hög.

”Här är i alla fall mina”, sa han och la en knubbig hand över bullhögen. ”Ni räknar så befängt i skolorna nu för tiden. Men det ska ju inte jag behöva lida för. Vi tar sju var, har jag sagt, och det här är mina.”

Lillebror nickade.

”Jag orkar i alla fall inte äta mer än tre. Men chokladen, var har du den?”

”Nere hos Husbocken”, sa Karlsson. ”Och där ska vi nu hämta den.”

Lillebror tittade förskrämd på honom. Han hade ingen lust att träffa fröken Bock igen och kanske få nya örfilar. Inte begrep han heller hur de skulle komma åt kakaoburken. Den stod ju inte i det öppna fönstret som bullarna hade gjort utan på en hylla bredvid spisen rakt framför ögonen på fröken Bock.

”Hur i all sin dar ska det gå till” frågade Lillebror.

Karlsson skrockade förnöjt.

”Ja, du kan förstås inte räkna ut det, liten dum pojke som du är! Men nu har händelsevis världens bästa filurare tagit hand om saken, så du kan vara alldeles lugn.”

”Ja, men hur …”, började Lillebror.

”Du”, sa Karlsson, ”säj mej, har du nånsin lagt märke till piskbalkongerna som finns i det här huset?”

Visst hade Lillebror gjort det. Mamma brukade ju skaka köksmattorna på deras piskbalkong, den låg så bekvämt till, en halvtrappa upp från deras köksdörr räknat.

”Bara tio steg från er ytterdörr”, sa Karlsson. ”Till och med en liten sölkorv som du borde kunna knata den biten ganska hastigt.”

Lillebror förstod ingenting.

”Varför skulle jag knata till piskbalkongen?”

Karlsson suckade.

”Måste man förklara allting för dej, lilla dumma pojke där! Nå, spärra opp örona nu och hör hur jag har tänkt.”

”Ja, jag hör”, sa Lillebror.

”Alltså”, sa Karlsson. ”Liten dum pojke landar med Karlssonflyg på balkongen, knatar sedan en halvtrappa ner och ringer hårt och länge på dörrklockan, fattar du det? Arg husbock i köket hör signalen och går med fasta steg för att öppna …alltså köket tomt! Modig och lagom tjock hjälte flyger in genom fönstret och fort ut igen, nu med kakaoburken i nypan. Liten dum pojke ringer en gång till bara för att retas och springer tillbaka till balkongen. Arg husbock öppnar dörren och blir ännu argare när ingen står där utanför med en knippa röda rosor åt henne. Hon ryter till och slänger igen dörren. Liten dum pojke fortsätter att fnissa på balkongen, ända tills lagom tjock hjälte kommer och hämtar honom till bullkalas på taket. Hejsan hoppsan, Lillebror, gissa vem som är världens bästa filurare …nu sätter vi i gång!”

Och innan Lillebror hann knysta var han på väg från taket till piskbalkongen. Karlsson gjorde en störtdykning med honom så att det visslade om öronen och killade i magen värre än i berg- och dalbanan på Gröna Lund. Sedan gick alltihop precis som det var sagt. Karlsson surrade iväg bort mot köksfönstret och Lillebror kilade ner och ringde på dörrklockan hårt och länge. Snart hörde han steg som närmade sig inne i tamburen. Då fnissade han mycket riktigt och rusade tillbaka till balkongen. Sekunden efteråt öppnades dörren där nere och fröken Bock stack ut huvudet. Han kunde se henne, om han försiktigt kikade fram genom balkongdörrens glasruta. Och det var tydligt att Karlsson hade rätt …arg husbock blev ännu argare när ingen fanns där utanför. Hon muttrade högt för sig själv, en lång stund stod hon kvar i dörröppningen som om hon väntade att den som hade ringt plötsligt skulle dyka upp framför henne. Men den som hade ringt stod tyst fnissande på balkongen, och det fortsatte han med ända tills den lagom tjocka hjälten kom och hämtade honom till bullkalas på sin farstubro.

Det blev det bästa bullkalas Lillebror hade varit med om.

”Nu mår jag bra”, sa han, när han satt där på bron bredvid Karlsson och tuggade sin bulle och drack sin choklad och tittade ut över Stockholms tak och torn som skimrade i solskenet. Bullarna var goda, chokladen var också utmärkt god. Han hade själv kokat den inne i Karlssons spis. Allt som behövdes, mjölk och kakao och socker hade Karlsson räddat med sig från köket där nere.

”Och ordentligt betalt vartenda dugg med fem öre som ligger på köksbordet”, sa Karlsson. ”Är man ärlig, så är man, det är inget att göra åt den saken.”

”Var har du fått alla femöringarna ifrån”, undrade Lillebror.

”Från en portmonnä som jag hittade på gatan häromdan”, sa Karlsson. ”Full med femöringar och andra pengar!”

”Stackars den som tappade portmonnän”, sa Lillebror. ”Han blev nog lessen.”

”Åja”, sa Karlsson, ”är man droskchaufför får man väl hålla ordning på sina grejer då!”

”Hur vet du att det var en droskchaufför”, undrade Lillebror häpen.

”Jag såg när han tappade portmonnän, vetja”, sa Karlsson. ”Och att han var droskchaufför syntes ju på märket i mössan. Jag är väl inte dum heller.”

Lillebror tittade förebrående på Karlsson. Så där fick man verkligen inte göra med saker som man hittade, det måste han tala om för Karlsson. Men han måste inte tala om det just nu …en annan gång! Nu ville han bara sitta där på bron och njuta av solskenet och bullarna och chokladen och Karlsson.

Karlsson hade snart satt i sig alla sina sju bullar. För Lillebror gick det inte lika fort. Han höll på med sin andra. Den tredje låg bredvid honom på bron.

”A, vad jag mår bra”, sa Lillebror.

Karlsson böjde sig fram och tittade honom stint in i ögonen. ”Nej, det gör du inte. Du mår inte alls bra.”

Han la sin hand på Lillebrors panna.