— Ja, kom går vi och tittar på dom, sa Bettan.

Och så gick de allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan för att ta sig en titt på Lillebrors födelsedagskalas.

Det var pappa, som öppnade dörren. Men det var mamma, som skrek till först. För det var hon, som först fick syn på den lilla tjocka farbrorn, som satt bredvid Lillebror.

En liten tjock farbror med gräddtårta långt upp över öronen.

— Nej, nu svimmar jag, sa mamma.

Pappa och Bosse och Bettan stod stilla och bara stirrade.

— Karlsson kom i alla fall, där ser du, mamma, sa Lillebror glatt. Å, vilken fin födelsedag det här var.

Den lilla tjocka farbrorn vispade bort lite av gräddtårtan, som han hade om munnen, och sedan vinkade han med en knubbig hand åt pappa och mamma och Bosse och Bettan, så att grädden yrde.

— Hejsan hoppsan, skrek han. Ni har visst inte haft den äran förut? Mitt namn är Karlsson på Taket…åja, åja, Gunilla, lägg för dig lagom, jag ska väl också ha lite tårta?

Han högg tag i Gunillas hand, som höll tårtspaden, och tvingade henne att släppa den.

— Aldrig sett på maken till glupsk liten flicka, sa han.

Sedan tog han sig själv en stor bit.

— Världens bästa tårtätare, det är Karlsson på Taket, sa han och log ett soligt leende.

— Kom, vi går, viskade mamma.

— Ja, låt inte mig hindra, sa Karlsson.

— Lova mig en sak, sa pappa till mamma, när de hade stängt dörren bakom sig, lova mig en sak alle samman, du Bosse och Bettan också! Tala inte om det här för någon, absolut inte för någon!

— Varför inte då, sa Bosse.

— Ingen skulle tro det, sa pappa. Och om dom skulle tro det, så skulle vi inte få vara i fred en minut under resten av vårt liv.

Pappa och mamma och Bosse och Bettan tummade på att de inte skulle berätta för någon enda människa om den konstiga lekkamraten, som Lillebror hade skaffat sig.

Och de höll ord. Ingen har någonsin fått höra dem säga ett enda ord om Karlsson. Och därför kan Karlsson få fortsätta att bo i sitt lilla hus, som ingen vet om, fastän det ligger på ett vanligt tak i ett vanligt hus vid en alldeles vanlig gata i Stockholm. Karlsson kan gå omkring och filura i lugn och ro, och det är just vad han gör också. För han är världens bästa filurare.

När alla smörgåsarna var slut och alla kakorna och hela tårtan, och Gunilla och Krister hade gått hem, och Bimbo sov, då tog Lillebror adjö av Karlsson. Karlsson satt på fönsterblecket färdig att ge sig i väg. Gardinerna fläktade sakta fram och tillbaka, det var så ljumt i luften, det var ju sommar.

— Snälla, snälla Karlsson, det är väl säkert, att du bor kvar på taket, när jag kommer tillbaka från mormor, sa Lillebror.

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Om bara min mormor släpper mig så. Men det är inte säkert. För hon tycker, att jag är världens bästa barnbarn.

— Är du det då, frågade Lillebror.

— Ja, vem i all sin dar skulle annars vara det. Kan du komma på någon, frågade Karlsson.

Så vred han på knappen, som satt ungefär mitt för hans navel. Motorn började surra.

— När jag kommer tillbaka, då ska vi äta mycket tårta då, skrek han, för det här blev man inte fet av. Hejsan hoppsan, Lillebror!

— Hejsan hoppsan, Karlsson, skrek Lillebror. Och så var Karlsson borta.

Men i den lilla hundkorgen bredvid Lillebrors säng låg Bimbo och sov. Lillebror böjde sig ner över honom. Han luktade på honom. Han strök med en liten narig hand sakta över valpens huvud.

— Bimbo, i morron ska vi fara till mormor, sa han. Gonatt, Bimbo! Sov gott, Bimbo!

Karlsson på taket flyger igen

1

Karlsson på taket flyger igen

Världen är så stor, och där finns så många hus. Stora hus och små hus finns det, vackra hus och fula hus, gamla hus och nya hus. Och så finns det ett litet, litet hus åt Karlsson på taket. Karlsson tycker att det är världens bästa hus och precis lagom åt världens bästa Karlsson. Det tycker Lillebror också.

Lillebror, han bor med mamma och pappa och med Bosse och Bettan i ett alldeles vanligt hus vid en alldeles vanlig gata i Stockholm, men uppe på taket precis bakom skorstenen, just där ligger det lilla Karlssonhuset med sin skylt där det står:

KARLSSON PÅ TAKET

Världens bästa Karlsson

Man kan kanske tycka det är konstigt att någon bor på taket, men Lillebror säger:

”Vad är det för konstigt med det? Folk får väl bo var dom vill.”

Mamma och pappa tycker också att folk får bo var de vill. Men först i början trodde de inte att Karlsson fanns. Det trodde inte Bosse och Bettan heller. De ville inte tro att det bodde en liten tjock farbror där uppe, som hade propeller på ryggen och som kunde flyga.

”Du ljuger, Lillebror”, sa Bosse och Bettan. ”Karlsson är bara ett påhitt.”

För säkerhets skull frågade Lillebror Karlsson om han var ett påhitt, men då sa Karlsson:

”Påhitt kan dom vara själva.”

Mamma och pappa hade för sig att Karlsson var en sådan där låtsaskamrat som en del barn skaffar sig när de känner sig ensamma.

”Stackars Lillebror”, sa mamma. ”Bosse och Bettan är ju så mycket större. Han har ingen att leka med. Det är därför han fantiserar om den där Karlsson.”

”Ja, vi måste nog ge honom en hund i alla fall”, sa pappa. ”Det har han ju önskat sej så länge. Och får han bara den, så glömmer han bort Karlsson.”

Det var så det gick till att Lillebror fick Bimbo. En alldeles egen hund fick han. Det var den dagen när han fyllde åtta år.

Just den dagen var det också som mamma och pappa och Bosse och Bettan äntligen fick se Karlsson. Jo minsann, de fick se honom! Och det gick till så här:

Lillebror hade födelsedagskalas inne i sitt rum. Han hade bjudit Krister och Gunilla. De gick i samma klass som han. Och när nu mamma och pappa och Bosse och Bettan hörde hur det skrattades och pratades inne hos Lillebror, så sa mamma:

”Kom, vi går och tittar på dom! Dom är ju så söta!”

”Ja, det gör vi”, sa pappa.

Och vad fick de se, mamma och pappa och Bosse och Bettan, när de kikade in i Lillebrors rum! Vem satt där vid födelsedagsbordet med gräddtårta över hela ansiktet och åt så att han kunde storkna, om inte en tjock liten farbror som hojtade och skrek:

”Hejsan hoppsan, mitt namn är Karlsson på taket. Ni har visst inte haft den äran att träffa mej förut, tror jag.”

Det var nära att mamma hade svimmat då. Och pappa blev så nervös.

”Tala inte om det här för någon”, sa han. ”Absolut inte för någon.”

”Varför då”, frågade Bosse.

Och pappa förklarade varför.

”Tänk, vilket liv det skulle bli om folk fick reda på det här med Karlsson. Han skulle komma i TV, förstår ni väl. Vi skulle snava på TV-sladdar och filmkameror här i trapporna, och var halvtimme skulle det komma en pressfotograf och vilja fotografera Karlsson och Lillebror. Stackars Lillebror, han skulle bli ’Pojken som hittade Karlsson på taket’ …Vi skulle aldrig få en lugn stund mer i vårt liv.”

Det förstod mamma och Bosse och Bettan, och därför tummade de allihop på att aldrig berätta för någon om Karlsson.

Nu var det så att Lillebror redan nästa dag skulle fara till mormor på landet och bli där hela sommaren. Det gladde han sig mycket åt, men han var orolig för Karlsson. Vad kunde inte Karlsson hitta på att göra under tiden! Tänk om han försvann och blev borta!

”Snälla, snälla Karlsson, det är väl säkert att du bor kvar där uppe på taket när jag kommer tillbaka från mormor”, sa Lillebror.

”Det vet man aldrig”, sa Karlsson. ”Jag ska också fara till min mormor. Hon är mycket mormorigare än din, och hon tycker att jag är världens bästa barnbarn. Så man vet aldrig …hon var ju tokig om hon släppte ifrån sej världens bästa barnbarn, eller hur?”

”Var bor hon, din mormor”, undrade Lillebror.

”I ett hus”, sa Karlsson. ”Trodde du att hon var ute och sprang hela nätterna?”