”Och så kommer farbror Julius också”, sa Lillebror. ”Han ska till doktorn och få behandlingar, för han är stel i kroppen om rnornarna.”

Och han berättade för Karlsson hur besvärlig farbror Julius var och att han skulle bo i våningen hela tiden medan mamma och pappa kryssade omkring med den där vita båten och Bosse och Bettan var borta på var sitt håll.

”Jag undrar hur det ska bli ”, sa Lillebror ängsligt.

”Hoj”, sa Karlsson, ”dom kommer att få ett par veckor som dom aldrig glömmer.”

”Menar du mamma och pappa eller Bosse och Bettan”, undrade Lillebror.

”Jag menar Husbocken och farbror Julius”, sa Karlsson.

Då kände sig Lillebror ännu mer ängslig. Men Karlsson klappade honom tröstande på kinden.

”Lugn, bara lugn! Vi ska leka snälla lekar med dom, för vi är världens snällaste…åtminstone jag.”

Och så fyrade han av ett skott alldeles intill örat pa Lillebror, så att Lillebror hoppade högt av förskräckelse.

”Och inte ska stackars farbror Julius behöva gå till doktorn och få behandlingar”, sa Karlsson, ”den saken klarar jag.”

”Hur då”, undrade Lillebror. ”Du vet väl inte vad det ska vara för behandlingar, när man är stel i kroppen?”

”Vet inte jag”, sa Karlsson. ”Jag lovar dej att jag ska få farbror Julius rask och rörlig som en vinthund…det finns tre sätt.”

”Vilka då sätt”, frågade Lillebror misstänksamt.

”Tirritera och filura och figurera”, sa Karlsson, ”nån annan behandling behövs inte.”

Lillebror tittade sig oroligt omkring, för överallt i husen började folk sticka ut huvudet för att se vem det var som hade skjutit, och nu märkte han dessutom att Karlsson höll på att ladda om.

”Nä, Karlsson”, sa Lillebror, ”nä, Karlsson, skjut inte mer!”

”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson. ”Du”, sa han sedan, ”jag sitter här och tänker på en sak. Du tror inte möjligen att Husbocken är lite stel i kroppen hon också?”

Innan Lillebror hann svara, höjde Karlsson jublande pistolen och sköt. Och det smällde och det small så det ekade över taken. Från husen runt omkring hördes röster, både rädda och arga, och det var någon som skrek någonting om radiopolis. Då blev Lillebror alldeles ifrån sig. Men Karlsson satt där och tuggade lugnt på en bulle, den sista som fanns.

”Vad bråkar dom för”, sa han. ”Vet dom inte att det är min födelsedag?”

Han svalde bullen. Och så stämde han upp en sång, en förnöjd liten sång som klingade så vackert i sommarkvällen.

Smälla ska det göra och roligt vill jag ha

uti bosse bisse basse bisse bom fallera

och bullar ska de va på min födelseda’

uti bosse bisse basse bom.

Det ska va hejsan och hoppsan och bompa,

alla ska va snälla mot mej tycker ja’

uti hoj hoj hoj

uti voj voj voj

uti bosse bisse basse bisse bom.

3

Karlsson är bäst i klassen.

Mamma och pappa gav sig iväg på sin kryssning en kväll när regnet öste ner så att det smattrade mot rutorna och dånade i takrännorna. Tio minuter innan de for, inte förr, kom fröken Bock inbrusande genom dörren våt som en dränkt katt och vresig som en gammal sjörövare.

”Äntligen”, sa mamma, ”äntligen!”

Hon hade gått och väntat hela dagen, och nu var hon nervös, men det förstod inte fröken Bock. Hon sa buttert:

”Jag kunde inte komma förr. Det är Fridas fel.”

Det var så mycket mamma hade behövt tala med fröken Bock om. Nu blev det ingen tid till det, för taxin stod redan på gatan och väntade.

”Det viktigaste är vår lilla pojke”, sa mamma och fick tårar i ögonen, ”o, det måtte väl inte hända honom nånting medan vi är borta.”

”Där jag är, där händer ingenting”, försäkrade fröken Bock, och pappa sa att det förstod han. Han var säker om att allt skulle gå bra, sa han, och sedan kramade de Lillebror till adjö, både pappa och mamma, och rusade ut och försvann i hissen…och så var Lillebror ensam med fröken Bock.

Hon satt vid köksbordet, stor och grov och vresig, och slätade till det våta håret med sina stora, grova händer. Lillebror tittade skyggt på henne och log lite för att visa sig vänlig. Han mindes förra gången de hade henne i huset, hur rädd han var för henne då och hur illa han hade tyckt om henne först. Men nu var det inte så, nu kändes det nästan skönt att hon satt där. Och även om det kunde bli trassligt med henne och Karlsson i samma hus, så var Lillebror ändå tacksam mot fröken Bock för att hon hade kommit. Annars skulle mamma aldrig i livet ha låtit honom stanna hemma och vaka över Karlsson, så mycket var säkert. Därför ville Lillebror nu redan från början visa sig vänlig mot fröken Bock och han frågade artigt:

”Hur mår Frida?”

Fröken Bock svarade inte, hon bara fnös. Frida var fröken Bocks syster. Lillebror hade aldrig träffat henne, bara hört talas om henne. Rätt mycket hade han hört talas om henne. Av fröken Bock. Fröken Bock bodde tillsammans med Frida i en lägenhet på Frejgatan, men det verkade inte som om det var vidare roligt. Lillebror hade förstått att fröken Bock var lömsk på sin syster och tyckte att hon gjorde sig mallig och märkvärdig. Det hade börjat med att Frida fick uppträda i ett TV-program om spöken, något som hade retat fröken Bock mycket. Visserligen fick hon själv sedan i ett annat TV-program visa hela svenska folket hur hon gjorde Hildur Bocks goda kolijox, men det hade tydligen inte räckt för att kväsa Frida. Kanske fortsatte hon ändå att göra sig mallig och märkvärdig, eftersom fröken Bock bara fnös så där, när Lillebror frågade:

”Hur mår Frida?”

”Jo tack, hon mår bra tycks det”, sa fröken Bock, när hon hade fnyst färdigt. ”Hon har satt opp med fästman, det arma livet!”

Lillebror visste inte riktigt vad han skulle svara på det, men något måste han säga, och han ville ju gärna visa sig artig, därför sa han:

”Har inte fröken Bock också någon fästman?”

Det borde han tydligen inte ha sagt, för fröken Bock reste sig häftigt och började diska så att det skrällde om det.

”Nej, tack och lov”, sa hon. ”Och inte vill jag ha nån heller. Alla behöver ju inte vara lika fjolliga som Frida.”

Hon stod tyst en stund och diskade så att skummet yrde. Men sedan kom hon visst att tänka på något, och hon vände sig oroligt om mot Lillebror.

”Hör du, den där lilla otäcka, tjocka pojken du lekte med förut, han kommer väl inte hit nu för tiden, hoppas jag!”

Fröken Bock hade aldrig förstått att Karlsson på taket var en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, hon trodde att han var en av Lillebrors jämnåriga skolkamrater och en helt vanlig busunge. Att han var en busunge som kunde flyga tänkte hon inte närmare på. Hon trodde att hans motor var något man kunde köpa i vilken leksaksaffär som helst, om man hade tillräckligt med pengar, och hon gormade bara över hur bortskämda med dyra leksaker barnen var nu för tiden. ”Snart flyger dom väl till månen innan dom har börjat skolan”, sa hon. Och nu kallade hon Karlsson ”Den där lilla otäcka, tjocka pojken” — det tyckte Lillebror verkligen inte var snällt.

”Karlsson är inte otäck…” började han, men just då ringde det på ytterdörren.

”Oj, kommer farbror Julius redan”, sa Lillebror och sprang för att öppna.

Men det var inte farbror Julius, det var Karlsson. En alldeles genomblöt Karlsson som stod där i en liten pöl av regnvatten och såg förebrående ut.

”Hur länge är det meningen att man ska behöva flyga omkring i regnet och svära, bara för att du inte kan låta ditt fönster stå öppet”, undrade Karlsson.

”Jamen, du sa ju att du skulle gå och lägga dej”, försvarade sig Lillebror, för det hade Karlsson faktiskt sagt. ”Jag trodde verkligen inte att du skulle komma ikväll.”

”Du kunde ha hoppats”, sa Karlsson. ”Du kunde ha tänkt att kanske kommer han i alla fall, den käre lille Karlsson, å, vad det ska bli roligt, ja, kanske han kommer, för han vill nog träffa Husbocken, kunde du ha tänkt.”

”Vill du det”, frågade Lillebror ängsligt.