Han gick inpå apparaten och pressade sin näsa mot vädergubbens näsa.

”Och så jordbävning också, glöm inte det! Arma norrlänningar, ett sånt väder dom får! Men dom kan ju vara glada att dom får nåt väder alls. Tänk om dom skulle sitta där precis utan.”

Han gav farbrorn i bildrutan en vänlig klapp.

”En sån nätt liten gubbe”, sa han. ”Mindre än jag. Det tycker jag om.”

Sedan la han sig på knä och kikade på apparatens undersida.

”Vilken väg har han krupit in egentligen?”

Lillebror försökte förklara att det bara var en bild och inte en levande människa i rutan, men då blev Karlsson nästan arg.

”Det kan du smälla i nån annan, dummer där! Han rör ju på sej, vetja. Och vädret i övre Norrland, brukar döa människor prata om det, va?”

Lillebror visste inte mycket om television, men han gjorde sitt yttersta för att förklara alltsammans för Karlsson. Och så ville han passa på att komma med den där varningen också.

”Du må tro att fröken Bock gärna vill komma i TV”, började han, men då gav Karlsson till ett gapskratt.

”Husbocken i en sån där liten burk! Den stora klumpen, då får hon allt vika sej fyrdubbel.”

Lillebror suckade. Karlsson hade tydligen inte fattat någonting. Lillebror fick börja om från början. Det verkade hopplöst, men till sist hade han ändå fått Karlsson att förstå hur märkvärdigt en sådan här inrättning fungerade. Fröken Bock behövde inte själv krypa in i apparaten, hon kunde sitta i lugn och ro flera mil bort och ändå skulle man kunna se henne i bildrutan livs levande, försäkrade Lillebror.

”Livs levande husbock …o, så hemskt”, sa Karlsson.

”Släng hellre ut burken eller byt den mot en med bullar i, det tjänar ni på.”

Just då visade sig en vacker hallådam i bildrutan. Hon log så vänligt, och Karlsson spärrade upp ögonen.

”Fast det förstås”, sa han. ”Det ska i så fall vara mycket goda bullar. För jag ser att det finns mer i den här burken än man begriper från början.”

Hallådamen fortsatte att le mot Karlsson, och Karlsson log tillbaka. Samtidigt knuffade han Lillebror i sidan.

”Titta på den där lilla nussikan! Hon tycker om mej … ja, för hon ser ju att jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år.”

Plötsligt försvann hallådamen. I stället kom där två allvarliga fula herrar som bara pratade och pratade. Det tyckte inte Karlsson om. Han började skruva på alla rattar och knappar som fanns.

”Nä, gör inte så där”, sa Lillebror.

”Jo, för jag tänker skruva hit lilla nussikan igen”, sa Karlsson.

Han skruvade vilt, men hallådamen kom inte tillbaka. Det enda som hände var att de fula herrarna blev ännu fulare. De fick små små korta ben och mycket höga pannor. Det skrattade Karlsson åt. En lång stund roade han sig också med att omväxlande stänga av och knäppa på apparaten.

”Gubbarna kommer och går precis som jag vill”, sa han belåtet.

De två herrarna pratade och pratade så fort Karlsson gav dem en chans.

”Jag tycker för min del som så”, sa den ene.

”Det bryr jag mej inte om”, sa Karlsson. ”Gå hem och lägg dej!”

Han stängde av apparaten med en smäll och skrattade förtjust.

”Tänk vad det ska reta den där gubben att han inte fick tala om vad han tycker för sin del som så!”

Men nu var Karlsson trött på TV och ville ha något annat roligt.

”Var är Husbocken? Ta hit henne, så att jag får figurera henne.”

”Figurera …hur gör du då”, undrade Lillebror oroligt.

”Det finns”, sa Karlsson, ”tre sätt att tämja husbockar. Man kan tirritera dom eller filura dom eller figurera dom, ja, egentligen är det samma sak alltihop, men när man figurerar är det liksom mera närkamp.”

Lillebror blev ännu oroligare. Tänk om Karlsson gav sig i närkamp med fröken Bock, då skulle hon få se honom, och det var ju det som inte fick hända. Lillebror måste vaka över honom medan mamma och pappa var borta, hur svårt det än var. På något vis måste han försöka skrämma Karlsson, så att Karlsson själv hade vett att hålla sig undan för fröken Bock. Lillebror funderade, sedan sa han listigt:

”Du, Karlsson, du skulle väl inte vilja komma i TV?”

Karlsson ruskade häftigt på huvudet.

”I burken där? Jag? Inte så länge jag är frisk och orkar försvara mej.”

Men sedan såg han lite eftertänksam ut.

”Fast förstås …om den där lilla nussikan vore där på samma gång!”

Lillebror sa bestämt ifrån att det skulle Karlsson bara inte inbilla sig. Ånej, om Karlsson kom i TV så blev det nog tillsammans med Husbocken.

Karlsson hoppade till.

”Husbocken och jag i samma burk …hoj, hoj, har det inte varit jordbävning i övre Norrland förut, så blir det då, skriv upp det! Hur kan du hitta på nånting så befängt?”

Då berättade Lillebror alltihop om spökprogrammet som fröken Bock tänkte ha i TV för att Frida skulle ramla av stolen.

”Har Husbocken sett något spöke då”, undrade Karlsson.

”Nej, inte sett”, sa Lillebror. ”Men hon har hört ett som råmade utanför fönstret. Hon tror att du är ett spöke.”

Och Lillebror förklarade ordentligt sammanhanget mellan Frida och Husbocken och Karlsson och TV, men om han hade trott att det skulle skrämma Karlsson, så trodde han fel. Karlsson slog sig på knäna och gnydde av förtjusning, och när han hade gnytt färdigt dunkade han Lillebror i ryggen.

”Var rädd om Husbocken! Det är den bästa möbel ni har här i huset. För all del var rädd om henne! För nu ska vi verkligen börja ha roligt.”

”Hur då”, undrade Lillebror ängsligt.

”Hoj”, skrek Karlsson, ”det är inte bara Frida som ska ramla av stolen, nä, håll i er nu, alla husbockar och TV-gubbar, så ska ni få se vem som kommer ångande!”

Lillebror blev ännu oroligare.

”Vem kommer ångande?”

”Lillspöket i Vasastan”, skrek Karlsson. ”Hoj, hoj!”

Då gav Lillebror upp. Han hade varnat och försökt göra som pappa och mamma ville. Nu fick det bli som Karlsson ville. För så blev det ju alltid i alla fall. Karlsson fick filura och spöka och figurera hur mycket som helst, Lillebror tänkte inte längre hindra honom. Och när han väl hade bestämt sig för det kände han att det här nog kunde bli roligt. Han kom ihåg en annan gång när Karlsson hade varit spöke och skrämt bort tjuvar som ville ta mammas hushållspengar och allt matsilvret. Karlsson hade inte heller glömt det.

”Minns du hur kul vi hade”, sa han. ”Förresten …var är spökdräkten som jag hade då?”

Lillebror måste bekänna att mamma hade tagit den. Hon hade varit ganska arg den gången över lakanet som Karlsson hade förstört. Men sedan hade hon lagat hålen och gjort spökdräkten till ett lakan igen.

Karlsson fnyste när han hörde det.

”Sån där klåfingrighet retar livet ur mej. Aldrig får man ha nånting i fred här i huset.”

Han satte sig på en stol och tjurade.

”Ska det vara så här, så är jag inte me’. Ni får skaffa er spöken själva bäst ni vill.”

Men sedan sprang han fram till linneskåpet och öppnade dörren.

”Som tur är finns det ju fler lakan.”

Han ryckte till sig ett av mammas finaste linnelakan, men då kom Lillebror störtande.

”O, nej, inte det! Låt bli …här finns gamla kasserade lakan, dom duger väl.”

Karlsson såg missnöjd ut.

”Gamla kasserade lakan! Jag hade tänkt att Lillspöket i Vasastan skulle ha lite snygga söndagskläder. Fast för all del…det här är ju ändå inget bättre hus …ta hit lumpen!”

Och Lillebror rotade fram ett par trasiga lakan som han gav Karlsson.

”Om du syr ihop dom så kan det nog bli en spökdräkt”, sa han.

Karlsson stod där bister med lakanen i famnen.

”Om jag syr ihop dom! Om du syr ihop dom, menar du. Kom, vi flyger upp till mej, så att inte Husbocken rusar in mitt i tråcklingen!”

Den närmaste timmen satt Lillebror uppe hos Karlsson och sydde spökdräkt. I skolan i slöjden hade han lärt sig både förstygn och efterstygn och korsstygn, men att sy ihop två trasiga lakan till en spökdräkt hade ingen lärt honom. Det fick han försöka fundera ut själv. Han gjorde ett litet försök att be Karlsson om hjälp.