Skraggan strök ett par gånger förbi vardagsrumsfönstret och kikade in. Det hon såg gjorde henne visst förvånad och rentav missnöjd, för hon skakade på huvudet flera gånger. Ännu hade hon inte upptäckt Lillebror i fönstret bredvid, och han vågade inte ropa. Men han vinkade ivrigt, och då fick skraggan syn på honom. Hon vinkade tillbaka, och hennes svarta ansikte lystes upp av ett brett grin.

Farbror Julius och fröken Bock måtte inte ha sett henne, eftersom deras mummel och prat fortsatte så lugnt tänkte Lillebror. Men så kom det …genom sommarkvällens tystnad och frid skar plötsligt ett skrik. Hon skrek, skraggan, oj, hon skrek som en …ja, som en skragga antagligen, för det liknade inget annat skrik som Lillebror hade hört i sitt liv, och det lät som om det kom direkt ur sagovärlden.

Sedan hördes inget mummel mer från vardagsrummet, det hade blivit alldeles tyst.

Men skraggan kom hastigt inflygande till Lillebror, och i ett nysande rev hon av sig hucklet och kamkoftan och torkade sitt sotiga ansikte på Bosses gardiner, och sedan fanns där ingen skragga mer utan bara Karlsson som raskt hivade in kläder och långborste och hela skraggeriet under Bosses säng.

”Vet nån vad”, sa Karlsson och kom med ett par arga skutt fram till Lillebror. ”Det skulle vara förbjudet i lagen att gamla människor fick bära sej åt på det viset.”

”Hur då? Vad gjorde dom”, frågade Lillebror.

Karlsson skakade förargad på huvudet.

”Han höll henne i handen! Han satt där och höll henne i handen! Henne, Husbocken, vad ger du mej för det!”

Karlsson stirrade på Lillebror som om han trodde att Lillebror nu skulle falla avsvimmad till golvet i rena häpenheten, och när inget sådant hände, röt Karlsson:

”Hör du inte vad jag säjer! Dom satt där och höll varann i hand, hur fåniga kan folk bli egentligen?”

9

Karlsson blir världens rikaste knös.

Dagen som kom skulle Lillebror aldrig glömma. Han vaknade tidigt och alldeles av sig själv, det var inga rop från världens bästa Karlsson som väckte honom. Konstigt, tänkte Lillebror, sedan tassade han kvickt ut i tamburen efter tidningen. Nu ville han läsa serierna i lugn och ro, innan farbror Julius kom och skulle ha tidningen.

Men det blev inga serier lästa den här dagen. Stackars Lillebror, han kom aldrig längre än till första sidan i tidningen. För där lyste emot honom en jätterubrik som fick honom att kallsvettas.

MYSTERIET LÖST - DET VAR INGEN SPION

så stod det.

Därunder såg man en bild av Västerbron och flygande över den — ja, det gick inte att ta fel — flygande över bron kom Karlsson. Det fanns en närbild också, en där han stod och med ett flin förevisade sin hopfällbara propeller och sin startknapp, den som han hade på magen.

Lillebror läste, och han grät när han gjorde det.

Vi hade ett märkligt besök på redaktionen i går. En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa är — enligt hans egen beskrivning — kom och begärde att få ut tiotusenkronorsbelöningen. Han själv och ingen annan var det flygande mysteriet i Vasastan, försäkrade han, men någon spion var han inte sa han, och vi tror honom. ”Jag spionerar bara på såna som Husbocken och Sago-Julle” sa han. Det lät ju mycket barnsligt och oskyldigt, och såvitt vi kan förstå är den här ”spionen” bara en ovanligt tjock liten skolpojke — bäst i klassen påstår han själv — men denne gosse har något som vartenda barn måste avundas honom, nämligen en liten motor som han kan flyga med, ja, ni ser själva på bilden. Motorn är gjord av världens bästa uppfinnare, påstod gossen men vägrade att berätta något mer om det. Vi påpekade att den uppfinnaren skulle bli mångmiljonär, om han satte igång masstillverkning av motorn, men då sa gossen: ”Tack så mycket, vi ska inte ha luften full med flygande ungar, det räcker med mej och Lillebror!”

Här log Lillebror lite — tänk i alla fall, Karlsson ville flyga bara med honom och ingen annan! — men sedan snörvlade han till och fortsatte att läsa.

Alldeles normal verkade gossen inte, det måste erkännas. Han pratade förvirrat och svarade så konstigt på våra frågor, ville inte ens tala om sina föräldrars namn. ”Morsan är mumie och farsan är Jon Plunt”, sa han till sist, mer gick inte att få ur honom. Plunt låter engelskt, kanske är gossens far engelsman, i varje fall tycks han vara en berömd flygare, om vi nu rätt förstod gossens pladder. Och flygintresset har tydligen gått i arv till sonen. Gossen begärde att genast få ut belöningen. ”Det är jag som ska ha den och inte Fille och Rulle eller nån annan busetjyv” sa han. Och han ville ha alltsammans i femöringar, ”för det är bara såna som är riktiga pengar” påstod han. Han lämnade oss med fickorna proppfulla av femöringar. Resten ska han komma och hämta med en skottkärra så fort han hinner. ”Och slarva inte bort mina pengar, för då kommer Skraggan och tar er”, sa han. En underhållande bekantskap var han förvisso, även om man inte förstod allt vad han sa. ”Kom ihåg att ni bara har betalt för ena stortån ungefär”, så föll hans avskedsord, och sedan flög han ut genom fönstret och försvann bort mot Vasastan. Gossen heter märkligt nog inte Plunt som sin far — hur det kommer sig vägrade han också att tala om — och han ville på inga villkor ha sitt eget namn i tidningen, ”för det vill nog inte Lillebror”, sa han, han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del. Vad gossen heter kan vi alltså inte avslöja, fast så mycket kan vi ju säga att det börjar på ”Karl” och slutar på ”son”. Men om en person nu inte vill ha sitt namn i tidningen, så har han, anser vi, rätt att slippa det. Det är därför vi här har kallat gossen för ”gossen” och inte för ”Karlsson” som han egentligen heter.

”Han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del”, mumlade Lillebror och snörvlade till igen. Men sedan gick han till ringledningen och drog argt i klocksträngen, signalen som betydde Kom hit!

Och Karlsson kom. Han surrade in genom fönstret, yr och glad som en humla.

”Står det nåt särskilt i tidningen i dag”, sa han skälmskt och rev upp persikokärnan. ”Läs för mej om det nu är så att det verkligen står nåt intressant!”

”Du har ingen hut i dej”, sa Lillebror. ”Förstår du inte att nu har du förstört allting. Vi kommer aldrig mer att få vara i fred, du och jag.”

”Vem tror du vill vara i fred då”, sa Karlsson och torkade av sina jordiga nävar på Lillebrors pyjamas. ”Det ska vara hejsan och hoppsan och bompa, annars är jag inte me’, så mycket du vet det. Nå, läs för mej nu!”

Och medan Karlsson flög fram och tillbaka framför spegeln och beundrade sig själv, läste Lillebror för honom. Han hoppade över sådant där som ”ovanligt tjock” och annat som kunde göra Karlsson ledsen, men det övriga läste han från början till slut, och Karlsson pöste av förtjusning.

”Underhållande bekantskap, det är jag det — ja, det står bara sanna ord i den här tidningen.”

”Han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del”, läste Lillebror, och så tittade han skyggt på Karlsson. ”Är det sanna ord det också?”

Karlsson stannade sin flygning för att tänka efter.

”Ja, konstigt nog”, medgav han lite motvilligt. ”Ja, tänk att någon kan bry sej om en liten dum pojke som du! Det är av min godhet förstås, för jag är världens godaste och snällaste …läs mera nu!”

Men Lillebror kunde inte läsa mer förrän han hade svalt ner klumpen som satt i halsen på honom — tänk, det var sant i alla fall att Karlsson tyckte om honom, då fick det väl gå som det ville med allt annat!

”Och det var väl bra att jag sa till det där om namnet, att dom inte fick sätta ut det i tidningen”, sa Karlsson. ”Det var bara för din skull, för du vill ju hålla mej så hemlig, så hemlig.”

Sedan grabbade han åt sig tidningen och tittade länge och kärleksfullt på de båda fotografierna.

”Det är inte klokt vad jag är vacker”, sa han. ”Och vad jag är lagom tjock, det är bara inte klokt, titta här!”