Herr Peck envisades inte.
”För all del …det var bara ett förslag! Det finns ju så mycket andra ungar.”
Herr Peck hade förresten bråttom nu. Det var en inspelning han måste passa. Snart skulle han gå. Då såg Lillebror hur Karlsson började treva efter startknappen, och Lillebror blev livrädd, skulle nu allt bli förstört i sista stund!!
”Nej, Karlsson …nej, Karlsson”, viskade Lillebror nervöst.
Men Karlsson fortsatte att treva efter startknappen. Han hade svårt att komma åt den för alla slöjornas skull.
Herr Peck stod redan i dörren …då började Karlssons motor surra.
”Jag visste inte att Arlandatrafiken gick över Vasastan”, sa herr Peck. ”Det borde den inte få göra, tycker jag. Ajö, fröken Bock, vi ses i morron.”
Och så gick han. Men upp mot taket steg Karlsson. Han kretsade förtjust runt taklampan och viftade med slöjorna åt fröken Bock.
”Stolts jungfrun hon flyger och far, hoj, hoj”, sa han.
10
Vacker och genomklok och lagom tjock …
Hela den eftermiddagen var Lillebror uppe hos Karlsson i hans hus på taket. Han hade förklarat för Karlsson varför de måste låta fröken Bock vara i fred.
”Hon ska göra gräddtårta, förstår du, tills mamma och pappa och Bosse och Bettan kommer hem i morron.”
Det var något som Karlsson förstod.
”Ska hon göra gräddtårta, ja, då måste hon få vara i fred. Det är farligt att tirritera husbockar just när dom gör gräddtårtor, för då surnar grädden …och husbockarna också för den delen!”
På det sättet blev fröken Bocks sista stunder hos familjen Svantesson ganska fridfulla, precis som hon hade önskat.
Lillebror och Karlsson hade det också fridfullt och bra framför brasan uppe i Karlssons hus. Karlsson hade varit en tur till Hötorget och köpt äpplen.
”Och ärligt betalt dom allihop med fem öre”, sa han. ”Jag vill ju inte att nån torgfru ska förlora på mej, för jag är världens ärligaste.”
”Tyckte torgfrun att det räckte med fem öre då”, undrade Lillebror.
”Det kunde jag inte fråga henne”, sa Karlsson, ”för hon var borta och drack kaffe just då.”
Karlsson trädde upp äpplena på en ståltråd och stekte dem över elden.
”Världens bästa äpplestekare, gissa vem det är”, sa han.
”Du, Karlsson”, sa Lillebror.
Och de strödde socker på sina äpplen och satt framför brasan och åt, medan skymningen föll. Det var skönt med en brasa, tyckte Lillebror, för det hade börjat bli kyligare väder. Man märkte att hösten var kommen.
”Jag får nog snart göra en sväng ut på landet och köpa mej lite mera ved hos nån bondgubbe”, sa Karlsson. ”Fast dom är ena rackare att vara påpassliga, och gu’vet när dom dricker kaffe.”
Han makade in ett par stora björkvedsklabbar i brasan. ”Men jag vill ha det varmt och skönt till vintern, annars är jag inte me’, så mycket dom vet det, bondgubbarna!”
När brasan hade brunnit ner var det mörkt i Karlssons lilla hus. Då tände han fotogenlampan som hängde i taket över hyvelbänken. Den spred ett sådant varmt och trevligt ljus över rummet och över alla grejorna som Karlsson hade staplat upp på hyvelbänken.
Lillebror undrade om de inte skulle ta och mixtra lite med Karlssons grejor, och det var Karlsson med på.
”Men du måste fråga mej om du får låna dom. Ibland säjer jag ja och ibland säjer jag nej …för det mesta säjer jag nej, för det är i alla fall mina grejer, och dom vill jag ha, annars är jag inte me’!”
Och när Lillebror hade frågat tillräckligt många gånger fick han låna en gammal trasig väckarklocka som han skruvade sönder och satte ihop igen.
Det var roligt, Lillebror kunde inte tänka sig en bättre leksak.
Men sedan ville Karlsson att de skulle snickra i stället.
”Det är ändå det roligaste, och man kan göra så mycket fint”, sa Karlsson. ”Åtminstone jag.”
Han vräkte undan alla grejorna från hyvelbänken och rev fram bräder och träklossar som låg under soffan. Och sedan hyvlade de och hamrade och spikade så att det sjöng om det, både Karlsson och Lillebror.
Lillebror spikade ihop två brädstumpar och gjorde en ångbåt. Han satte en liten kloss till skorsten. Det var verkligen en riktigt fin båt.
Karlsson sa att han skulle göra sig en fågelholk och sätta upp på stugknuten för små fåglar att bo i. Men det blev ingen fågelholk utan något annat, man kunde inte riktigt se vad.
”Vad är det för nånting”, frågade Lillebror.
Karlsson la huvudet på sned och tittade på det som han hade gjort.
”Det är …en grej”, sa han. ”En väldigt fin liten grej, gissa vem som är världens bästa grejmakare?”
”Du Karlsson”, sa Lillebror.
Men nu var det kväll. Lillebror måste gå hem och sova.
Han måste lämna Karlsson och hans lilla rum som var så trevligt med alla sina grejor och sin hyvelbänk och sin osande fotogenlampa och sin vedskrubb och sin öppna spis, där glöden efter brasan ännu låg kvar och värmde och lyste. Det var svårt att slita sig därifrån, men han visste ju att han fick komma igen. A, vad han var glad att Karlsson hade sitt hus just på hans tak och ingen annans!
De kom ut på farstubron, Karlsson och Lillebror. Och där var stjärnhimlen över dem. Aldrig hade Lillebror sett stjärnorna så stora och så många och så nära. Nej, inte nära förstås, de var ju tusen mil borta, det visste han, men ändå …å, ett sånt stjärntak Karlsson hade över sitt hus, nära och långt borta på samma gång.
”Vad glor du på”, sa Karlsson. ”Jag fryser …ska du flyga eller ska du inte?”
”Jo tack”, sa Lillebror.
Och dagen därpå …vilken dag! Först kom Bosse och Bettan, sedan kom pappa, sist och allra mest kom mamma. Lillebror kastade sig i hennes famn och kramade henne. Aldrig mer skulle hon få fara ifrån honom. De stod omkring henne allihop, pappa och Bosse och Bettan och Lillebror och fröken Bock och Bimbo.
”Är du inte överansträngd nu längre”, frågade Lillebror. ”Hur kunde det gå så fort?”
”Det gick över när jag fick ditt brev”, sa mamma. ”När jag hörde hur ’skuka’ och isolerade ni var allesammans, då kände jag att jag skulle bli ’skuk’ på allvar jag också, om jag inte fick komma hem.”
Fröken Bock skakade på huvudet.
”Det var nog inte så förståndigt precis. Fast jag kan ju komma och hjälpa fru Svantesson då och då, om det skulle behövas. Men nu”, sa fröken Bock, ”nu måste jag ge mej iväg ögonblickligen, för jag ska vara i TV i kväll.”
Då blev de häpna, mamma och pappa och Bosse och Bettan.
”Verkligen”, sa pappa. ”Det måste vi se! Absolut!”
Fröken Bock knyckte stolt på nacken.
”Ja, det hoppas jag. Det hoppas jag att hela svenska folket gör.”
Sedan fick hon bråttom.
”För jag måste gå och lägga håret och bada och ta ansiktsbehandling och manikyr och så ska jag prova ut nya hålfotsinlägg. För man måste se snygg ut när man ska vara i TV.”
Bettan skrattade.
”Hålfotsinlägg …dom syns väl ändå inte i TV?”
Fröken Bock tittade ogillande på henne.
”Har jag sagt det? Jag behöver nya i alla fall …och man känner sej säkrare när man vet att man är perfekt allt igenom. Fast det där förstår kanske inte vanligt folk. Men vi vet det, vi som är i TV.”
Sedan sa hon hastigt adjö och rusade iväg.
”Där gick Husbocken”, sa Bosse, när dörren slog igen efter henne.
Lillebror nickade eftertänksamt.
”Jag tyckte rätt så bra om henne”, sa han.
Och det var en god gräddtårta hon hade gjort, stor och pösig och med ananasbitar på.
”Vi tar den till kaffet i kväll och äter den medan vi ser på fröken Bock i TV”, sa mamma.
Så blev det också. När det spännande klockslaget närmade sig ringde Lillebror efter Karlsson. Han drog i snöret bakom gardinen, ett enda ryck, det som betydde ’Kom hit genast!’
Och Karlsson kom. Då satt hela familjen redan framför TV-apparaten, kaffebrickan var dukad och gräddtårtan stod på bordet.
”Här kommer Karlsson och jag”, sa Lillebror när de klev in i vardagsrummet.
