— Var har du dina ångmaskiner?

— Hrrhm, sa Karlsson. Mina ångmaskiner…dom har exploderat allihop. Fel på säkerhetsventilerna, ingenting annat! Men det är ju en världslig sak och inget som man behöver sörja över.

Lillebror tittade sig omkring en gång till.

— Men dina tupptavlor då, har dom också exploderat, sa han och var riktigt spydig mot Karlsson.

— Det har dom ju inte, sa Karlsson. Vad är det där då, sa han och pekade på en pappskiva, som var uppspikad på väggen bredvid skåpet. Längst nere i ena hörnet på skivan var det mycket riktigt en tupp, en liten, liten röd tupp. För övrigt var pappskivan tom.

— ’En mycket ensam tupp’ heter den där tavlan, sa Karlsson.

Lillebror tittade på den lilla tuppen. Karlssons tusen tupptavlor — var det när allt kom omkring bara den här lilla tuppkraken?

— Mycket ensam tupp, målad av världens bästa tuppmålare, sa Karlsson med darrande röst. Å, vad den tavlan är vacker och sorglig! Men nu får jag inte börja gråta, för då stiger febern.

Han kastade sig baklänges mot kuddarna och höll sig för panna.

— Du ska vara som en mor för mig, sätt igång, sa han.

Lillebror visste inte riktigt, hur han skulle börja.

— Har du nån medicin, sa han tveksamt.

— Ja, men ingen som jag vill ta, sa Karlsson. Har du nån femöring?

Lillebror halade fram en femöring ur byxfickan.

64

— Ge mig den först, sa Karlsson. Lillebror gav honom femöringen. Karlsson höll den hårt i handen och såg mycket knipslug och belåten ut.

— Jag vet vad för en medicin jag kan ta, sa han.

— Vad då för en, undrade Lillebror.

— Karlsson på Takets kuckelimuck-medicin. Det ska vara hälften karameller och hälften choklad och så rör du ihop alltsammans ordentligt med lite kaksmulor. Gör det, så kan jag ta en dosis nu mesamma, sa Karlsson. Det hjälper mot feber.

— Det tror jag inte, sa Lillebror.

— Ska vi slå vad, sa Karlsson. Jag håller en chokladkaka på att jag har rätt.

Lillebror tänkte, att det här var kanske vad mamma menade, när hon sa att man kunde avgöra, vem som hade rätt, genom ett vettigt resonemang.

— Ska vi slå vad, sa Karlsson om igen.

— Kör till, sa Lillebror.

Han tog fram en av de två chokladkakorna, som han hade köpt, och la på hyvelbänken, så att man skulle kunna se, vad vadet gällde. Sedan rörde han ihop en medicin efter Karlssons recept. Han tog syrliga karameller och geléhallon och kola och blandade dem i en kopp med lika många chokladbitar, och så bröt han sönder mandelmusslorna i små bitar och strödde över. En sådan medicin hade Lillebror aldrig sett i hela sitt liv, men den såg god ut, och han önskade nästan, att han själv hade haft lite feber att pröva den på.

Men Karlsson satt i sängen och gapade som en fågelunge, och Lillebror skyndade sig att få fram en sked.

— Häll i mig en stor dosis, sa Karlsson. Och det gjorde Lillebror.

Sedan satt de båda två stilla och väntade på att Karlssons feber skulle sjunka.

Efter en halv minut sa Karlsson:

— Du hade rätt. Det hjälpte inte mot feber. Ge mig chokladkakan!

— Ska du ha chokladkakan, sa Lillebror häpen. Det var ju jag som vann.

— Om du vann, så är det väl inte för mycket att jag får chokladkakan, sa Karlsson. Nån rättvisa får det vara här i världen. Förresten är du en ruskig liten pojke, som sitter där och vill ha choklad bara för att jag har feber.

Motvilligt räckte Lillebror chokladkakan till Karlsson. Karlsson högg genast tänderna i den och sa, medan han tuggade:

— Inga sura miner, om jag får be. Nästa gång är det jag som vinner och du som får chokladkakan.

Han tuggade ivrigt vidare, och när han hade ätit upp varenda bit av kakan, la han sig ner på kuddarna och suckade tungt.

— Stackars alla sjuka, sa han. Stackars mig! Det är klart man kunde försöka med en dubbeldosis av kuckelimuck-medicinen, men jag tror inte en minut att det hjälper.

— Jo, en dubbeldosis tror jag hjälper, sa Lillebror hastigt. Ska vi slå vad?

Lillebror kunde minsann vara slug han också. Han trodde inte alls, att Karlssons feber skulle botas ens av en tredubbel dos kuckelimuck-medicin, men han ville så gärna förlora ett vad. För han hade en enda chokladkaka kvar, och den skulle han ju få, om Karlsson vann vadet.

— Gärna för mig kan vi slå vad, sa Karlsson. Rör till en dubbel-dosis! När det gäller feber får man inte lämna nånting oförsökt. Det enda vi kan göra är att pröva och se.

Lillebror rörde till en dubbeldosis av medicinen och trattade i Karlsson, som villigt gapade och tog emot.

Sedan satt de stilla och väntade. Efter en halv minut hoppade Karlsson glädjestrålande ur sängen.

— Det har skett ett under, skrek han. Jag är feberfri. Du har vunnit igen. Ta hit chokladkakan!

Lillebror suckade och lämnade ifrån sig den sista chokladkakan. Karlsson tittade ogillande på honom.

— Såna där tjurbockar som du skulle aldrig slå vad, sa han. Det ska vara såna som jag, som går omkring som små solsken antingen vi vinner eller förlorar.

Det var tyst en stund, frånsett det smack som uppstod, när Karlsson tuggade i sig chokladkakan. Sedan sa han:

— Men eftersom du nu är en sån glupsk liten pojke, så är det väl bäst att vi delar resten broderligt — har du några karameller kvar?

Lillebror kände efter i byxfickan.

— Tre, sa han och plockade fram två kola och ett geléhallon.

— Tre, sa Karlsson, det går inte att dela, det vet minsta barn.

Han tog geléhallonet ur Lillebrors framsträckta hand och slök det hastigt.

— Men nu går det, sa han.

Sedan tittade han på de två kolorna med hungriga ögon. Den ena var en aning större än den andra.

— Snäll och beskedlig som jag är, så låter jag dig välja först, sa Karlsson. Men du vet väl, att den som får välja först, ska ta den minsta, fortsatte han och såg strängt på Lillebror.

Lillebror funderade ett slag.

— Jag vill att du ska få välja först, sa han mycket påhittigt.

— Nåja, eftersom du är så envis, sa Karlsson och högg den största kolan, som han raskt stoppade i mun.

Lillebror tittade på den lilla kolan, som låg kvar i hans hand.

— Nej, vet du vad, jag tyckte du sa, att den som fick välja först, skulle ta den minsta …

— Hör på här, du lilla snaskgris, sa Karlsson. Om du hade fått välja först, vilken skulle du ha tagit då?

— Jag skulle ha tagit den minsta, det skulle jag verkligen, sa Lillebror allvarsamt.

— Vad bråkar du för då, sa Karlsson. Det är ju den du har fått också.

Lillebror undrade om igen, ifall det var sånt här som mamma menade med ’ett vettigt resonemang’.

Men Lillebror var aldrig på misshumör länge. Hur som helst så var det roligt, att Karlsson inte hade någon feber mer. Det tyckte Karlsson också.

— Jag ska skriva till alla doktorerna och berätta vad som hjälper mot feber. ’Pröva Karlsson på Takets kuckelimuck-medicin’, ska jag skriva. Världens bästa medicin mot feber!

Lillebror hade ännu inte ätit upp sin kola. Den såg så seg och god och härlig ut, så han ville titta på den lite först. När man väl började äta den, var den ju så snart förbi.

Karlsson tittade också på Lillebrors kola. En lång stund tittade han på Lillebrors kola, så la han huvet på sned och sa:

— Ska vi slå vad, att jag kan trolla bort din kola utan att du ser det?

— Det kan du ju inte, sa Lillebror. Inte om jag står här och håller den i handen och tittar på den hela tiden.

— Ska vi slå vad, sa Karlsson.

— Nej, sa Lillebror. Jag vet, att jag vinner, och då ska du bara ha kolan …

Lillebror kände på sig, att det där var fel sätt att slå vad, för så gick det aldrig till, när han slog vad med Bosse eller Bettan.

— Men vi kan slå vad på det vanliga, riktiga sättet, så att den som vinner får kolan, sa Lillebror.

— Som du vill, du glupska lilla pojke, sa Karlsson. Vi slår vad om att jag kan trolla bort kolan utan att du ser det.