Fröken Bock såg honom stint in i ögonen.

”Nej”, sa hon med eftertryck. ”Det finns ju leverpastej också.”

Lillebror kunde inte minnas att det någonsin hade smakat så gott att äta. Och de hade så trevligt, han och Karlsson och fröken Bock, när de satt där alla tre och mumsade och åt. Men rätt som det var skrek fröken Bock:

”Du gode Moses, Lillebror är ju isolerad, och så har vi släppt in honom där!”

Hon pekade på Karlsson.

”Nä, vi har inte släppt in honom. Han har kommit själv”, sa Lillebror. Men ändå blev han orolig.

”Tänk, Karlsson, om du får scharlakansfeber nu!”

”Um …um …”, sa Karlsson, för han hade munnen full med äpplekaka, och det dröjde innan han kunde tala.

”Scharlakansfeber …hoj! Den som en gång har haft världens bullfeber utan att stryka med, den biter inget på.”

”Då gick inte det heller”, sa fröken Bock med en suck.

Karlsson stoppade i sig den sista köttbullen, sedan slickade han av fingrarna och sa:

”Visst är det lite skral mathållning här i huset, men för övrigt trivs jag bra. Så jag kanske isolerar mej här jag också.”

”Du gode Moses”, sa fröken Bock.

Hon blängde på Karlsson och på brickan som nu var alldeles tom.

”Det blir inte mycket kvar där du har gått fram”, sa hon.

Karlsson reste sig från sängkanten. Han klappade sig på magen.

”När jag haver ätit, då lämnar jag bordet”, sa han. ”Men det är också det enda jag lämnar.”

Sedan vred han på startknappen, motorn började surra, och han flög tungt mot det öppna fönstret.

”Hejsan hoppsan”, skrek han. ”Nu får ni i alla fall klara er utan mej en stund, för nu har jag bråttom!”

”Hejsan hoppsan, Karlsson”, sa Lillebror. ”Måste du verkligen ge dej iväg?”

”Redan”, sa fröken Bock bistert.

”Ja, nu måste jag skynda mej”, skrek Karlsson. ”Annars kommer jag för sent hem till kvällsmaten. Hoj, hoj!”

Och borta var han.

9

Stolts jungfrun hon flyger och far

Dagen därpå sov Lillebror länge. Han vaknade av att telefonen ringde, och han rusade ut i hallen för att svara. Det var mamma.

”Älskade barn …å, så förskräckligt!”

”Vilket då”, frågade Lillebror sömnigt.

”Allt det du skrev om i ditt brev. Jag blir ju så orolig.”

”Varför då”, frågade Lillebror.

”Det förstår du väl”, sa mamma. ”Stackars lilla unge …men jag kommer hem i morron.”

Lillebror blev glad och klarvaken på en gång. Fast han förstod inte varför mamma kallade honom ’stackars lilla unge’.

Knappt hade Lillebror lagt på luren förrän det kom en ny signal. Det var pappa som ringde ända från London.

”Hur mår du”, sa pappa. ”Ar Bosse och Bettan snälla?”

”Det skulle jag inte tro”, sa Lillebror. ”Men det vet ju inte jag, för dom ligger på epidemin.”

Det hördes att pappa blev orolig.

”Epidemin, vad menar du?”

Och när Lillebror hade förklarat vad han menade sa pappa precis som mamma.

”Stackars lilla unge …jag kommer hem i morron.”

Sedan var samtalet slut. Men strax efteråt ringde det igen. Den här gången var det Bosse.

”Du kan hälsa Husbocken och hennes gamla doktor, att vad dom än begriper sej på, så inte är det scharlakansfeber. Bettan och jag kommer hem i morron.”

”Har ni ingen scharlakansfeber då”, frågade Lillebror.

”Tänk att vi inte har det. Vi har druckit för mycket choklad med bullar till, säjer doktorn här. Sånt kan man få utslag av om man är överkänslig.”

”Ett typiskt fall av bullfeber då”, sa Lillebror.

Men Bosse hade redan ringt av.

När Lillebror hade fått på sig kläderna gick han ut i köket för att tala om för fröken Bock att nu var det slut med isoleringen.

Hon hade redan börjat laga lunchen. Hela köket luktade starkt av kryddor.

”Inte mej emot”, sa fröken Bock, när Lillebror hade berättat att hela familjen skulle komma hem. ”Det är nog bra att jag slutar innan mina nerver är alldeles förbi.”

Hon rörde vilt i en kastrull som stod på spisen. Där hade hon något slags tjock stuvning, och hon kryddade den kraftigt med salt och peppar och curry.

”Så där ja”, sa hon. ”Man måste salta och peppra och kurra ordentligt, då blir det gott!”

Sedan tittade hon oroligt på Lillebror.

”Du tror väl inte att den där fasansfulla Karlsson kommer hit i dag igen? Det skulle vara så skönt om mina sista stunder här kunde få vara lite fridfulla.”

Innan Lillebror hann svara hördes utanför fönstret en glad röst som sjöng för full hals:

”Du, lilla solsken som tittar in

igenom fönstret på stugan min …”

Där var Karlsson vid fönsterkarmen.

”Hejsan hoppsan, här kommer ert lilla solsken, nu ska vi ha roligt.”

Men då sträckte fröken Bock bönfallande sina händer mot honom.

”Nej, nej …nej, vad som helst bara vi slipper ha roligt!”

”Nåja, först ska vi äta förstås”, sa Karlsson och skuttade fram till köksbordet. Där hade fröken Bock dukat åt sig och Lillebror. Karlsson slog sig ner på den ena platsen och grep kniv och gaffel.

”Sätt i gång! Ta hit maten!”

Han nickade vänligt åt fröken Bock.

”Du kan gott sitta med vid bordet. Ta dej en tallrik och kom!”

Sedan vädrade han med näsborrarna.

”Vad får vi?”

”Ett ordentligt kok stryk”, sa fröken Bock och rörde ännu värre i sin stuvning. ”Det är vad du borde ha åtminstone, men jag är så öm i hela kroppen, så jag är rädd för att jag inte orkar springa i dag.”

Hon öste upp stuvningen i en karott och satte den på bordet. ”Ät ni”, sa hon. ”Jag ska be att få vänta tills efteråt. För doktorn har sagt att jag måste ha lugn och ro när jag äter.”

Karlsson nickade.

”Nåja, det finns väl några små skorpor i nån burk nånstans som du kan knapra i dej när vi har gjort slut på det här …ta dej du en liten brödkant i lugn och ro, gör det!”

Han öste ivrigt upp en stor portion på sin tallrik. Men Lillebror tog bara en liten klick. Han var alltid rädd för mat som han inte kände igen. Och sådan här stuvning hade han aldrig sett förr.

Karlsson började med att göra ett litet torn av sin stuvning och en vallgrav omkring. Medan han höll på med det tog Lillebror försiktigt sin första tugga …oj! Han flämtade till och fick tårar i ögonen. Hela munnen brände som eld. Men fröken Bock stod där och såg så förväntansfullt på honom, därför svalde han och teg.

Då tittade Karlsson upp från sitt tornbygge.

”Vad är det med dej? Vad gråter du för?”

”Jag …jag kom att tänka på nånting sorgligt”, stammade Lillebror.

”Jaså”, sa Karlsson och högg in på sitt torn med frisk aptit. Men så fort han hade svalt första tuggan gav han till ett tjut och hans ögon fylldes av tårar.

”Vad är det”, frågade fröken Bock.

”Antagligen rävgift …men det vet du väl bäst själv vad du har joxat ihop”, sa Karlsson. ”Fort, ta hit stora brandsprutan, elden är lös i halsen på mej!”

Han torkade tårarna ur ögonen.

”Vad gråter du för”, frågade Lillebror.

”Jag kom att tänka på nånting sorgligt jag också”, sa Karlsson.

”Vad då för sorgligt”, undrade Lillebror.

”Den här stuvningen”, sa Karlsson.

Men det tyckte inte fröken Bock om.

”Att ni inte skäms, ungar! Det finns tusentals barn här i världen som skulle ge vad som helst för lite sån här stuvning.”

Karlsson stack handen i fickan och drog fram anteckningsbok och penna.

”Får jag be om namn och adress på två av dom”, sa han.

Men fröken Bock bara muttrade och ville inte lämna någon adress.

”Det är väl små eldslukarbarn hela bunten, förstår jag”, sa Karlsson, ”som aldrig har gjort annat än käkat eld och svavel.”

Precis då ringde det på tamburdörren, och fröken Bock gick för att öppna.

”Vi följer med och ser vem det är”, sa Karlsson. ”Det kanske är nåt av dom där tusen eldslukarbarna som kommer och vill ge vad som helst för hennes eldgröt, och då måste vi se till att hon inte säljer för billigt …så mycket dyrbart rävgift som hon har vräkt i!”