Och fröken Bock gav till ett råmande, så att Lillebror hoppade högt i stolen där han satt.

”Så där ungefär”, sa fröken Bock belåtet. Då hördes utanför fönstret ett ännu värre råmande, och fröken Bock blev blek.

”Det svarar mej”, viskade hon. ”Spöket svarar mej. Det ska jag tala om i TV. Du gode Moses, vad Frida ska bli arg!” Och hon berättade för Lillebror hur skrytsam Frida hade varit i TV med alla sina spökerier.

”Skulle man tro henne, så vimlar hela Vasastan av spöken, och de flesta håller visst till hemma i vår lägenhet, fast aldrig i mitt rum, bara i Fridas. Tänk, en kväll kom det en spökhand och skrev en varning på väggen åt Frida! Och det kunde hon minsann behöva”, sa fröken Bock.

”Vad var det för en varning”, frågade Lillebror.

Fröken Bock tänkte efter.

”Ja, hur var det nu igen …jo, så här stod det: Tag dig i akt! Dina gränslöst korta dagar borde det vara något mera allvar i!”

Lillebror såg inte ut att förstå någonting av det där, och det gjorde han inte heller. Fröken Bock fick förklara.

”Det var en varning till Frida att hon skulle ändra sej och börja leva ett bättre liv utan så mycket trams och siarns.”

”Gjorde hon det då”, frågade Lillebror.

Fröken Bock fnyste.

”Nej, det tycker jag visst inte. Skryter gör hon då fortfarande och tror att hon är en sån TV-stjärna, fastän hon har varit med en enda gång. Men nu vet jag en som ska bräcka av henne.”

Fröken Bock gnuggade händerna. Hon gladde sig så mycket åt att äntligen få bräcka av Frida, så det gjorde henne inget att hon var inlåst med Lillebror. Hon satt där helt belåten och jämförde Fridas spökerier med sina egna, ända tills Bosse kom hem från skolan.

Då skrek Lillebror:

”Kom och öppna! Jag är inlåst med Husb…med fröken Bock!”

Bosse öppnade, och han blev mycket förvånad.

”Vem i all världen har låst in er här”, frågade han.

Fröken Bock såg bara mystisk ut.

”Det kan du få höra i TV en annan gång.”

Nu hade hon bråttom att få middan färdig. Hon marscherade iväg till köket med stora steg.

I nästa ögonblick hördes där utifrån ett högt skrik. Lillebror sprang dit.

Fröken Bock satt på en stol, blekare än förut, och pekade tyst mot väggen.

Det var minsann inte bara Frida som fick varningar skrivna av en spökhand. Fröken Bock hade fått en också. Den stod där på väggen med stora, spretiga bokstäver och syntes lång väg.

”Tag dig i akt! Dina hutlöst dyra bullar borde det vara något mera kanel i!”

5

Karlsson och TV-burken

Pappa kom hem till middan med ett nytt bekymmer. ”Stackars barn, det ser ut som om ni skulle få klara er alldeles ensamma ett par dar. Jag måste helt plötsligt flyga till London i affärer. Hur tror ni det ska gå?”

”Det går väl bra”, sa Lillebror. ”Bara du inte springer i vägen för propellern.”

Då skrattade pappa.

”Jag tänkte närmast på hur det ska gå för er här hemma utan både mamma och mej.”

Bosse och Bettan trodde att det skulle gå fint. Det kunde ju nästan vara roligt att för en gångs skull ha föräldrafritt, sa Bettan.

”Ja, men tänk på Lillebror”, sa pappa.

Bettan klappade ömt sin bror över den ljusa skulten.

”Honom ska jag vara som en mor för”, försäkrade hon. Men det trodde pappa inte riktigt på och inte Lillebror heller.

”Du är ju jämt ute och ränner med dina killar, när man som bäst behöver dej”, muttrade Lillebror.

Bosse försökte trösta honom.

”Då har du mej.”

”På Östermalms idrottsplats, ja”, sa Lillebror.

Bosse skrattade.

”Återstår bara Husbocken. Hon ränner inte med killar och kickar inte boll.”

”Nä, tyvärr”, sa Lillebror.

Han satt där och försökte känna efter hur illa han tyckte om fröken Bock. Men då märkte han någonting konstigt - han var inte arg på henne längre. Inte ett dugg arg. Lillebror blev häpen. Hur hade det gått till? Behövde man bara sitta inlåst tillsammans med en människa i två timmar för att lära sig stå ut med henne? Det var inte så att han plötsligt tyckte om fröken Bock - långtifrån - men hon hade liksom blivit lite mer mänsklig för honom. Stackarn, hon måste ju bo ihop med den där Frida! Lillebror visste nog vad det ville säga att ha besvärliga systrar. Ändå satt ju inte Bettan och skröt om spöken i TV som Frida gjorde.

”Jag vill inte att ni ska vara ensamma om nätterna”, sa pappa. ”Det är bäst jag frågar fröken Bock om hon vill bo här medan jag är borta.”

”Ska jag nu dras med henne både natt och dag”, sa Lillebror. Men innerst inne tyckte han det var bra med någon som vakade över dem, även om det bara var en husbock.

Och fröken Bock ville mer än gärna komma och bo hos barnen. När hon blev ensam med Lillebror förklarade hon varför.

”Det är ju om nätterna det spökar allra värst, förstår du. Och nu ska jag samla ihop till ett TV-program så att Frida ramlar av stolen, när hon får se mej i apparaten.”

Lillebror blev orolig. Tänk om fröken Bock, medan pappa var borta, började dra in en massa TV-folk i huset och någon av dem råkade få syn på Karlsson, oj, då skulle han komma i TV så säkert som aldrig det, fastän han inte var något spöke alls utan bara Karlsson. Och sedan skulle det vara förbi med husfriden som mamma och pappa var så rädda om. Lillebror förstod att han måste varna Karlsson och be honom akta sig.

Han kom inte åt att göra det förrän kvällen därpå. Då var han ensam hemma. Pappa hade redan farit iväg till London, Bosse och Bettan var ute på var sitt håll, och fröken Bock hade tagit sig en tur hem till Frida på Frejgatan för att fråga om hon hade sett några spöken nyligen.

”Jag är snart tillbaka”, sa hon till Lillebror när hon gick. ”Och kommer det några spöken, så be dom sitta ner så länge, hahaha!”

Fröken Bock skämtade sällan och skrattade nästan aldrig. När hon någon gång gjorde det var man tacksam att det inte hände oftare. Men just nu var hon så upplivad. Lillebror kunde höra henne skratta långt ute i trappan. Det var ett skratt som ekade mellan väggarna.

Strax efteråt kom Karlsson inflygande genom fönstret.

”Hejsan hoppsan, Lillebror, vad ska vi göra nu”, undrade han. ”Har du nån ångmaskin som vi kan explodera eller nån husbock som vi kan tirritera, vad som helst, men roligt vill jag ha, annars är jag inte me’!”

”Vi kan ju titta på TV”, föreslog Lillebror.

Och tänk, då visade det sig att Karlsson inte hade en aning om TV! Han hade inte sett en TV-apparat i hela sitt liv. Lillebror tog med honom in i vardagsrummet och pekade stolt på deras nya fina 23-tummare.

”Titta där!”

”Vad är det för en burk”, frågade Karlsson.

”Det är ingen burk, det är TV”, förklarade Lillebror.

”Vad har man i såna burkar”, frågade Karlsson, ”är det bullar?”

Lillebror skrattade.

”Det är så lagom heller! Här ska du få se vad det är.”

Han knäppte på apparaten och rätt som det var kom det fram en farbror i bildrutan och talade om hurdant väder det skulle bli i övre Norrland.

Karlssons ögon blev runda av förvåning.

”Hur har ni fått in honom i burken?”

Lillebror skrattade.

”Ja, vad tror du? Han kröp in där när han var liten, förstår du väl.”

”Vad har ni honom till”, ville Karlsson veta.

”Äsch, förstår du inte att jag skojar”, sa Lillebror. ”Han kröp visst inte in där när han var liten och vi har honom inte till nånting. Han bara är där, förstår du väl, och talar om hurdant väder det blir i morgon. För han är en sån där vädergubbe, du vet.”

Karlsson fnissade till.

”Har ni en särskild gubbe instoppad i en burk bara för att tala om hurdant väder det blir i morron …det får ni ju se då! Fråga mej lika gärna …det blir åska och regn och hagel och storm och jordbävning, är du nöjd nu?”

”Längs Norrlandskusten storm och regn under morgondagen”, sa vädergubben i TV-rutan.

Karlsson skrattade förtjust.

”Ja, vad sa jag …storm och regn!”