Och det var han också! När fröken Bock och Lillebror kom dit stod Karlsson vid spisen och åt köttbullar.

”Jo, för jag vill bli utkastad genom tamburdörren naturligtvis”, förklarade han, ”så att jag kan gå in genom köksdörren och få mej några goda köttbullar.”

Då tog fröken Bock honom i nackskinnet och hävde ut honom för tredje gången, nu genom köksdörren.

”Det var då märkvärdigt”, sa hon, ”en sån fäfluga …men om jag låser dörren, då kanske det går att bli av med dej i alla fall.”

”Det är det man får se”, sa Karlsson milt.

Dörren slog igen bakom honom, och fröken Bock såg till att den blev låst ordentligt.

”Fy, vad fröken Bock är elak”, sa Lillebror. Men hon hörde inte på honom. Hon gick rakt på spisen, där köttbullarna puttrade så härligt i stekpannan.

”Kanske man nu äntligen kan få sej en köttbulle själv, efter allt man har fått stå ut med i kväll”, sa hon.

Då hördes en röst från det öppna fönstret.

”Gokväll i stugan, är det nån hemma? Och finns det nåra köttbullar kvar?”

Där satt Karlsson belåtet mysande på fönsterkarmen. Lillebror brast i skratt.

Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson

”Har du flugit från piskbalkongen?”

Karlsson nickade.

”Just det. Och här har ni mej igen, då är ni väl glada …särskilt du där borta vid spisen!”

Fröken Bock stod med en köttbulle i nypan. Hon hade tänkt stoppa den i munnen, men när hon fick syn på Karlsson blev hon stående orörlig och bara stirrade.

”Aldrig sett på maken till glupsk flicka”, sa Karlsson och gjorde en störtdykning över henne. I förbifarten knep han köttbullen, slök den raskt och steg sedan hastigt mot taket.

Men då blev det liv i fröken Bock. Hon gav till ett litet skrik, så fick hon fatt i en mattpiskare och satte efter Karlsson med den.

”Ditt okynnesfä, det var väl märkvärdigt om jag inte ska kunna mota ut dej!”

Karlsson kretsade jublande runt taklampan.

”Hoj, hoj, ska vi tampas nu igen”, skrek han. ”Så här kul har jag inte haft sen jag var barn och lilla pappa jagade mej Mälaren runt med flugsmälla, hoj, den gången hade vi roligt!”

Det bar iväg med Karlsson ut i hallen, och så började en rasande jakt genom hela våningen. Först flög Karlsson som skrockade och skrek av fröjd, efter följde fröken Bock med mattpiskaren, sedan kom Lillebror och sist Bimbo vilt skällande.

”Hoj, hoj”, skrek Karlsson.

Fröken Bock var honom tätt i hälarna, men så fort hon kom för nära satte Karlsson upp farten och steg mot taket. Och hur fröken Bock än fäktade med mattpiskaren lyckades hon aldrig nudda mer än fotsulorna på honom.

”Aja, baja”, sa Karlsson, ”inte killas under fötterna, det gillas inte, då är jag inte me’!”

Fröken Bock flämtade och sprang, och hennes stora, breda fötter smällde mot parkettgolvet, stackarn, hon fick ju aldrig tid att sätta på sig skor och strumpor ens, för allt spökande och jagande som hade hållit på hela kvällen. Nu började hon bli trött, men hon tänkte inte ge upp.

”Vänta du bara”, skrek hon och löpte vidare efter Karlsson. Då och då gjorde hon små skutt för att komma åt honom med mattpiskaren, men Karlsson bara gapskrattade och flög undan. Lillebror skrattade också, det gick inte att låta bli. Han fnissade så att han fick ont i magen, och när jakten för tredje gången brusade fram genom hans eget rum kastade han sig på sin säng för att vila sig lite. Där låg han alldeles utmattad, ändå kunde han inte låta bli att fnissa, när han såg hur fröken Bock jagade Karlsson runt väggarna.

”Hoj, hoj”, skrek Karlsson.

”Du ska få för hoj, hoj”, flämtade fröken Bock. Hon fäktade vilt med mattpiskaren och lyckades verkligen mota in Karlsson i ett hörn bredvid Lillebrors säng.

”Nu du”, skrek fröken Bock, ”nu har jag dej allt!”

Sedan gav hon till ett tjut, så att det slog lock för öronen på Lillebror. Då slutade han fnissa.

”Oj”, tänkte han, ”nu är Karlsson fast!”

Men det var inte Karlsson som var fast. Det var fröken Bock. Hon hade kört stortån i råttfällan.

”Äåårsch”, sa fröken Bock, ”ååårsch!”

Hon drog fram foten och stirrade förstummad på det där besynnerliga som hängde fast vid hennes stortå.

”Oj oj oj”, sa Lillebror, ”vänta, jag ska ta bort den …å, förlåt, det var inte meningen!”

”Äåårsch”, sa fröken Bock, när Lillebror hade hjälpt henne loss och hon äntligen fick mål i mun igen, ”varför har du en råttfälla under din säng?”

Lillebror tyckte verkligen synd om henne, och han stammade förtvivlad:

”För att …för att …vi ville ha en överraskningsråtta i den.”

”Fast inte en sån där stor en”, sa Karlsson, ”utan en liten söt med lång svans.”

Fröken Bock såg på Karlsson och stönade.

”Du …du …nu ska du ut härifrån!”

Och hon satte efter honom med mattpiskaren igen.

”Hoj, hoj”, skrek Karlsson. Han flög ut i hallen, och så rasade jakten vidare in i vardagsrummet och ut ur vardagsrummet, in i köket och ut ur köket och in i sängkammaren …

”Hoj, hoj”, skrek Karlsson.

”Du ska få för hoj, hoj”, flämtade fröken Bock och gjorde ett extra högt skutt för att smälla till honom med mattpiskaren. Men hon hade glömt alla de där möblerna som hon själv hade vält omkull innanför sängkammardörren, och när hon nu gjorde sitt höga skutt for hon på huvudet över den lilla bokhyllan och hamnade med ett brakande på golvet.

”Hoj, nu blir det väl jordbävning i övre Norrland igen”, sa Karlsson.

Men Lillebror skyndade ängsligt fram till fröken Bock.

Karlsson ar inget spöke utan bara Karlsson

”O, hur gick det”, sa han, ”O, stackars fröken Bock!”

”Hjälp mej till sängen, är du snäll”, sa fröken Bock.

Och det gjorde Lillebror, åtminstone försökte han. Men fröken Bock var ju så stor och tung och Lillebror var så liten. Han orkade inte. Då kom Karlsson nerflygande.

”Åja, försök inte”, sa han till Lillebror. ”Jag vill väl också vara med och kånka. För jag är världens snällaste, det är inte du!”

De tog i av alla krafter, Karlsson och Lillebror, och till sist lyckades de verkligen lämpa fröken Bock i säng.

”Stackars fröken Bock”, sa Lillebror. ”Hur känns det, gör det ont nånstans?”

Fröken Bock låg tyst en stund och kände efter.

”Jag har nog inte ett helt ben i min kropp”, sa hon till sist. ”Men ont gör det egentligen inte …bara när jag skrattar!”

Och så började hon skratta så att sängen skakade.

Lillebror tittade förskrämd på henne, vad tog det åt henne?

”Säja vad man vill”, sa fröken Bock. ”Ett par rediga språngmarscher har jag fått mej i kväll, och du gode Moses vad det piggar upp!”

Hon nickade energiskt.

”Vänta bara! Frida och jag är med i husmorsgymnastiken, och vänta nu bara till nästa gång, då ska Frida få se på en som kan ränna!”

”Hoj”, sa Karlsson, ”ta med dej mattpiskaren, så kan du jaga Frida längs hela gymnastiksalen och pigga upp henne också.”

Fröken Bock blängde på honom.

”Du ska vara tyst när du talar till mej! Tig och gå och hämta några köttbullar åt mej!”

Lillebror skrattade förtjust.

”Ja, för man får aptit av att springa”, sa han.

”Och gissa vem som är världens bästa köttbullshämtare”, sa Karlsson. Han var redan på väg ut i köket.

Sedan åt Karlsson och Lillebror och fröken Bock en liten god supé på sängkanten. Karlsson kom tillbaka från köket med en fullastad bricka.

Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson

”Jag såg att det fanns äpplekaka med vaniljsås, så jag tog det också. Och så lite kokt skinka och ost och prickekorv och syltgurka och ett par sardiner och lite leverpastej, men var i all världen har du gömt gräddtårtan?”

”Det finns ingen gräddtårta”, sa fröken Bock.

Karlsson drog ner mungiporna.

”Så då är det meningen att man ska bli mätt på lite köttbullar och äpplekaka och vaniljsås och kokt skinka och ost och prickekorv och syltgurka och ett par små ynka sardiner då?”