”Precis vad jag trodde! Ett typiskt fall av bullfeber.”

Lillebror såg förvånad ut.

”Vad är det för nånting …bullfeber?”

”Det får man av att äta för mycket bullar.”

”Då har väl du ändå mer bullfeber”, sa Lillebror.

”Trodde du ja”, sa Karlsson. ”Men ser du, jag hade bullfeber när jag var tre år, och man kan bara få det en gång, precis som mässling och kikhosta.”

Lillebror kände sig inte alls sjuk, och det försökte han säga åt Karlsson. Men Karlsson tvingade honom att lägga sig ner på bron och stänkte ivrigt choklad i ansiktet på honom.

”Så att du inte ska svimma”, förklarade Karlsson. Sedan rafsade han till sig Lillebrors sista bulle.

”Ingen mer bulle för dej, det vore rena döden! Men tänk vilken tur för den här stackars lilla bullen att jag finns, annars hade han fått ligga här på bron alldeles ensam”, sa Karlsson och åt raskt upp bullen.

”Men nu är han inte så ensam längre”, sa Lillebror.

Karlsson klappade sig belåtet på magen.

”Nej, nu är han hos sina sju kompisar och där trivs han!”

Lillebror trivdes han också. Han låg kvar på bron och kände hur bra han mådde trots bullfebern. Han var mätt och unnade gärna Karlsson den där bullen.

Då kom han att titta på sin klocka. Den fattades några minuter i tre. Lillebror började skratta.

”Nu kommer snart fröken Bock och öppnar åt mej. A, jag skulle önska jag kunde se henne, när hon kommer in i mitt rum och jag är borta.”

Karlsson klappade honom vänligt på axeln.

”Kom med dina små önskningar till Karlsson, så ordnar han allting åt dej. Spring bara in och hämta min kikare. Den hänger på fjortonde spiken från soffan räknat, ganska högt upp, kliv på hyvelbänken.”

Lillebror fnissade.

”Ja, men jag har ju bullfeber, måste man inte ligga stilla då?”

Karlsson skakade på huvudet.

”Ligga stilla och fnissa …det tror du hjälper mot bullfeber! Tvärtom, ju mer du skalar runt väggar och tak, dess fortare blir du frisk, det kan du läsa i varenda läkarbok.”

Och eftersom Lillebror gärna ville bli av med sin bullfeber sprang han lydigt in i huset och klättrade upp på hyvelbänken och tog ner kikaren som hängde på den fjortonde spiken från soffan räknat. På samma spik hängde också en tavla med en liten röd tupp i ena hörnet. Karlsson hade själv målat den.

Lillebror kom ihåg nu att Karlsson var världens bästa tuppmålare. Här hade han gjort ett ’Porträtt av ensam mycket liten röd tupp’ - så stod det skrivet på tavlan. Och nog var den tuppen mera ensam och liten och röd än någon annan som Lillebror hade sett i sitt liv. Men han hade inte tid att titta på den mera, klockan var snart tre, och han hade så bråttom.

Karlsson stod flygfärdig när Lillebror kom med kikaren, och innan Lillebror hann knysta hade Karlsson surrat iväg med honom tvärs över gatan och landat på hustaket mitt emot. Då förstod Lillebror.

”Oj, vilken bra utkiksplats, om man har en kikare och vill kika in i mitt rum!”

”Det har man, och det vill man”, sa Karlsson och satte kikaren för ögonen. Sedan fick Lillebror också låna den. Och han såg sitt rum lika tydligt som om han hade varit där. Där låg Bimbo i sin korg och sov, där var Lillebrors säng, där var bordet med läxböckerna och där var klockan på väggen. Nu slog hon tre. Men fröken Bock syntes inte till.

”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson. ”Hon är på väg, för jag känner rysningar utefter ryggraden och skinnet knottrar sej.”

Han slet ifrån Lillebror kikaren och satte den för ögonen.

”Vad sa jag? Nu öppnas dörren, här kommer hon, rar och gullig som en kannibalhövding.”

Han skrockade till av skratt.

”Jojo, nu spärrar hon opp ögona! Var är Lillebror? Tänk om han har ramlat ut genom fönstret!”

Det var nog vad fröken Bock trodde, för hon kom sättande fram till fönstret alldeles förskrämd. Lillebror tyckte riktigt synd om henne. Hon lutade sig ut och kikade ner mot gatan, som om hon hade väntat att få se Lillebror där.

”Nej, där är han inte”, sa Karlsson, ”snopet, va?”

Fröken Bock såg lugnad ut. Hon gick tillbaka in i rummet.

”Nu letar hon”, sa Karlsson. ”Hon letar i sängen …och bakom bordet…och under sängen, håhåjaja …och vänta, nu går hon in i garderoben, hon tror nog att du ligger där i en liten hög och gråter.”

Karlsson skrockade till igen.

”Det är på tiden att vi börjar filura henne”, sa han.

”Hur då”, undrade Lillebror.

”Så här”, sa Karlsson. Och innan Lillebror hann knysta surrade Karlsson iväg med honom tvärs över gatan och slängde in honom i hans rum.

”Hejsan hoppsan, Lillebror, var snäll mot Husbocken”, sa Karlsson. Och så flög han sin väg.

Lillebror tyckte inte att det där var något riktigt bra sätt att filura på. Men han fick ju lov att hjälpa till så gott han kunde. Därför smög han tyst och stilla fram och satte sig vid bordet och slog upp räkneboken. Han hörde fröken Bock rota omkring inne i garderoben. Full av spänning väntade han på att hon skulle komma ut.

Och hon kom. Det första hon såg var Lillebror. Då ryggade hon baklänges mot garderobsdörren. Där stod hon alldeles tyst och stirrade på honom. Så klippte hon med ögonen ett par gånger liksom för att kontrollera att hon inte såg fel.

”Var i all världen gömde du dej”, frågade hon till slut.

Lillebror tittade oskyldigt upp från sin räknebok.

”Jag har inte gömt mej. Jag sitter ju bara här och räknar mina tal. Inte kunde jag veta att fröken Bock höll på med kurragömma. Men för all del …kryp in i garderoben igen, så ska jag gärna leta.”

Det svarade fröken Bock ingenting på. Hon stod tyst en stund och tänkte.

”Jag håller väl aldrig på att bli sjuk”, mumlade hon. ”Det händer så mycket konstigt här i huset.”

Just då hörde Lillebror hur någon försiktigt låste dörren från utsidan. Lillebror fnissade. Världens bästa husbocks-tämj are hade tydligen flugit in genom köksfönstret för att lära Husbocken hur det kändes att vara inlåst.

Fröken Bock märkte ingenting. Hon stod bara tyst och såg grubblande ut. Till sist sa hon:

”Egendomligt! Nåja, nu kan du gå ut och leka, medan jag lagar middan.”

”Tack, det var snällt”, sa Lillebror. ”Då slipper jag vara inlåst mera nu då?”

”Ja, det slipper du”, sa fröken Bock och gick till dörren. Hon la handen på låsvredet och tryckte ner, först en gång, så en gång till. Men dörren ville inte gå upp. Då kastade hon sig med hela sin tyngd mot den. Det hjälpte inte. Dörren var och förblev stängd.

Fröken Bock gav till ett tjut.

”Vem har låst dörren”, skrek hon.

”Det har väl fröken Bock gjort själv”, sa Lillebror.

Fröken Bock fnyste.

”Prat! Hur kan dörren vara låst från utsidan när jag är på insidan!”

”Inte vet jag”, sa Lillebror.

”Kan det vara Bosse eller Bettan”, undrade fröken Bock.

”Nä, dom är kvar i skolan än”, försäkrade Lillebror.

Då satte sig fröken Bock tungt på en stol.

”Vet du vad jag tror”, sa hon. ”Jag tror att det finns ett spöke här i huset.”

Lillebror nickade, å, så bra om fröken Bock trodde att Karlsson var ett spöke, då kanske hon gav sig iväg. För inte ville hon väl stanna i ett hus där det spökade.

”Ar fröken Bock rädd för spöken”, frågade Lillebror.

”Tvärtom”, sa fröken Bock. ”Jag är glad åt dom! Tänk, nu kan kanske jag också komma i TV! Du vet, dom har en serie där med folk som berättar om sina spökerier, och det som jag har varit med om här under en enda dag, det räcker till tio TV-program.”

Fröken Bock såg innerligt belåten ut.

”Det kommer att reta min syster Frida, må du tro. För Frida har varit i TV och berättat om alla spöken som hon har sett och om spökröster som hon har hört och jag vet inte vad. Men nu ska jag bräcka av henne ordentligt.”

”Har fröken Bock hört några spökröster då”, undrade Lillebror.

”Ja, kommer du inte ihåg hur det råmade utanför fönstret nyss, när bullarna försvann. Det ska jag försöka härma i TV, så att folk får höra hur det lät.”