”Du kunde väl klippa till åtminstone”, sa Lillebror.

Karlsson ruskade på huvudet.

”Om jag skulle klippa till nåt skulle det vara din mamma, henne skulle jag vilja klippa till. Behövde hon gå och ta min spökdräkt kanske! Det är inte mer än rätt och lagom att du syr en ny. Sätt i gång nu och jämra dej inte!”

Dessutom, sa Karlsson, hade han alls inte tid att sy, han måste måla en tavla och det tvärt.

”Sånt måste man nämligen göra när man har fått inspiration, förstår du, och det fick jag alldeles nyss. Plopp sa det, det var inspirationen som kom!”

Lillebror visste inte vad inspiration var för någonting. Men Karlsson förklarade att det var en sorts sjukdom som satte åt alla tavelmålare, så att de bara ville måla och måla och måla i stället för att sy spökdräkter.

Och Lillebror satt där uppkrupen på hyvelbänken med benen i kors som en skräddare och sydde och snörpte, medan Karlsson själv inkrupen i spiselvrån målade sin tavla. Utanför stod mörkret svart, men inne hos Karlsson var det ljust och hemtrevligt, fotogenlampan lyste och i spisen brann en brasa.

”Du har väl varit flitig och duktig i slöjden, hoppas jag”, sa Karlsson. ”För jag vill i alla fall ha en snygg spökdräkt. Lite langett kring halsen skulle jag tycka om eller kanske kråkspark.”

Lillebror svarade inte. Han bara sydde, brasan sprakade och Karlsson målade.

”Vad målar du för nånting”, frågade Lillebror.

”Det får du se när det blir färdigt”, sa Karlsson.

Till sist hade Lillebror totat ihop en spökdräkt som han trodde kunde duga. Karlsson provade den och blev mycket belåten. Han flög ett par varv runt rummet för att visa upp sig.

Lillebror ryste. Han tyckte Karlsson såg så hemsk och spöklik ut. Stackars fröken Bock, hon ville ju ha spöken, och här fick hon minsann ett som kunde skrämma vem som helst.

”Nu kan Husbocken skicka bud efter gubbarna i TV”, sa Karlsson. ”För nu kommer snart Lillspöket i Vasastan, motoriserat, vilt och vackert och hemskt farligt.”

Karlsson flög runt rummet belåtet skrockande. Sin tavla brydde han sig inte om längre. Lillebror gick fram för att se vad det var Karlsson hade målat.

’Porträtt av mina kaniner’ stod det skrivet längst nere vid ramen. Men det Karlsson hade målat var ett litet rött djur som mest liknade en räv.

”Är det inte en räv det där”, frågade Lillebror.

Karlsson kom nersvävande och ställde sig bredvid honom. Han la huvudet på sned och kikade på sin tavla.

”Jo, visst är det en räv. Utan tvivel är det en räv målad av världens bästa rävmålare.”

”Ja men”, sa Lillebror, ” ’porträtt av mina kaniner’…var är kaninerna då?”

”Dom är inuti räven”, sa Karlsson.

6

Karlssons ringledning

Morgonen därpå vaknade både Bosse och Bettan med några konstiga röda utslag på kroppen.

”Scharlakansfeber”, sa fröken Bock, när hon hade synat dem. Detsamma sa doktorn som hon skickade efter.

”Scharlakansfeber! Bums iväg till epidemisjukhuset!”

Så pekade han på Lillebror.

”Och han där hålls isolerad tills vidare.”

Då började Lillebror gråta. Han ville inte hållas isolerad. Inte för att han visste vad det var, men det lät otäckt.

”Äsch”, sa Bosse, när doktorn hade gått, ”det betyder bara att du slipper gå i skolan och att du inte får träffa några andra barn. För smittans skull, förstår du.”

Bettan låg där med tårar i ögonen.

”Stackars Lillebror”, sa hon, ”vad du blir ensam! Vi borde kanske ringa efter mamma.”

Men det ville fröken Bock inte höra talas om.

”Absolut inte! Fru Svantesson behöver ha frid och ro. Kom ihåg att hon är sjuk hon också. Jag ska nog passa honom där!”

Hon nickade åt Lillebror som stod bredvid Bettans säng alldeles förgråten.

Sedan blev det inte tid att säga mycket mer, för ambulansen kom och hämtade Bosse och Bettan. Lillebror grät, visst var han arg på sina syskon ibland, men han tyckte ju så mycket om dem, och det var för sorgligt att de skulle komma på sjukhus.

”Hej då, Lillebror”, sa Bosse, när ambulansgubbarna bar iväg honom.

”Ajö, älskade lilla unge, var inte lessen! Vi kommer nog snart hem”, sa Bettan.

Lillebror stortjöt.

”Tror du ja! Men om ni dör då!”

Fröken Bock grälade på honom efteråt…hur kunde han vara så dum och tro att folk dog i scharlakansfeber!

Då gick Lillebror in i sitt rum. Där hade han Bimbo, honom tog han upp i sin famn.

”Nu har jag bara dej”, sa Lillebror och kramade Bimbo. ”Och så Karlsson förstås.”

Bimbo begrep nog att Lillebror var ledsen. Han slickade honom i ansiktet. Det var precis som om han ville säga:

”Ja, men du har ju mej i alla fall. Och Karlsson!”

En lång stund satt Lillebror där och kände hur härligt det var att Bimbo fanns. Ändå längtade han just då mycket efter mamma. Han kom ihåg att han hade lovat skriva till henne, och han bestämde sig för att göra det nu genast.

”Kära mamma”, skrev han. ”Det ser ut som den här familjen hollde på att ta slut fullstendigt Bosse och Bettan har sjalakansfeber och är på skukhus och jag är isolerad. Det gör inte ont men jag får väl sjalakan jag också och pappa är i London om han nu lever fast jag har inte hört att han är skuk men han är nog skuk eftersom alla andra är skuka. Jag längktar efter dej hur mår du förästen är du mycke skuk? Det är nåt med Karlsson som jag skulle tala om men det gör jag inte för då blir du bara orolig och du behöver frid och ro säjer Husbåcken hon är inte skuk och inte Karlsson heller fast det blir dom nog snart. Ajö lilla mamma, vila i frid!”

”Jag skriver inte mer”, sa Lillebror till Bimbo, ”för jag vill ju inte skrämma upp henne.”

Sedan gick han fram till fönstret och ringde efter Karlsson. Ja, han ringde verkligen. Karlsson hade nämligen gjort något mycket finurligt i går kväll. Han hade ordnat en ringledning mellan sitt hus på taket och Lillebrors rum där nere.

”Man kan inte fara och spöka på en slump”, sa Karlsson. ”Men nu haver Karlsson gjort världens bästa ringledning, så nu kan du ringa och beställa spökning just när Husbocken sitter på något lämpligt ställe och spanar ut i natten efter lilla hemska mej.”

Ringledningen bestod av en koskälla som satt fast under Karlssons taknock och ett snöre som gick från koskällan till Lillebrors fönster.

”Du drar i snöret”, sa Karlsson, ”klockan ringer uppe hos mej, vips kommer Lillspöket i Vasastan och Husbocken får stora dåndimpen, är det inte underbart?”

Visst var det underbart, det tyckte Lillebror också. Inte bara för spökeriets skull. Förut hade han fått sitta och vänta och vänta att Karlsson skulle behaga hälsa på. Nu kunde han ringa efter honom när han kände att han behövde tala med honom.

Och just nu kände Lillebror att han behövde tala med Karlsson. Han ryckte och slet i snöret och hörde hur koskällan ringde och ringde uppe på taket. Snart hörde han också Karlssons motorsurr, men det var en yrvaken och ganska sur Karlsson som kom inflygande genom fönstret.

”Tror du att det här är tänkt som nån sorts väckarklocka”, sa han snäsigt.

”Å, förlåt”, sa Lillebror, ”låg du och sov?”

”Det skulle du ha frågat innan du väckte mej. Du som sover som en gris jämt, du vet inte hur vi stackare har det som nästan aldrig kan få en blund i ögona. När vi nån gång har fallit i ro, å, då kunde man ju vänta sej att ens vänner skulle stå alldeles precis tysta och bara hålla andan i stället för att börja klämta i klockor som om elden vore lös.”

”Sover du så dåligt”, sa Lillebror.

Karlsson nickade surmulet.

”Ja, tänk för att jag gör det.”

Det var ledsamt att höra, tyckte Lillebror.

”Så synd om dej …har du verkligen sån usel sömn?”

”Urusel”, sa Karlsson. ”Ja, det vill säja om nätterna sover jag ju som en sten och på förmiddagarna också, nä, det är värst om eftermiddagarna, då ligger jag där bara och kastar mej.”

Han stod tyst en stund som om han sörjde över sin sömnlöshet, men sedan tittade han sig ivrigt omkring i rummet.