Han såg så illmarig ut att Lillebror måste skratta, fast han inte ville. Han fnissade till, bara ett litet tyst fniss först, men sedan bubblade det upp en hel massa fniss i honom, och ju mer han fnittrade, dess mer förtjust blev Karlsson.

”Hoj, hoj”, sa han och gav Lillebror en knuff så att han nästan ramlade utför trappan. Och då fnittrade Lillebror ännu mer och tänkte att kanske var det först nu som det roliga verkligen skulle börja.

Men Karlsson satt på trappan och tittade kärleksfullt på ett par små svarta stortår som stack ut ur hålen på hans trasiga strumpor.

”Nej, jag säljer inte dom här”, sa han. ”Tjata inte mer om det, Lillebror! Nej, för dom här stortårna sitter på världens rikaste knös, och dom är inte till salu längre.”

Han stack handen i fickan och skramlade belåtet med sina många femöringar.

”Hoj, hoj, en rik och vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, det är jag det. Världens bästa Karlsson på alla sätt, förstår du det, Lillebror?”

”Ja”, sa Lillebror.

Men det fanns mer i Karlssons fickor än bara femöringar, där låg en liten pistol också, och innan Lillebror hann hejda Karlsson, small där ett skott som ekade över hela Vasastan.

Jo, nu börjas det, tänkte Lillebror, för han såg fönster öppnas i husen runt omkring och hörde upprörda röster.

Men Karlsson sjöng och med två svarta små stortår vickade han takten:

Smälla ska det göra och roligt vill jag ha,v

vuti bosse bisse basse bisse bom fallerav,

voch filura ska jag göra vareviga da’v

uti bosse bisse basse bisse bom.

Det ska va hejsan och hoppsan och bompa,

valla ska va snälla mot mej tycker ja’v

uti hoj hoj hoj

uti voj voj voj

uti bosse bisse basse bisse bom.