”Och det måste bli jag, det förstår du, Bimbo”, sa Lillebror. Det var när han hade gått och lagt sig, och Bimbo snusade i sin korg bredvid hans säng.

Lillebror sträckte ner ett pekfinger och kliade Bimbo under halsbandet.

”Det är bäst vi sover nu”, sa han, ”så vi orkar med allt.”

Men då hördes helt oväntat motorsurr, och Karlsson kom inflygande.

”Jo, det här var en skön historia”, sa han. ”Allting ska man tänka på själv också! Det är minsann ingen som hjälper en att komma ihåg!” Lillebror satte sig upp i sängen.

”Komma ihåg vad då?”

”Att det är min födelsedag i dag! Det har varit min födelsedag precis hela långa dan och jag har inte kommit ihåg det, för ingen har sagt så mycket som Har den äran åt mej.”

”Jamen”, sa Lillebror, ”hur kan det vara din födelsedag den åttonde juni? Du hade ju födelsedag strax före påsk vetja!”

”Ja, det var då det”, sa Karlsson. ”Men man behöver väl inte köra med samma gamla födelsedag hela tiden, när det finns så många att välja på. Åttonde juni är en bra födelsedag, vad behöver du komma och anmärka på den för?”

Lillebror skrattade.

”Nä, du får gärna för mej ha födelsedag när du vill.”

”Och då”, sa Karlsson och la bevekande huvudet på sned. ”Då ska jag be att få mina presenter.”

Lillebror klev eftertänksamt upp ur sängen. Det var inte lätt att i en hast skrapa fram någon present som dugde åt Karlsson men han skulle försöka.

”Jag får titta i mina lådor”, sa han.

”Ja, gör det”, sa Karlsson och ställde sig att vänta. Men så fick han syn på blomkrukan, där han hade planterat persikokärnan, och kastade sig genast över den. Han stack ner pekfingret och rev raskt upp kärnan.

”Jag måste se hur mycket den har växt”, sa han. ”Oj, den har växt en hel massa, tror jag.”

Sedan stoppade han lika raskt ner kärnan igen och torkade av sina jordiga fingrar på Lillebrors pyjamas.

”Om tio tjugo år, då får du det härligt”, sa han.

”Hur så”, undrade Lillebror.

”Då kan du ligga och sova middag i skuggan under persikoträdet, vilken tur, va, för sängen kommer du i alla fall att få häva ut. Man kan inte ha hur mycket möbler som helst ihop med persikoträd…nå, hittar du nån present?”

Lillebror höll fram en av sina småbilar, men Karlsson skakade på huvudet, bilen dugde inte. I tur och ordning försökte Lillebror sedan med ett pussel och ett fiaspel och en påse med stenkulor, men Karlsson skakade varje gång på huvudet. Då förstod Lillebror vad det var Karlsson ville ha — pistolen! Den låg längst in i högra skrivbordslådan i en tändsticksask. Det var världens minsta leksakspistol och den finaste också. Pappa hade haft den med sig till Lillebror en gång när han kom hem från en utlandsresa, och Krister och Gunilla hade varit avundsjuka i flera dagar, för en sådan pistol hade ingen sett maken till. Den såg ut precis som en riktig pistol, fastän den var så liten, och när man sköt med den, kom där en knall precis lika stark som från en riktig pistol. Det var obegripligt, sa pappa, hur det kunde smälla så enormt.

”Du får vara försiktig”, sa han, när han la den lilla pistolen i Lillebrors hand, ”du får inte gå omkring och skrämma ihjäl folk med den.”

Av vissa skäl hade Lillebror låtit bli att visa Karlsson pistolen. Han tyckte inte själv att det var vidare snällt gjort, och det tjänade förresten ingenting till, för just i går hade Karlsson ändå hittat den, när han som bäst rotade igenom Lillebrors skrivbordslådor.

Karlsson hade också tyckt att det var en mycket fin pistol. Kanske var det därför han hade födelsedag i dag, tänkte Lillebror, och med en liten suck tog han fram tändsticksasken.

”Har den äran på födelsedagen”, sa han.

Karlsson gav först till ett tjut, sedan rusade han på Lillebror och kysste honom häftigt på båda kinderna, och sedan öppnade han tändsticksasken och rev med ett skrockande upp pistolen.

”Världens bästa bästis, det är du, Lillebror”, sa han, och då kände sig Lillebror plötsligt glad och belåten som för hundra pistoler och han unnade av hela sitt hjärta Karlsson den där enda lilla stackarn som han ju tydligen tyckte så mycket om.

”Du förstår”, sa Karlsson, ”jag behöver den verkligen. Jag behöver den om kvällarna.”

”Vad då till”, undrade Lillebror oroligt.

”När jag ligger och räknar får”, sa Karlsson.

Karlsson brukade ibland klaga över sin dåliga sömn för Lillebror.

”Om nätterna sover jag som en sten”, brukade han säga, ”och om förmiddagarna också. Men om eftermiddagarna ligger jag där bara och kastar mej, och ibland kan jag inte somna om kvällarna heller.”

Därför hade Lillebror lärt honom ett knep. Om man inte kunde somna, så skulle man bara blunda och låtsas att man såg en massa får som hoppade över ett staket. Alla de där fåren skulle man räkna i tur och ordning just när de hoppade, det blev man så sömnig av, och rätt som det var bara somnade man.

”Du förstår, jag kunde inte somna nu ikväll”, sa Karlsson. ”Och då låg jag och räknade får. Och då var det ett litet elakt får som inte ville hoppa, nä, det ville inte hoppa”, sa Karlsson.

Lillebror skrattade.

”Varför ville det inte hoppa?”

”Bara för att bråka och krångla”, sa Karlsson. ”Det stod där vid staketet och tjurade och ville bara inte hoppa. Och då tänkte jag att om jag hade en bistol, så skulle jag nog lära dej att hoppa, och då kom jag ihåg att du Lillebror hade en bistol i skrivbordslådan och sen kom jag ihåg att det var min födelsedag”, sa Karlsson och klappade förtjust pistolen.

Sedan ville Karlsson provskjuta sin födelsedagspresent.

”Smälla ska det göra och roligt vill jag ha, annars är jag inte me’.”

Men Lillebror sa ifrån mycket bestämt.

”Aldrig i livet! Då väcker vi opp hela huset.”

Karlsson ryckte på axlarna.

”Nåja, det är en världslig sak! Dom kan väl somna om, vetja! Har dom inga egna får att räkna, så kan dom få låna mina.”

Lillebror ville ändå inte gå med på någon provskjutning, och då fick Karlsson en idé.

”Vi flyger opp till mej”, sa han. ”Jag måste ju ha nåt födelsedagskalas förresten…finns det nån tårta?”

Lillebror måste bekänna att det inte fanns någon tårta, och när Karlsson knorrade över det, sa Lillebror att det var väl ändå en världslig sak.

”Tårta är ingen världslig sak”, sa Karlsson strängt. ”Men vi får försöka klara oss med bullar. Gå och hämta alla som finns!”

Och Lillebror smög ut i köket och kom tillbaka med en försvarlig laddning bullar. Mamma hade en gång för alla lovat honom att han fick ge Karlsson bullar, när det behövdes. Och nu behövdes det ju verkligen.

Däremot hade mamma aldrig lovat honom att flyga med Karlsson upp på taket, men det hade Lillebror faktiskt glömt, och han skulle ha blivit förvånad om någon hade påpekat det för honom. Lillebror var så van att flyga med Karlsson, han kände sig lugn och trygg och hade inte ens något kill i magen när han nu med armarna om Karlsson svävade ut genom fönstret och surrade iväg upp till Karlssons lilla hus på taket.

Junikvällar i Stockholm liknar inte någonting annat på hela jorden. Ingenstans lyser himlen med ett så sällsamt jus, ingenstans är skymningen så ljuv och så trolsk och så blå. Och i den där blå skymningen vilar staden på sina bleka vatten som om den hade flutit upp ur någon gammal saga och inte var verklig alls.

Sådana kvällar är som gjorda för bullkalas på Karlssons farstutrappa. För det mesta märkte Lillebror varken himlens ljus eller några trolska skymningar, och Karlsson för sin del struntade blankt i det. Men när de nu satt där tillsammans och drack saft och åt bullar, så kände åtminstone Lillebror att den här kvällen inte liknade andra kvällar. Och Karlsson kände att mammas bullar inte liknade andra bullar.

Det lilla Karlssonhuset liknade nog inte heller något annat hus på jorden, tänkte Lillebror. Ingen annan stans kunde det väl finnas en så behändig stuga med så fint läge och med en sådan utsikt, och ingenstans fanns det då så mycket grunkor och grejor samlade på ett enda ställe. Karlsson var som en ekorre, han proppade boet fullt. Lillebror visste inte var han fick tag i allt, och det kom ständigt nya saker. Det mesta hängde Karlsson upp på väggarna för att lätt kunna få tag på det när det behövdes.