Lillebror och Karlsson satt hopkrupna under det runda bordet i hallen och väntade. Minst en timme hade de suttit där. Lillebror hade rentav somnat till ett slag. Men han vaknade med ett ryck, när det rasslade borta i brevlådan, oj, nu kom de i alla fall! Lillebror blev klarvaken och rädd så att han frös över ryggen, men från Karlsson hördes i mörkret ett belåtet kurr.

”Hoj, hoj”, viskade han, ”hoj, hoj!”

Tänk att man kunde få upp låset så lätt med bara en ståltråd! Nu öppnades den försiktigt, dörren, och någon kom in, någon var i tamburen — Lillebror höll andan, det här var verkligen otäckt! Det hördes viskningar och sedan smygande steg …men sedan ett brak, oj, vilket brak, och två dämpade skrik! Och sedan tändes plötsligt Karlssons ficklampa under bordet och lika plötsligt släcktes den igen, men under det korta ögonblick den lyste föll skenet på en hemsk och dödsbringande mumie som stod uppställd mot väggen och grinade sitt hemska grin med farbror Julius tänder. Och då skrek det till igen borta vid tjyvafällan, lite högre den här gången.

Sedan hände allting om vartannat. Lillebror kunde inte hålla ordning på det. Han hörde dörrar öppnas, det var farbror Julius och fröken Bock som kom travande, och samtidigt hörde han snabba fötter fly ut genom tamburen, och han hörde hur Morsan hasade över golvet, när Karlsson drog henne till sig med Bimbos koppel som satt omkring hennes hals. Han hörde också hur fröken Bock flera gånger tryckte på strömbrytaren för att få ljus, men Karlsson hade skruvat loss alla elektriska proppar på mätartavlan ute i köket — man filurar bäst i mörker hade han sagt — och därför stod nu fröken Bock och farbror Julius hjälplösa och kunde inte få något ljus.

”Vilket fruktansvärt åskväder”, sa fröken Bock. ”Ett sånt brak, va? Undra på att dom har stängt av den elektriska strömmen!”

”Var det verkligen åskan”, sa farbror Julius. ”Jag trodde att det var något helt annat.”

Men fröken Bock försäkrade att hon kände igen åskan, när hon hörde den.

”Vad skulle det annars vara”, undrade hon.

”Jag tänkte att det kanske var några nya mystikusar från sagovärlden som hade stämt möte här i natt”, sa farbror Julius.

Egentligen sa han ”myfftikuffar från fagovärlden”, för han läspade så att det fräste om det. Det var för att han inte hade tänderna på sig, förstod Lillebror, men han glömde det strax. Han hade inte tid att tänka på något annat än Fille och Rulle nu, var fanns de? Hade de försvunnit? Han hade inte hört tamburdörren slå igen efter dem, så därför var de väl kvar någonstans där inne i tamburens mörker, gömda bakom ytterkläderna kanske, å, vad det här var hemskt! Lillebror tryckte sig så nära intill Karlsson han kunde komma.

”Lugn, bara lugn!” viskade Karlsson. ”Vi har dom snart här igen.”

”Ja, är det inte det ena så är det det andra”, sa farbror Julius. ”Nån nattro får man vifft aldrig här i huffet.”

Sedan försvann både han och fröken Bock in i sina rum, och allt blev tyst igen. Karlsson och Lillebror satt kvar under bordet och väntade. Det gick en evighet tyckte Lillebror. Grr-pi-pi-pi och Grrr-asch började höras igen, svagt och avlägset förstås men ändå ett tydligt tecken på att farbror Julius och fröken Bock hade fallit till ro.

Och då kom minsann Fille och Rulle tassande inifrån mörkret igen. Mycket försiktigt kom de, och vid tjyvafällan stannade de och lyssnade. Man kunde höra deras andetag i mörkret. Det var hemskt. Och nu tände de sina ficklampor, jo, de hade minsann ficklampor de också, och ljuset från dem vandrade sökande över rummet. Lillebror blundade precis som om han trodde att han på det viset skulle bli mera osynlig. Bordduken hängde långt ner, som tur var, men hur lätt skulle inte ändå Fille och Rulle kunna hitta dem där de satt, han och Karlsson och Morsan. Lillebror knep ihop ögonen och höll andan. Och han hörde Fille och Rulle viska med varann alldeles nära honom.

”Såg du spöket du också”, frågade Fille.

”Om jag gjorde”, sa Rulle. ”Där vid väggen stod det, men nu är det borta.”

”Det här är nog den värsta spökvåningen i hela Stockholm, ja, det vet vi ju sen gammalt”, sa Fille.

”Usch ja, vi sticker härifrån”, sa Rulle.

Men det ville inte Fille.

”Aldrig i livet! För tiotusen kronor står jag ut med flera dussin spöken, skriv opp det!”

Han reste tyst stolarna i tjyvafällan och ställde dem åt sidan. Det var väl för att de inte skulle ligga i vägen, om han råkade få bråttom att komma därifrån, och han undrade argt vad det var för små hemska barn de hade här i huset som roade sig med att snärja omkull folk, när det kom besök.

”Jag tratta’ på ansiktet med ögat före”, sa han, ”vilken blåtira jag ska få, nedra busungar!”

Sedan lät han om igen sin ficklampa lysa i alla hörn och vrår.

”Nu ska vi se vart dom här dörrarna går och var vi ska börja leta”, sa han.

Ljusskenet flackade hit och dit, och varje gång det kom i närheten av bordet, blundade Lillebror och gjorde sig så liten han kunde. Han drog förtvivlat in fötterna, de kändes jättestora och fick inte plats under bordduken tyckte han, de ville bara spreta ut lagom för Fille och Rulle att få syn på.

Mitt i alltihop märkte han att Karlsson donade med Morsan igen. Ljusskenet hade flyttat sig nu, det var mörkt under bordet, men inte mörkare än att Lillebror kunde se hur Karlsson puttade ut Morsan och ställde upp henne med ryggen mot bordskanten. Där stod hon när ljuset från Filles ficklampa rätt som det var kom tillbaka och träffade henne mitt i hennes hemska grin. Och då hördes om igen först två dämpade skrik och sedan ljudet av snabba fötter som flydde ut i tamburen.

Nu blev det liv i Karlsson.

”Kom”, flåsade han i örat på Lillebror, och sedan kröp han med Morsan släpande i kopplet bakom sig snabbt som en igelkott tvärs över golvet och försvann in i Lillebrors rum, och Lillebror kröp efter.

”Vilka simpla människor”, sa Karlsson och drog igen dörren om sig och Lillebror. ”Att inte kunna se skillnad på spöken och mumier, det tycker jag är simpelt.”

Han gläntade försiktigt på dörren och lyssnade utat den mörka hallen. Lillebror lyssnade också, och han hoppades få höra tamburdörren slå igen bakom Fille och Rulle, men så väl var det inte. De fanns minsann kvar, och han hörde dem prata lågt med varann där ute.

”Tiotusen kronor”, sa Fille, ”glöm inte det! Jag låter inga spöken skrämma mej, så mycket du vet det.”

Det gick en stund. Karlsson lyssnade ihärdigt.

”Nu är dom inne hos Sago-Julle”, sa han. ”Hoj, hoj, då hinner vi greja lite!”

Han tog av Morsan kopplet och la henne ömt i Lillebrors säng.

”Hejsan, hoppsan, Morsan, nu ska du äntligen få sova”, sa han och stoppade om henne som en mor stoppar om sitt barn för natten. Sedan vinkade han till sig Lillebror.

”Titta, är hon inte gullig”, sa han och lyste på sin mumie med ficklampan. Lillebror ryste. Där hon låg och stirrade upp i taket med sina svarta, gloende ögon och med sitt hemska grin kunde Morsan skrämma livet ur vem som helst. Men Karlsson gav henne en belåten klapp och sedan drog han lakan och filt ända upp över ögonen på henne. Han tog också sängöverkastet som fröken Bock, när hon var där och sa godnatt åt Lillebror, hade vikt ihop och lagt på en stol, och han bredde det omsorgsfullt över sängen, kanske för att Morsan inte skulle frysa, tänkte Lillebror med ett fniss. Nu såg man inget mer av henne än en trind, bullig kropp som välvde sig under sängkläderna.

”Hejsan, hoppsan, Lillebror”, sa Karlsson, ”nu ska du nog sova lite du också, tror jag.”

”Var då”, undrade Lillebror oroligt, för bredvid Morsan ville han absolut inte sova. ”Jag kan ju inte ligga i sängen när Morsan …”

”Nä, men under”, sa Karlsson. Och in under sängen kröp han snabbt som en igelkott, och Lillebror kröp efter så fort han kunde.

”Nu ska du få höra en typisk spionsnarkning”, sa Karlsson.

”Snarkar spioner på något särskilt sätt”, undrade Lillebror förvånad.