”Hoj, hoj”, sa Karlsson och tindrade med ögonen, ”hoj, hoj, vad tror du?”

Lillebror förstod nog att han inte hur länge som helst skulle kunna hålla isär Karlsson och fröken Bock, men han var inte beredd på att de skulle drabba ihop redan första kvällen. Han kände att han måste tala med Karlsson, men Karlsson var redan på väg mot köket, ivrig som en jakthund. Lillebror rusade efter och högg honom i armen.

”Du, Karlsson”, sa han övertalande, ”hon tror att du är en av mina klasskamrater, och det kan hon gärna få fortsätta med tycker jag.”

Karlsson tvärstannade. Och så skrockade det till i honom som det alltid gjorde, när han blev riktigt förtjust över någonting.

”Tror hon verkligen att jag också går i skolan”, sa han jublande. Och sedan satte han ny fart mot köket.

Fröken Bock hörde hans galopp närma sig. Hon väntade ju farbror Julius och var förvånad över att en gammal man kunde sprinta iväg med sådan hastighet. Förväntansfullt tittade hon mot dörren för att få se snabblöparen, men när dörren öppnades och Karlsson rusade in, då flämtade hon till som om hon hade sett en orm. En orm som hon absolut inte ville ha i sitt kök.

Fast det förstod inte Karlsson. Han var framme hos henne med ett par språng och tittade ivrigt upp i hennes ogillande ansikte.

”Och vem tror du är bäst i klassen”, frågade han. ”Gissa vem som är bäst i räkning och läsning och skrivning och all…allting?”

”Man brukar hälsa när man kommer in”, sa fröken Bock. ”Och det intresserar mej inte vem som är bäst i klassen. Inte är det då du i alla fall.”

”Jo, tänk för att det är det”, sa Karlsson, men sedan kom han av sig och det verkade som om han tänkte efter.

”Jag är bäst i räkning åtminstone”, sa han dystert när han hade funderat färdigt. Men så ryckte han på axlarna.

”Nåja, det är en världslig sak”, sa han och började muntert hoppa runt i köket. Han kretsade omkring fröken Bock, och rätt som det var stämde han upp en glad och välkänd liten sång:

”Smälla ska det göra och roligt vill jag ha…”

”Nej, Karlsson”, sa Lillebror hastigt, ”nej, nej!” Men det hjälpte inte.

”Uti bosse bisse basse bisse bom fallera…”

sjöng Karlsson. Och när han kom till ”fallera” hördes där plötsligt en knall och sedan ett skrik. Knallen kom från Karlssons pistol och skriket kom från fröken Bock. Lillebror trodde först att hon skulle svimma, för hon sjönk ner på en stol och satt där tyst och blundade, men när Karlsson fortsatte med sitt bosse bisse basse bisse bom fallera, då slog hon upp ögonen och sa argt:

”Jag ska bossa och bassa dej, otäcka unge, så du aldrig glömmer det, om du gör om det där!”

Det svarade inte Karlsson på. Han bara stack ett knubbigt pekfinger under hakan på fröken Bock och pekade på en vacker brosch som hon hade där.

”Den där var fin”, sa han. ”Var har du knyckt den?”

”Nämen, Karlsson”, sa Lillebror förskräckt, för han såg ju hur rasande fröken Bock blev.

”Det…det…det var det oförskämdaste”, stammade hon och kunde knappt få fram orden, men sedan skrek hon:

”Ut med dej! Ut, säjer jag!”

Karlsson tittade förvånad på henne.

”Åja, ta i lagom”, sa han. ”Jag frågar ju bara. Och när man frågar hövligt, så ska man väl kunna få ett hövligt svar tycker jag.”

”Ut”, skrek fröken Bock.

”Förresten”, sa Karlsson. ”Det är en sak till jag skulle vilja veta. Är inte du också lite stel i kroppen om rnornarna, och hur tidigt vill du i så fall att jag ska börja figurera dej ?”

Fröken Bock såg sig vilt omkring efter något tillhygge att mota ut Karlsson med, och Karlsson sprang tjänstvilligt till städgarderoben och ryckte fram en mattpiskare som han stack i handen på henne.

”Hoj, hoj”, skrek han och satte av i språngmarsch runt köket. ”Hoj, hoj, nu börjas det igen!”

Men då slängde fröken Bock mattpiskaren ifrån sig. Hon kom nog ihåg hur det var när hon förra gången jagade Karlsson med mattpiskare, och hon ville inte göra om det igen.

Lillebror tyckte inte att det här började vidare bra, och han undrade hur länge fröken Bock utan att bli vansinnig skulle kunna se Karlsson skala runt och ropa Hoj, hoj. Inte så värst länge, tänkte Lillebror. Här gällde det att få ut Karlsson ur köket fortast möjligt. Och när Karlsson på elfte varvet sprintade förbi, högg Lillebror honom i kragen.

”Karlsson”, sa han bevekande, ”vi går in i mitt rum i stället.”

Och Karlsson följde med fastän mycket motsträvigt.

”Det var ju fånigt att sluta när jag lagom hade börjat få liv i henne”, sa han. ”Om jag hade fått hålla på lite till, så hade hon kommit ångande, glad och lekfull som ett sjölejon, det är jag säker på.”

Han gick fram och pillade som vanligt upp persikokärnan ur blomkrukan för att se hur mycket den hade växt. Lillebror kom också och ville titta, och när han stod där så nära Karlsson och med armen om hans axlar, då kände han hur våt Karlsson var, stackarn, han måste ha flugit omkring i regnet länge.

”Fryser du inte när du är så där våt”, frågade Lillebror.

Det verkade inte som om Karlsson hade tänkt på det förut, men nu kände han efter.

”Jo, det är klart jag fryser”, sa han. ”Men är det nån som bryr sej om det kanske? Är det nån som blir lessen när hans bästa vän kommer genomvåt och skakar av köld och som ser till att han får av sej kläderna och hänger opp dom på tork och sätter på honom en mjuk, skön badrock och går och kokar lite varm choklad åt honom och ger honom en massa bullar också och stoppar ner honom i sängen och sjunger en liten vacker, sorglig visa för honom, så att han sakta somnar in, är det det kanske?” Han tittade anklagande på Lillebror.

”Nej, det är det inte”, sa han, och rösten darrade som om han tänkte börja gråta.

Då fick Lillebror bråttom att göra allt det där som Karlsson tyckte man borde göra för sin bästa vän. Det svåraste var att få fröken Bock med på varm choklad och bullar åt Karlsson, men hon hade inte tid och ork att spjärna emot något vidare, för hon höll just på att steka en kyckling åt farbror Julius som kunde väntas när som helst.

”Du får greja det själv bäst du vill”, sa hon. Det gjorde Lillebror också. Och sedan satt Karlsson rund och rosig i Lillebrors säng, klädd i Lillebrors vita badrock, och drack choklad och åt bullar, och i badrummet hängde hans skjorta och hans byxor och hans underkläder och hans skor och strumpor på tork.

”Nån sorglig visa behöver du inte sjunga”, sa Karlsson. ”Men du kan börja tjata på mej att jag ska ligga över hos dej i natt.”

”Vill du det då”, frågade Lillebror.

Karlsson stoppade just in en hel bulle i munnen, så han kunde inte svara, han bara nickade mycket kraftigt. Bimbo skällde. Han tyckte inte att Karlsson fick ligga i Lillebrors säng. Men Lillebror tog upp Bimbo i famnen och viskade i hans öra:

”Jag kan ligga på soffan förstår du, och så flyttar vi din korg dit!”

Fröken Bock skramlade med någonting ute i köket, och när Karlsson hörde det, sa han harmset:

”Hon trodde inte att jag var bäst i klassen!”

”Det var väl inte så konstigt”, sa Lillebror. Han visste minsann att Karlsson var dålig både i läsning och skrivning och räkning, allra uslast i räkning fast han hade sagt tvärtom till fröken Bock.

”Du skulle öva dej”, sa Lillebror. ”Vill du att jag ska lära dej lite addition kanske?”

Då fnös Karlsson till så att chokladen sprutade lång väg.

”Och vill du att jag ska lära dej lite hut kanske? Tror du inte att jag kan addi…ja, sånt där som du sa?”

Det blev i alla fall inte tid till någon räkneövning, för just då kom där en kraftig signal på ytterdörren. Lillebror förstod att nu måste det i alla fall vara farbror Julius, och han rusade ut för att öppna. Helst ville han vara ensam, när han mötte farbror Julius, och han trodde att Karlsson skulle stanna kvar i sängen. Men det trodde inte Karlsson. Han kom sättande efter Lillebror med badrocken slafsande om benen.