”Nånting gräsligt”, sa hon. ”Det är nånting alldeles gräsligt! Från sagovärlden antagligen!”

Då började ögonen lysa på farbror Julius. Han var inte rädd minsann, nej, han klappade klunsen som bullade sig under täcket.

”Nånting tjock och gräsligt från sagovärlden, det måste jag se, innan jag tar itu med några tjuvar!”

Han ryckte raskt undan överkastet.

”Hihi”, sa Karlsson och satte sig förtjust upp i sängen, ”tänk för att det inte var nån från sagovärlden den gången, tänk för att det bara var lilla jag, vilken blåsning, va?”

Fröken Bock blängde förbittrad på Karlsson och farbror Julius verkade också mycket besviken.

”Har ni den där ungen här om nätterna också”, frågade han.

”Ja, fast jag ska vrida nacken av honom, när jag får tid”, sa fröken Bock. Men sedan grep hon ängsligt farbror Julius i armen.

”Snälla herr Jansson, vi måste ju ringa efter polisen!”

Då hände något oväntat. Från garderoben hördes en barsk röst:

”Öppna i lagens namn! Det är från polisen!”

Fröken Bock och farbror Julius och Lillebror blev verkligen häpna, men Karlsson blev bara arg.

”Från polisen …det kan ni försöka smälla i nån annan, dumma busetjyvar!”

Men då ropade Fille inne från garderoben och sa, att det var stränga straff på att låsa in poliser som kom för att gripa farliga spioner — jo, nu hade de hittat på det knepigt, tänkte Lillebror.

”Och var så snäll och öppna nu bara”, skrek Fille.

Då gick farbror Julius beskedligt och låste upp. Ut klev Fille och Rulle, och de verkade så arga och polisaktiga att farbror Julius och fröken Bock blev riktigt rädda.

”Men poliser”, sa farbror Julius tveksamt, ”ni har ju ingen uniform?”

”Nä, för vi är från hemliga säkerhetspolisen”, sa Rulle.

”Och vi har kommit för att gripa honom där”, sa Fille och pekade på Karlsson. ”Han är en mycket farlig spion!”

Men då hävde fröken Bock upp ett av sina rysansvärdaste skratt.

”Spion! Den där! Nä, vet ni vad! Det är en av Lillebrors otäcka klasskamrater!”

Karlsson tog ett skutt ur sängen.

”Och jag är bäst i klassen till på köpet”, sa han ivrigt, ”jo, för jag kan vifta med örona …ja, och så addition också förstås!”

Men det där trodde inte Fille på. Han kom med hand-klovarna i högsta hugg och gick hotande mot Karlsson. Allt närmare kom han, men då sparkade Karlsson till honom på smalbenet riktigt ordentligt. Fille svor en lång ramsa och började hoppa runt på ett ben.

”Där får du nog ett blåmärke”, sa Karlsson belåtet, och Lillebror tänkte att blåmärken, det var nog något som tjuvar fick många av. Filles ena öga hade nästan svullnat igen nu och var alldeles blått. Det kunde han gärna ha, tänkte Lillebror, när han kom här och ville röva bort Lillebrors egen Karlsson och sälja honom för tiotusen kronor. Otäcka tjuvar, Lillebror unnade dem alla blåmärken de kunde få!

”Dom är inga poliser, dom ljuger”, sa han. ”Dom är tjuvar, det vet jag.”

Farbror Julius kliade sig eftertänksamt i nacken.

”Det här får vi lov att reda ut”, sa han.

Han föreslog att de skulle sätta sig i vardagsrummet allesammans, och där skulle det redas ut, om Fille och Rulle var tjuvar eller ej.

Det hade hunnit bli nästan ljust. Stjärnorna hade bleknat bort på himlen utanför vardagsrumsfönstret, en ny dag var på väg, och Lillebror önskade inget högre än att äntligen få gå och lägga sig, i stället för att sitta här och höra på Filles och Rulles lögner.

”Har ni verkligen inte läst i tidningen, att det är en spion som flyger omkring i Vasastan”, sa Rulle och plockade fram ett tidningsurklipp ur fickan.

Men då såg farbror Julius mycket överlägsen ut.

”Man ska inte tro all smörja som tidningarna skriver”, sa han. ”Fast jag kan ju för all del läsa det där en gång till. Vänta, jag ska hämta mina glasögon!”

Han försvann in i sängkammaren, men han kom fort tillbaka igen, och nu var arg.

”Jo, det är sköna poliser”, skrek han. ”Ni har knyckt min plånbok och min klocka, var snäll och ro fram med dom ögonblickligen!”

Men då blev Fille och Rulle också förskräckligt arga. Det var farligt att beskylla poliser för att stjäla plånböcker och klockor, påstod Rulle.

”Det kallas för ärekränkning, vet ni inte det”, sa Fille. ”Och man kan komma i fängelse, om man ärekränker poliser, vet ni inte det?”

Karlsson hade visst kommit att tänka på någonting, eftersom han plötsligt fick så bråttom. Han rusade ut precis som farbror Julius och lika kvickt kom han tillbaka, arg så att det fräste.

”Och min karamellpåse”, skrek han, ”vem har tagit den?”

Fille gick hotande emot honom.

”Skyller du oss för det, va?”

”Ånä, jag är väl inte galen heller”, sa Karlsson. ”Ärekränk, det aktar jag mej nog för. Men så mycket kan jag säja, att om den som har tagit påsen inte lämnar den tillbaka nu genast, så får han sej en blåtira på det andra ögat också.”

Lillebror fick bråttom att hala fram påsen.

”Här är den”, sa han och lämnade den till Karlsson. ”Jag tog vara på den åt dej:”

Då log Fille verkligen försmädligt.

”Jojo, där ser man! Men skylla allting på oss, det tycker ni går för sej!”

Fröken Bock hade suttit tyst, men nu ville hon vara med och reda ut hon också.

”Klockan och plånboken, det förstår jag nog vem som har knyckt. Han gör ju inget annat än stjäl, bullar och plättar och allt vad han kommer över!”

Hon pekade på Karlsson, och Karlsson blev ursinnig.

”Det där du! Det är ärekränk, och det är farligt, vet du inte det, dumma dej!”

Men fröken Bock struntade i Karlsson. Hon ville tala allvar med farbror Julius nu. Det kunde nog vara sant, trodde hon, att de här herrarna var från hemliga polisen, för de såg ju rätt så hyggliga ut, snyggt klädda och allting. Tjuvar brukade väl ha trasiga, lappade kläder trodde fröken Bock, för hon hade aldrig sett någon inbrottstjuv.

Då blev Fille och Rulle glada och belåtna minsann. Fille sa att han hade förstått från början vilken klok och underbar människa den här damen var, och han var förtjust att han hade fått tillfälle att träffa henne, sa han. Han vände sig rentav till farbror Julius för att få medhåll.

”Inte sant, hon är bra rar, tycker ni inte det?”

Det verkade inte som om farbror Julius hade tänkt på det förut, men nu blev han ju tvungen att hålla med, och då slog fröken Bock ner ögonen och blev alldeles röd.

”Ja, hon är rar som en skallerorm”, muttrade Karlsson. Han satt bredvid Lillebror i ett hörn och åt karameller, så att det knastrade, men när påsen var tom, hoppade han upp och började skutta runt i rummet. Det såg ut som om han gjorde det på lek, men under sitt skuttande kom han så småningom att stå alldeles bakom stolarna där Fille och Rulle satt.

”En sån raring skulle man vilja träffa fler gånger”, sa Fille, och då blev fröken Bock ännu rödare i ansiktet och slog ner ögonen igen.

”Ja, ja, det är nog bra med raring och sånt där”, sa farbror Julius otåligt, ”men nu vill jag veta, vart min klocka och min plånbok har tagit vägen!”

Det verkade inte som om Fille och Rulle hörde vad han sa. Fille var förresten så förtjust i fröken Bock, att han inte brydde sig om något annat.

”Ser trevlig ut också, tycker du inte det, Rulle”, sa han lågt men ändå så att fröken Bock skulle höra det. ”Vackra ögon …och en så förtjusande hemtrevlig näsa sen, riktigt en sån där som man kan lita på i alla väder, tycker du inte det, Rulle?”

Då hoppade fröken Bock till på sin stol och slog upp ögonen alldeles kolossalt.

”Att vad”, skrek hon, ”vad sa ni?”

Fille kom nästan av sig.

”Jo, jag sa bara …” började han, men fröken Bock lät honom inte fortsätta.

”Jaså, det här är Filip, kan jag förstå”, sa hon och log nästan lika hemskt som Morsan, tyckte Lillebror.

Fille blev förvånad.

”Hur kan ni veta det? Har ni hört talas om mej ?”

Fröken Bock nickade bistert.

”Om jag har hört talas! Ja, du gode Moses, det har jag! Och då är väl det här Rudolf då”, sa hon och pekade på Rulle.