— Kör till, sa Lillebror.

— Hokus pokus filiokus, sa Karlsson och högg kolan. Hokus pokus filiokus, sa han och stoppade den i munnen.

— Stopp, skrek Lillebror, jag såg visst att du trollade bort den …

— Gjorde du, sa Karlsson och svalde hastigt. Då har du vunnit igen. Jag har då aldrig sett maken till pojke att vinna alla vad.

— Ja…men…kolan, sa Lillebror alldeles förvirrad. Den som vann, skulle ju få kolan.

— Jo, det är visserligen sant, sa Karlsson. Men kolan har jag trollat bort, och jag slår vad om att jag inte kan trolla fram den igen.

Lillebror teg. Men han tänkte, att så fort han bara träffade mamma, så skulle han säga till henne, att vettiga resonemang var inte ett dugg bra, ifall man ville avgöra, vem som hade rätt.

Han stack handen i sina tomma byxfickor. Och tänk, då låg där en kola till, som han inte hade märkt! En stor, seg, härlig kola. Lillebror skrattade.

— Jag slår vad om, att jag har en kola till, sa han. Och jag slår vad om, att jag äter opp den tvärt, sa han och stoppade kvickt in kolan i munnen.

Karlsson satte sig på sängen och såg tjurig ut.

— Du skulle vara som en mor för mig, sa han. Och så gör du inget annat än stoppar i dig själv så mycket du orkar. Jag har aldrig sett en så glupsk liten pojke.

Han satt tyst ett slag och såg ännu dystrare ut.

— Förresten har jag inte fått nån femöring för att halsduken killar, sa han.

— Ja, men du har ju inte haft nån halsduk på dig, sa Lillebror.

— Det finns ingen halsduk i hela huset, sa Karlsson vresigt. Men om det hade funnits en, så skulle jag ha haft den på mig, och då hade den killat, och då hade jag fått fem öre.

Han tittade vädjande på Lillebror, och hans ögon var fulla av tårar.

— Ska jag behöva lida för att det inte finns nån halsduk i huset, tycker du?

Det tyckte inte Lillebror. Och så gav han Karlsson på Taket sin sista femöring.

5

Karlsson filurar

— Nu känner jag mig upplagd för lite skoj, sa Karlsson en stund senare. Vi tar oss en promenad på takena häromkring, så hittar vi alltid på nånting.

Det ville Lillebror gärna. Han tog Karlsson vid handen, och tillsammans tågade de ut genom dörren och ut på taket. Det hade börjat skymma nu, och allting var så vackert. Luften var så där blå som den är på våren, alla hus såg hemlighetsfulla och spännande ut som hus gör i skymningen, parken, där Lillebror brukade leka, lyste mörkvärdigt grön långt där nere, och från den stora balsampoppeln på Lillebrors gård luktade det så härligt ända upp på taket.

Det var en underbar kväll för takpromenader. Alla fönster stod öppna, och man kunde höra så många olika ljud och läten. Människor som pratade och barn som skrattade och barn som grät. Och det klirrade av porslin från ett kök i närheten, där någon höll på att diska, och det var en hund som gnydde, och någonstans satt någon och klinkade på ett piano. Nere från gatan hörde man knattret av en motorcykel, och när det dog bort, kom en åkarhäst klampande med en kärra efter sig, och varenda klamp hördes upp till taket.

— Om folk visste hur roligt det är att gå på tak, så skulle ingen enda bli kvar nere på gatan, sa Lillebror. Oj, vad det här var roligt!

— Ja, och så är det spännande också, sa Karlsson. För man kan så lätt ramla ner. Jag ska visa dig några ställen, där man närapå ramlar ner varenda gång.

Husen var så tätt sammanbyggda, att man kunde gå från det ena taket till det andra. Där fanns många små underliga utsprång och vindskupor och skorstenar och vinklar och vrår, så det blev aldrig enformigt. Och det var verkligen spännande, precis som Karlsson sa, just därför att man då och då närapå ramlade ner. På ett ställe var det en ganska bred klyfta mellan två hus, det var just ett sådant ställe, där Lillebror närapå ramlade ner. Men Karlsson fick tag i honom i sista minuten, när Lillebrors ena ben redan hade givit sig iväg utför takkanten.

— Kul, va, sa Karlsson och halade in Lillebror. Det var just så där jag menade. Gör om det igen!

Men Lillebror ville inte göra om det igen. Det var lite för mycket ’närapå’ för honom. Det fanns fler ställen, där man måste klänga sig fast med både armar och ben för att inte trilla, och Karlsson ville, att Lillebror skulle ha så roligt som möjligt, så han tog inte alltid den lättaste vägen.

— Jag tycker vi skulle filura lite, sa Karlsson. Jag brukar spreta omkring på taket om kvällarna och filura lite med folk som bor i alla dom här vindskuporna.

— Hur gör du då, undrade Lillebror.

— Jag filurar olika åt olika folk förstås. Aldrig samma filureri två gånger. Världens bästa filurare, gissa vem det är!

Just då började ett litet barn skrika alldeles i närheten. Lillebror hade hört den där barngråten förut, men sedan hade det varit tyst ett slag. Ungen hade väl vilat sig lite. Men nu satte den igång igen, och gråten kom från den närmaste vindskupan. Det lät så ynkligt och övergivet.

— Stackars liten, sa Lillebror. Den kanske har ont i magen.

— Det ska vi snart ta reda på, sa Karlsson. Kom här! De klev längs takrännan, tills de kom alldeles under vindskupan, och så stack Karlsson försiktigt upp huvet och kikade in.

— Mycket ensamt litet barn, sa han. Mamma och pappa är väl ute och ränner, förstår jag.

Ungen grät ynkligare än någonsin.

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson och hävde sig över fönsterkarmen. Här kommer Karlsson på Taket, världens bästa barnskötare.

Lillebror ville inte stå ensam kvar utanför. Han ålade sig efter Karlsson över fönsterkarmen, fast han undrade ängsligt, hur det skulle bli, om ungens mamma och pappa kom hem rätt som det var.

Men Karlsson var inte ett dugg ängslig. Han gick fram till sängen, där det lilla barnet låg, och stack ett knubbigt pekfinger under hakan på det.

— Plutti-plutti-plutt, sa han skälmaktigt. Sedan vände han sig till Lillebror.

— Det är så man säger till småbarn, då trivs dom! Det lilla barnet slutade gråta i rena häpenheten, men så fort det hade hämtat sig lite, satte det i gång igen.

— Plutti-plutti-plutt…och sen gör man så här, sa Karlsson. Han slet upp barnet ur sängen och hystade iväg det mot taket flera gånger efter varann. Kanske ungen tyckte det var roligt, för den log plötsligt ett litet tandlöst leende.

Karlsson såg stolt ut.

— Ingen konst att få barn glada, sa han. Världens bästa barnsköt…

Längre hann han inte, för ungen satte i att gråta igen.

— Plutti-plutti-plutt, röt Karlsson argt och hystade det lilla barnet häftigare än någonsin upp mot taket. Plutti-plutti-plutt har jag sagt, och det menar jag också!

Det lilla barnet skrek i himlens sky, och Lillebror sträckte ut armarna efter det.

— Kom, får jag ta henne, sa han. Han tyckte så mycket om små, små barn, och han hade dividerat en hel del med mamma och pappa, om han inte skulle kunna få en liten syster, när de nu absolut inte ville ge honom en hund.

Nu tog han det lilla byltet från Karlsson och höll det ömt i sin famn.

— Gråt inte, så är du snäll, sa han. Barnet teg och tittade på honom med ett par alldeles blanka, allvarsamma ögon, så log det om igen sitt tandlösa leende och jollrade stilla.

— Det är mitt plutti-plutti-plutt som har verkat, sa Karlsson. Det är en sak som aldrig slår fel, det har jag prövat tusen gånger.

— Jag undrar vad ungen heter, sa Lillebror och strök med pekfingret längs den lena lilla kinden.

— Gull-Fia, sa Karlsson, det heter dom flesta. Lillebror hade aldrig hört talas om något barn, som hette Gull-Fia, men han tänkte, att världens bästa barnskötare hade väl bättre reda på vad barn brukade heta.

— Lilla Gull-Fia, sa Lillebror, jag tror att du är hungrig.

För Gull-Fia hade huggit tag i hans pekfinger och ville börja suga på det.

— Är Gull-Fia hungrig, nåväl, här finns korv och potatis, sa Karlsson med en blick ut i kokvrån. Inget barn behöver svälta ihjäl, så länge Karlsson orkar släpa fram korv och potatis.