”Grunkerna ska vara till vänster och grejerna till höger”, hade Karlsson förklarat för Lillebror. Mitt emellan grunkorna och grejorna hade Karlsson två fina tavlor också, som Lillebror tyckte om att titta på. Karlsson hade själv målat dem. Den ena tavlan föreställde en tupp och hette ”Porträtt av mycket ensam liten röd tupp”, den andra föreställde en räv och hette ”Porträtt av mina kaniner”. Man kunde visserligen inte se kaninerna, men det berodde bara på att de var inuti räven, sa Karlsson.

”När jag får tid, ska jag också måla Porträtt av ett elakt litet får som inte vill hoppa”, försäkrade Karlsson med munnen full av bullar.

Men Lillebror hörde knappt på, sommarkvällens alla ljud och dofter strömmade över honom, så att han blev nästan yr. Han kände doften från gatans blommande lindar och hörde klappret av klackar mot gatstenarna långt där nere, människor var ute och promenerade i den vackra junikvällen, och det klappret lät så sommaraktigt, tyckte Lillebror. Från husen runt omkring kom röster, kvällen var ju så stilla och allt hördes så tydligt, människorna pratade och sjöng och grälade och skrek och skrattade och grät om vartannat och visste inte att uppe på taket satt en pojke och lyssnade till alltihop nästan som till någon sorts musik.

”Nej, dom vet inte att jag sitter här med Karlsson och har det så bra och äter bullar”, tänkte Lillebror belåtet.

Från en vindskupa lite längre bort kom där några väldiga tjut och tjoanden.

”Hör på mina busetjyvar”, sa Karlsson.

”Vilka då…menar du Fille och Rulle”, undrade Lillebror.

”Ja, nåra andra busetjyvar har jag inte vad jag vet”, sa Karlsson.

Lillebror kände också till Fille och Rulle. Det var de värsta busarna i hela Vasastan och tjuvaktiga som skator var de. Det var därför Karlsson kallade dem busetjyvar. En kväll förra året hade de brutit sig in hos familjen Svantesson för att stjäla, men då hade Karlsson lekt spöke och skrämt dem så pass att de säkert kom ihåg det än. Och den gången fick de inte med sig så mycket som en silversked.

Men när Karlsson nu hörde Fille och Rulle tjoa borta i sin vindskupa, då reste han sig och borstade av sig bullsmulorna.

”Jag tror det är bra att skrämma dom lite undan för undan”, sa han. ”Annars går dom bara ut och knorvar åt sej saker som inte är deras.”

Och så pilade han iväg över hustaken bort mot vindskupan. Lillebror hade aldrig sett någon med så korta, trinda ben springa så fort. Det var svårt för vem som helst att hänga med i den farten, och Lillebror var ju inte heller så van att springa på tak, men han knatade efter Karlsson så kvickt han kunde.

”Busetjyvar är hemska”, sa Karlsson, medan han sprang. ”När jag knorvar åt mej nånting, så betalar jag det genast med fem öre, för jag är världens ärligaste. Men nu är mina femöringar snart slut, och jag förstår inte var jag ska knorva åt mej nåra nya.”

Fille och Rulle hade sitt fönster öppet, men gardinerna var fördragna och där bakom kunde man höra dem skratta och skråla för full hals.

”Nu ska vi se vad det är som är så roligt”, sa Karlsson och pillade upp en liten springa mellan gardinerna att kika igenom. Lillebror fick också kika, och han såg Fille och Rulle där inne i deras snuskiga rum. De låg på magen på golvet med en tidning utbredd framför sig, och det var något de läste där som gjorde dem så uppspelta.

”Tiotusen, nä, far ända in i baljan”, skrek Rulle.

”Och han flyger omkring här i Vasastan, nä, kyss mej på torsdag”, skrek Fille, och det riktigt kluckade i honom av skratt.

”Du, Fille”, sa Rulle, ”jag känner en som tänker tjäna tiotusen kronor nu snart, hahaha!”

”Du, Rulle”, sa Fille, ”en sån känner jag också, en som tänker fånga en liten hemsk spion, hohoho!”

Lillebror blev rädd så att han bleknade, när han hörde vad de sa, men Karlsson fnissade.

”Och jag känner en som tänker filura lite nu”, sa han, och så fyrade han av pistolen. Det blev en knall som ekade över taken, och Karlsson skrek:

”Öppna, det är från polisen!”

Där inne i vindskupan flög Rulle och Fille upp från golvet som om de hade eld i byxorna.

”Sprulle, ring”, skrek Fille.

Han menade ”Rulle, spring”, men när Fille blev rädd, kunde han inte tala ordentligt.

”Fort in i radegoben”, skrek han, och så brakade både han och Rulle in i garderoben och smällde igen dörren efter sig och syntes inte till mer. Men man kunde höra Fille ängsligt ropa där inne:

”Rille och Fulle är inte hemma ska jag be att få tala om, nä, dom är inte hemma, dom har gått bort!”

Efteråt, när Karlsson och Lillebror hade kommit tillbaka till sin farstutrappa, satt Lillebror och hängde med huvudet och var inte glad alls. Han förstod vilken svår tid han hade framför sig, när han skulle vaka över Karlsson som var så oförsiktig och med människor sådana som Rulle och Fille in på knutarna. Och så fröken Bock och farbror Julius…oj, det hade han ju glömt att berätta för Karlsson!

”Hör du, Karlsson”, började Lillebror. Men Karlsson hörde inte på. Han hade satt igång med mera bullkalas, och just nu sörplade han saft ur en liten blå mugg som en gång hade varit Lillebrors och som Lillebror hade gett honom på hans förra födelsedag för tre månader sedan. Han höll stadigt om muggen med båda händerna, så där som små barn gör, men rätt som det var tappade han den ändå, så där som små barn också gör.

”Oj”, sa Lillebror, för det var en trevlig liten blå mugg som inte borde få gå sönder. Det gjorde den inte heller. Just när muggen kom farande förbi Karlssons fötter, fångade han den behändigt mellan stortårna. Han var i strumplästerna nämligen och stortårna stack ut ur hålen på hans rödrandiga strumpor som två små svarta korvar.

”Världens bästa stortår, gissa vem som har dom”, sa Karlsson.

Han tittade kärleksfullt på de små svarta korvarna och hade roligt en lång stund med att omväxlande låta dem få titta fram ur och försvinna in i strumphålen, allteftersom han krökte på tårna.

”Hör du, Karlsson …”, försökte Lillebror igen, men Karlsson avbröt honom.

”Du som kan räkna”, sa han. ”Om hela jag är värd tiotusen kronor, hur många femöringar tror du då att jag kan få för mina stortår?”

Lillebror skrattade.

”Det vet jag inte. Tänker du sälja dom?”

”Ja”, sa Karlsson. ”Till dej. Du ska få dom rätt så billigt, eftersom dom är något begagnade. Och…” fortsatte han eftertänksamt”…liksom lite solkiga.”

”Är du inte klok”, sa Lillebror. ”Du kan väl inte klara dej utan stortår heller?”

”Har jag sagt det då”, sa Karlsson. ”Dom ska sitta kvar på mej, men det är dina i alla fall. Jag bara lånar dom.”

Han la fötterna i Lillebrors knä för att Lillebror skulle förstå att stortårna redan var så gott som hans och sa övertalande:

”Tänk sen varje gång du ser dom, då säjer du: ’Dom där små söta stortårna är mina!’ Blir inte det gulligt?”

Men Lillebror ville inte göra några stortåaffärer. Han lovade att ge Karlsson femöringar ändå, alla som han hade i sin spargris. Och sen ville han äntligen säga det som han måste säga.

”Hör du, Karlsson”, sa han, ”kan du gissa vem som ska se efter mej, när mamma och pappa är på semester?”

”Världens bästa barn-se-eftrare, antar jag”, sa Karlsson.

”Menar du dej själv”, frågade Lillebror, fast han mycket väl förstod att det var just vad Karlsson menade. Och Karlsson nickade instämmande.

”Ja, om du kan visa mej nån bättre barn-se-eftrare, så ska du få fem öre.”

”Fröken Bock”, sa Lillebror. Han var rädd att Karlsson skulle bli arg för att mamma hade bett fröken Bock komma, när världens bästa barn-se-eftrare bodde på taket så nära till hands, men märkvärdigt nog verkade Karlsson i stället förtjust och upplivad.

”Hoj, hoj”, sa han bara. ”Hoj, hoj!”

”Vad menar du med hoj, hoj”, undrade Lillebror oroligt.

”När jag säjer hoj, hoj, så menar jag hoj, hoj”, försäkrade Karlsson och tittade på Lillebror med tindrande ögon.