”Har du nån dammsugare”, frågade Lillebror när han hade funderat en stund.

Den frågan tyckte inte Karlsson om, det märktes. Han tittade misslynt på Lillebror.

”Somliga är lata, ska jag säja!” Jag har världens bästa sopborste och världens bästa sopskyffel, men det duger inte åt vissa latoxar, nähä, dammsugare ska det vara, så att somliga ska slippa göra nånting själv.”

Karlsson fnyste.

”Jag skulle kunna ha tusen dammsugare om jag ville. Men jag är inte så bekväm av mej som vissa andra. Jag gillar motion.”

”Det gör väl jag med”, sa Lillebror urskuldande, ”men …ja, förresten har du ju ingen elektricitet till nån dammsugare.”

Han kom ihåg nu att Karlssons hus var alldeles omodernt. Där fanns varken elektricitet eller vattenledning. Karlsson hade en fotogenlampa att lysa sig med om kvällarna, och vatten fick han ur regntunnan som stod ute vid stugknuten.

”Sopnedkast har du inte heller”, sa Lillebror, ”fast det skulle du verkligen behöva.”

”Har jag inte sopnedkast”, sa Karlsson. ”Vad vet du om det? Sopa du, så ska jag visa dej världens bästa sopnedkast.”

Lillebror suckade. Så tog han sopborsten och satte i gång. Karlsson låg med armarna bakom nacken och tittade på, mycket belåten. Och han sjöng för Lillebror, precis som han hade lovat:

”Dagens stund är snart förliden,

blott för den som flitig är

bliver efter slutad möda

vilan ljuv och kär.”

”Just det, så är det”, sa Karlsson och bökade in sig i kudden så att han skulle ligga ännu bättre. Sedan sjöng han igen, och Lillebror sopade och sopade. Men mitt i alltihop sa Karlsson:

”Medan du ändå håller på, kan du ta och koka lite kaffe åt mej.”

”Ska jag”, sa Lillebror.

”Ja, tack”, sa Karlsson. ”Fast jag vill inte att du ska ha nåt extra besvär för min skull. Du behöver bara elda i spisen och hämta in lite vatten och koka av sumpen. Kaffet dricker jag själv.”

Lillebror tittade olustigt ut över golvet som inte var det minsta finputsat än.

”Kan inte du ordna med kaffet, medan jag sopar”, föreslog han.

Karlsson suckade tungt.

”Hur blir man så där in i norden lat som du är”, frågade han. ”När du ändå håller på …skulle det vara så svårt att koka lite kaffe då?”

”Nä, det förstås”, sa Lillebror, ”fast om jag ska säja vad jag tycker …”

”Men det ska du inte”, sa Karlsson. ”Ansträng dej inte med det! Försök i stället vara lite hjälpsam mot den som har slitit ut sej för din skull, dammsugit örona på dej och jag vet inte vad.”

Lillebror la ifrån sig sopborsten. Han tog en hink och sprang ut efter vatten. Han rev fram ved ur vedskrubben och proppade in i spisen, och han gjorde sitt bästa för att tända eld, men det ville inte lyckas.

”Jag är inte van”, sa han urskuldande, ”skulle inte du …bara kunna tända, menar jag?”

”Försök inte”, sa Karlsson, ”jo, om jag vore uppe och gick, det vore en annan sak, då kunde jag väl visa dej hur man gör, men nu ligger jag händelsevis här, så då kan du inte begära att jag ska sköta allting åt dej heller.”

Det förstod Lillebror. Han försökte en gång till, och då började det plötsligt spraka och susa i spisen.

”Det har tagit sej”, sa Lillebror belåtet.

”Där ser du! Det behövs inget mer än lite energi”, sa Karlsson. ”Sätt nu bara på kaffet och duka en liten vacker bricka och plocka fram några bullar, så kan du sopa färdigt medan det kokar.

”Och kaffet…är du säker på att du dricker det själv”, sa Lillebror. Han kunde minsann vara spydig ibland.

”Jo då, kaffet dricker jag själv”, sa Karlsson. ”Men du kan få lite du också, för jag är ju så obegripligt gästfri av mej.”

Och när Lillebror hade sopat färdigt och skyfflat in alla nötskal och körsbärskärnor och papperstussar i Karlssons stora sophink, så drack han och Karlsson kaffe på Karlssons sängkant. De åt mycket bullar till. Och Lillebror satt där och kände hur bra han trivdes hos Karlsson, även om det var ansträngande att finputsa åt honom.

”Var har du det där sopnedkastet nu då”, frågade Lillebror när han hade svalt ner den sista bullbiten.

”Det ska jag visa dej”, sa Karlsson. ”Ta med dej sophinken och kom!”

Han gick före Lillebror ut på farstubron.

”Där”, sa han och pekade ner mot takrännan.

”Hur då …menar du”, sa Lillebror.

”Gå ner dit”, sa Karlsson. ”Där har du världens bästa sopnedkast.”

”Ska jag kasta soporna på gatan”, sa Lillebror. ”Det kan man väl inte.”

Karlsson ryckte till sig sophinken.

”Det ska du väl få se då. Kom här!”

Med hinken i högsta hugg rusade han utför taket. Lillebror blev rädd, tänk om Karlsson inte kunde stanna när han kom till takrännan!

”Bromsa”, skrek Lillebror, ”bromsa!”

Och Karlsson bromsade. Men inte förrän vid allra yttersta kanten.

”Vad väntar du på”, skrek Karlsson. ”Kom hit!”

Lillebror satte sig på baken och hasade försiktigt ner till takrännan.

”Världens bästa sopnedkast …fallhöjd tjugo meter”, sa Karlsson och välte raskt upp och ner på sophinken. Utför världens bästa sopnedkast forsade körsbärskärnor, nötskal och papperstussar i en ymnig flod ner mot gatan och kom rakt i huvudet på en fin herre som gick på trottoaren och rökte cigarr.

”Oj”, sa Lillebror, ”oj, oj, oj, titta, han fick det över sej!”

Karlsson ryckte på axlarna.

”Vem har bett honom gå rakt under mitt sopnedkast då? Mitt i själva höstrengöringen!”

Lillebror såg bekymrad ut.

”Ja, men nu fick han väl nötskal innanför skjortan och körsbärskärnor i håret, det är så lagom trevligt.”

”Det är en världslig sak”, sa Karlsson. ”Har man inga större bekymmer här i livet än ett par nötskal innanför skjortan, då kan man vara glad då.”

Men det verkade inte som om herrn med cigarren var riktigt glad. Man kunde se hur han ruskade på sig, och sedan hörde man att han ropade på polis.

”Vad en del kan bråka om småsaker”, sa Karlsson. ”Han skulle vara tacksam i stället. För om nu körsbärskärnorna slår rot i håret på honom, så växer där kanske upp ett litet vackert körsbärsträd, och då kan han gå omkring och plocka körsbär och spotta kärnor hela dagarna.”

Det kom ingen polis där nere på gatan. Herrn med cigarren fick gå hem med sina nötskal och sina körsbärskärnor.

Karlsson och Lillebror klättrade tillbaka över taket upp till Karlssons hus.

”Förresten vill jag också spotta körsbärskärnor”, sa Karlsson. ”Medan du ändå håller på, kan du hämta körs-bärspåsen som hänger i taket där inne.”

”Tror du att jag räcker upp”, frågade Lillebror.

”Kliv på hyvelbänken”, sa Karlsson.

Det gjorde Lillebror, och sedan satt Karlsson och Lillebror på farstubron och åt torkade körsbär och spottade kärnor åt alla håll. De trillade utför taket med små knäppanden. Det lät så lustigt.

Nu började det skymma. En mjuk, varm höstskymning sänkte sig över alla tak och alla hus. Lillebror flyttade sig närmare Karlsson. Det var trevligt att sitta där på farstubron och spotta körsbärskärnor medan det blev allt mörkare. Husen såg plötsligt så annorlunda ut, dunkla och hemlighetsfulla och till sist alldeles svarta. Det var som om någon med en stor sax hade klippt ut dem ur svart papper och bara satt dit några guldpappersfyrkanter till fönster. Fler och fler lysande fyrkanter blev det i allt det svarta, för nu började människorna tända ljus i sina hus. Lillebror försökte räkna, först var det bara tre, sedan blev det tio, sedan blev det många, många. Där inne bakom fönstren kunde man se människor gå och pyssla med ett och annat, och man kunde undra vad de gjorde och vilka de var och varför de bodde just där och ingen annan stans.

Det var Lillebror som undrade. Karlsson undrade inte.

”Dom ska ju nånstans bo, stackars människor”, sa Karlsson. ”Alla kan ju inte ha hus på taket. Alla kan inte vara världens bästa Karlsson.”

3

Karlssons bull-tirritering

Medan Lillebror var hos Karlsson var mamma hos doktorn. Det tog längre tid där än hon hade beräknat, och när hon äntligen kom hem satt Lillebror redan helt lugnt i sitt rum och tittade på sina frimärken.