Mamma förstod genast vem som hade varit framme, och pappa fick höra om alltihop, när han kom hem till middag.

”Jag vet att det är skamligt av mej”, sa mamma, ”för jag har ju mer eller mindre börjat vänja mej vid Karlsson, men ibland känns det som om jag gärna skulle vilja betala tiotusen kronor alldeles själv bara för att bli av med honom.”

”A, fy”, sa Lillebror.

”Ja, nu talar vi inte mer om det”, sa mamma, ”för när man äter, ska man ha trevligt.”

Så sa mamma jämt: ”När man äter ska man ha trevligt.” Det tyckte Lillebror också. Och trevligt hade de minsann när de satt omkring bordet allesammans och åt och pratade om allt möjligt. Lillebror pratade mer än han åt, åtminstone när det serverades kokt torsk eller grönsakssoppa eller sillbullar. Men idag fick de kalvkotletter och jordgubbar, och det var bara för att sommarlovet just hade börjat och för att Bosse och Bettan skulle fara bort, Bosse på seglarskola och Bettan till en lantgård, där det fanns hästar. Då måste de ju ha ett litet avskedskalas förstås, mamma tyckte om att ställa till små kalas ibland.

”Men var inte lessen du Lillebror”, sa pappa, ”vi ska också resa bort, mamma och du och jag.”

Och så klämde han fram den stora nyheten. Mamma hade varit på resebyrån och beställt biljetter till en kryssning med just en sådan där båt som den Lillebror hade sett i tidningen. Om en vecka skulle det bära i väg och i fjorton dagar skulle de sedan fara omkring med den vita båten till alla möjliga hamnar och städer, skulle inte det bli roligt, frågade mamma. Och frågade pappa. Och frågade Bosse och Bettan…”Blir inte det fantastiskt roligt, Lillebror?”

”Jo”, sa Lillebror och kände att det nog kunde bli roligt. Men han kände också att det var något som inte var bra, och han visste genast vad det var — Karlsson! Hur skulle han kunna lämna Karlsson ensam just nu när Karlsson faktiskt behövde honom ? Lillebror hade minsann tänkt närmare på det där, medan han torkade upp stora översvämningen. Även om Karlsson inte var någon spion utan bara Karlsson, så kunde det nog hända otäcka saker ändå, när folk började jaga honom och ville tjäna tiotusen kronor på honom. Vem vet vad de kunde ta sig till, kanske satte de Karlsson i en bur på Skansen eller funderade ut något annat förskräckligt. I varje fall skulle de inte låta honom få bo kvar i det lilla huset på taket, det var då säkert.

Så Lillebror beslöt att stanna hemma och vaka över Karlsson. Och det förklarade han ordentligt, medan han satt där vid middagsbordet och gnagde på sin kalvkotlett.

Bosse började skratta.

”Karlsson i en bur på Skansen…oj! Tänk, Lillebror, när du och din klass kommer dit och går omkring och tittar på djuren och du läser på skyltarna. Isbjörn läser du och älg och varg och bäver och Karlsson.”

”Sss”, sa Lillebror.

Bosse fnissade.

”Karlsson, detta djur får icke matas — tänk om det står så, vad Karlsson ska bli arg!”

”Du är dum”, sa Lillebror. ”Faktiskt!”

”Men Lillebror”, sa mamma, ”om inte du vill följa med, då kan ju inte vi fara heller, förstår du väl.”

”Det kan ni väl visst det”, sa Lillebror. ”Karlsson och jag kan ha hushåll ihop.”

”Hoho”, sa Bettan. ”Och sätta hela huset under vatten, va? Och slänga ut alla möblerna genom fönstret?”

”Du är dum”, sa Lillebror.

Det ville inte alls bli så trevligt som vanligt vid middagsbordet. Fastän Lillebror var en så snäll och rar liten pojke, kunde han ibland vara till den grad envis. Nu var han stenhård och ville inte lyssna till några övertalningar.

”Jamen, min lille kille…” började pappa. Längre kom han inte, för just då hördes det en smäll i brevlådan. Bettan rusade från bordet utan att ens be om lov, hon väntade brev från olika långhåriga gossar. Det var därför hon hade så bråttom att komma först ut i tamburen. Där låg mycket riktigt ett brev på dörrmattan, men det var inte till Bettan från någon långhårig gosse…tvärtom. Det var till pappa från farbror Julius som inte hade något hår alls.

”När man äter ska man ha trevligt”, sa Bosse. ”Då ska det inte komma brev från farbror Julius.”

Han var släkt med pappa på långt håll, farbror Julius, och en gång om året kom han resande till Stockholm för att besöka sin läkare och för att hälsa på familjen Svantesson. Farbror Julius ville inte bo på hotell, det var alldeles för dyrt tyckte han. Ändå hade han pengar som gräs, men dem var han så rädd om.

Ingen i familjen Svantesson brukade bli särskilt glad när farbror Julius kom. Allra minst pappa. Men mamma sa alltid:

”Du är ju faktiskt den enda släkting han har, och det är synd om honom. Vi måste vara snälla mot stackars farbror Julius.”

Fast när mamma hade haft stackars farbror Julius i huset ett par dar, och han hela tiden bara hade anmärkt på hennes barn och kinkat över hennes mat och klagat på precis allting, då brukade mamma få en rynka mellan ögonbrynen och bli precis lika tyst och konstig som pappa blev bara farbror Julius kom inom dörren. Och Bosse och Bettan höll sig undan och var nästan aldrig hemma, så länge farbror Julius var kvar.

”Lillebror är den enda som är lite snäll mot honom”, sa mamma jämt. Men till och med Lillebror kunde tröttna, och sista gången farbror Julius var på besök, hade Lillebror ritat av honom i sitt ritblock och skrivit under bilden: Han är dum.

Farbror Julius råkade få se det, och då sa han:

”Det där är ingen vidare bra häst!”

Nej, farbror Julius tyckte ju inte att någonting var vidare bra. Han var ingen lätt gäst att ha, så mycket var säkert, och när han äntligen packade sin kappsäck och for tillbaka till Västergötland, då var det som om hela huset plötsligt blommade upp och började tralla på någon liten glad melodi, tyckte Lillebror. Alla blev fnissiga och uppspelta som om det hade hänt någonting riktigt roligt, och så var det bara det att stackars farbror Julius hade gett sig i väg.

Men nu skulle han komma, stod det i brevet, och stanna åtminstone fjorton dagar, det skulle för all del bli ganska roligt, skrev han, och dessutom hade doktorn sagt att han behövde behandling och massage, för han var så stel i kroppen om morgnarna.

”Jaha, så gick det med den kryssningen”, sa mamma. ”Lillebror vill inte följa med och farbror Julius kommer!”

Men då slog pappa näven i bordet och sa att han för sin del tänkte fara på kryssningen och han tänkte ta mamma med sig, om han så skulle kidnappa henne först, Lillebror fick följa med eller stanna hemma, vilket han behagade, varsågod och välj, och farbror Julius fick komma och bo i våningen och gå till doktorn bäst han ville eller stanna i Västergötland, om han hellre ville det, men för sin del tänkte pappa fara på kryssningen om det så kom tio farbror Juliusar och hör sen!

”Jaha”, sa mamma, ”då får vi börja tänka.”

Och när hon hade tänkt färdigt, så sa hon att hon skulle fråga den där fröken Bock som hade hjälpt dem, när mamma var sjuk i höstas, om hon ville komma och hushålla ett slag…åt två envisa gamla ungkarlar, nämligen Lillebror och farbror Julius.

”Samt en tredje envis gammal ungkarl vid namn Karlsson på taket”, sa pappa. ”Glöm inte Karlsson, för han kommer att yra in och ut här hela dagarna.”

Bosse fnissade så att han nästan ramlade av stolen.

”Husbocken och farbror Julius och Karlsson på taket, vilket alla tiders gemytligt hushåll det ska bli!”

”Och så Lillebror mitt i alltihop, glöm inte honom”, sa Bettan.

Hon tog fatt i Lillebror och såg honom fundersamt in i ögonen.

”Tänk att det finns såna som min Lillebror”, sa hon. ”Han stannar hellre hemma med Husbocken och farbror Julius och Karlsson på taket än han far ut på en jättetrevlig kryssning med sin mamma och pappa.”

Lillebror vred sig lös.

”Om man har en bästis, så får man väl se efter honom”, sa han buttert.

Tro inte att han inte förstod hur jobbigt det skulle bli! Alldeles kolossalt jobbigt skulle det bli, med Karlsson flaxande omkring öronen på farbror Julius och fröken Bock, jo, det behövdes verkligen någon som stannade hemma och klarade av trasslet.