Han klappade Lillebror på kinden.

”Visst tycker jag om dej, och nånting måste det ju bero på …kanske för att du är så olik mej, stackars lilla barn!”

Han flög upp i fönstret och vinkade adjö.

”Och om du ringer som om elden vore lös”, sa han, ”så betyder det antingen att elden är lös eller också ’Nu har jag väckt dej igen, käre Karlsson, ta med dej en stor väska och kom hit och hämta alla mina leksaker …du får dom bara för det’!”

Sedan var Karlsson borta.

Men Bimbo kastade sig på golvet framför Lillebror och piskade med svansen så att det smällde mot mattan. Det var hans sätt att visa när han var riktigt glad åt någon och ville att man skulle bry sig om honom. Lillebror la sig på golvet bredvid honom. Då for Bimbo upp och skällde av fröjd. Sedan kröp han ihop på Lillebrors arm och slöt ögonen.

”Du tycker allt det är bra att jag är hemma från skolan och är isolerad”, sa Lillebror. ”Du, Bimbo, du tycker visst att jag är bäst i världen.”

7

Lillspöket i Vasastan

Lillebror hade en lång, ensam dag, och han längtade innerligt efter kvällen. Det var nästan som en sorts julafton tyckte han. Han lekte med Bimbo och tittade på sina frimärken och räknade lite för att inte bli efter sina kamrater i klassen. Och när han trodde att Krister måste vara hemkommen från skolan ringde han till honom och berättade om scharlakansfebern.

”Jag kan inte gå till plugget, för jag är isolerad, förstår du!”

Det lät ganska fint tyckte han, och det tyckte visst Krister också, för han blev alldeles tyst.

”Du kan gärna tala om det för Gunilla”, sa Lillebror.

”Har du inte långtråkigt”, frågade Krister när han fick mål i mun.

”Nähä då”, sa Lillebror, ”jag har ju …”

Sedan teg han. Han hade tänkt säga ’Karlsson’, och det fick han inte för pappa. I våras hade Krister och Gunilla visserligen träffat Karlsson flera gånger, men det var innan pappa hade sagt ifrån att man inte fick tala om honom med någon enda människa. Vid det här laget hade Krister och Gunilla nog glömt honom, och det var bara bra, tyckte Lillebror.

”För nu har han blivit min egen hemliga Karlsson”, tänkte han. Han sa hastigt adjö till Krister.

”Hej då, nu har jag inte tid mer.”

Det var dystert att äta middag ensam med fröken Bock, men hon hade gjort riktigt goda köttbullar. Lillebror åt många. Till efterrätt fick han äpplekaka med vaniljsås. Då började han tro att fröken Bock kanske inte var alldeles hopplös ändå.

”Det bästa med Husbocken är äpplekakan”, tänkte Lillebror, ”och det bästa med äpplekakan är vaniljsåsen och det bästa med vaniljsåsen är att just jag äter den.”

Ändå var det ingen rolig middag, när så många platser vid bordet stod tomma. Lillebror längtade efter mamma och pappa och Bosse och Bettan, allihop i tur och ordning. Nej, det var verkligen inget roligt, dessutom pratade fröken Bock hela tiden om Frida, och henne var Lillebror redan ganska trött på.

Men så kom kvällen. Det var höst nu och blev tidigt mörkt. Lillebror stod vid sitt fönster blek av spänning och såg stjärnorna brinna uppe över hustaken. Han väntade. Det här var värre än julafton. Då var det bara tomten man väntade på, och vad var det mot Lillspöket i Vasastan …ingenting! Lillebror bet nervöst sina naglar. Han visste att nu väntade också Karlsson där uppe någonstans. Fröken Bock satt ute i köket med fötterna i en balja vatten. Hon tog sitt dagliga fotbad, men sedan skulle hon komma och säga godnatt åt Lillebror, det hade hon lovat. Då var det dags att klämta i klockan. Och sedan …du gode Moses, som fröken Bock brukade säga …du gode Moses, vad det här var spännande!

”Kommer hon inte snart, så spricker jag”, mumlade Lillebror.

Då kom hon. In genom dörren klev fröken Bock på stora, nytvättade, bara fötter, och Lillebror spratt till som en liten fisk så rädd blev han, ändå hade han ju väntat henne och visste att hon skulle komma.

Fröken Bock tittade misslynt på honom.

”Varför står du där vid öppna fönstret i bara pyjamasen? Gå och lägg dej!”

”Jag …jag ser på stjärnorna”, stammade Lillebror. ”Vill inte fröken Bock också se på dom?”

Det sa han så listigt för att få henne fram till fönstret. På samma gång stack han omärkligt in handen bakom gardinen där snöret fanns, och gav det ett kraftigt ryck. Han hörde hur det ringde uppe på taket. Det gjorde fröken Bock också.

”Jag hör klockklang i rymden”, sa hon. ”Så konstigt!”

”Ja, det var konstigt”, sa Lillebror.

Sedan höll han andan. Ty i glidflykt från taket kom där nu svävande ett vitt och ganska runt litet spöke. Det kom med musik. Mycket svagt och mycket sorgligt lät det, men att det var ’Lillspökets klagan’ som hördes i höstkvällen, det kunde man inte ta fel på.

”Där …o, titta där …å, du gode Moses”, sa fröken Bock. Hon var kritvit i ansiktet och måste sätta sig på en stol. Och det var hon som hade sagt att hon inte var rädd för spöken!

Lillebror försökte lugna henne.

”Ja, nu börjar jag också tro att det spökar”, sa han. ”Men det är ju ett sånt litet spöke, det är nog inget farligt.”

Fröken Bock hörde inte på honom. Hon stirrade vilt ut genom fönstret, där spöket hade satt i gång en fantastisk flyguppvisning.

”Ta bort det! Ta bort det!” flämtade hon.

Men Lillspöket i Vasastan kunde man inte ta bort. Det svävade fram och tillbaka, det steg och det sjönk, och då och då gjorde det en kullerbytta i luften. Inte ens under kullerbyttorna tystnade den klagande musiken.

Det var riktigt vackert och stämningsfullt tyckte Lillebror, det vita lilla spöket, den mörka stjärnhimlen och den klagande musiken. Men det tyckte inte fröken Bock. Hon slet tag i Lillebror.

”Vi springer in i sängkammaren och gömmer oss där!”

Familjen Svantessons våning bestod av fem rum och kök och hall och badrum. Bosse och Bettan och Lillebror hade var sitt lilla rum, mamma och pappa hade sin sängkammare, och så var det ett stort vardagsrum. Nu när mamma och pappa var borta bodde fröken Bock i sängkammaren. Den låg åt gården, Lillebrors rum låg åt gatan.

”Kom”, flämtade fröken Bock, ”kom, vi gömmer oss i sängkammaren!”

Lillebror stretade emot. Inte skulle de väl skena ifrån spökeriet, när det just hade börjat! Men fröken Bock var envis.

”Skynda dej, innan jag får dåndimpen!”

Och fastän Lillebror inte ville, lät han sig släpas med till sängkammaren. Fönstret stod öppet där också, men fröken Bock rusade fram och stängde det med en smäll. Persiennerna fällde hon ner och gardinerna drog hon för mycket ordentligt. Sedan började hon stapla möbler framför dörren så mycket hon orkade. Det var tydligt att hon för liv och pina inte ville se några spöken mer. Lillebror förstod det inte, förut hade hon ju varit så ivrig på spökerier. Han satt på pappas säng och såg hur hon slet, och han skakade på huvudet.

”Så där ängslig skulle nog inte Frida vara”, sa han.

Men just nu ville fröken Bock inte höra talas om Frida. Hon fortsatte att släpa fram möbler, byrån och bordet och alla stolarna och en liten bokhylla. Det blev en riktigt präktig barrikad framför dörren.

”Så där ja”, sa fröken Bock belåtet. ”Nu tror jag vi kan vara lugna.”

Då hördes under pappas säng en dov röst som sa ännu mer belåtet:

”Så där ja! Nu tror jag vi kan vara lugna! Nu är vi inspärrade för natten!”

Och upp flög Lillspöket så att det bara susade om det.

”Hjälp”, skrek fröken Bock. ”Hjälp!”

”Vad då med”, sa spöket. ”Kånka möbler, va? Man är väl inget stadsbud heller.”

Åt detta skrattade spöket själv länge och ihärdigt. Det gjorde inte fröken Bock. Hon rusade mot dörren och började vräka undan möbler så att stolarna yrde. Snart hade hon vält barrikaden och störtade med höga skrik ut i hallen.

Spöket kom efter. Det gjorde Lillebror också. Sist kom Bimbo vilt skällande. Han kände igen spöket på lukten och tyckte att det här var en rolig lek. Det tyckte visst spöket också.