En stund efteråt kom pojken åter upp i skogen till vildgässen. Han gick och tuggade på en morot, som han hade hittat utanför källaren, tyckte, att han hade ätit en präktig kvällsvard, och var nöjd med att han hade fått sitta flera timmar inne i den varma stugan. "Om jag nu bara kunde få ett bra nattkvarter!" tänkte han.

Det föll honom då in, att det bästa skulle vara, att han togo sin sovplats i en yvig gran, som stod vid kanten av vägen. Han svingade sig upp i den och flätade ihop ett par småkvistar, så att han fick en bädd att ligga på.

Där låg han en stund och tänkte på det, som han hade hört i stugan, och framför allt på den där herr Karl, som skulle gå omkring här på Djulö skog, men han somnade snart ifrån alltsammans och skulle ha sovit ända till morgonen, om han inte hade vaknat vid att ett par gnisslande järngrindar hade slagits upp alldeles under honom.

Pojken är vaken i ögonblicket, gnuggar sömnen ur ögonen och ser sig omkring. Tätt bredvid sig har han en manshög mur, och över muren skymta träd, som bågna under frukter.

Han tycker först, att detta är bra underligt. Inte fanns det några fruktträd här, då han somnade. Men om några ögonblick kommer minnet tillbaka till honom, så att han förstår vad detta är för en trädgård.

Det besynnerligaste av allt är kanske, att han inte alls blir rädd, utan tvärtom känner en obeskrivligt stark lust att gå in i trädgården. Där han ligger uppe i granen, är det mörkt och kulet, men inne i trädgården är det ljust, och han tycker sig se hur frukter och rosor glöda i starkt solsken. Det skulle allt vara gott för honom, som har drivit omkring så länge i köld och ruskväder, att få känna på litet sommarvärme.

Det tycks inte heller vara den minsta svårighet att komma in i trädgården. Det finns en port i den höga muren tätt bredvid granen, där pojken ligger, och en gammal trädgårdsmästare har just skjutit upp de stora järngrindarna. Nu står han i portöppningen och spanar inåt skogen, alldeles som om han väntade någon.

I ett ögonblick är pojken nere ur trädet. Han går fram till trädgårdsmästaren med luvan i handen, bugar och frågar om det går an att få se trädgården.

"Ja, det går an," svarade trädgårdsmästaren med rätt barsk röst. "Stig du på bara!"

Han drar därpå igen grindarna och stänger dem med en tung nyckel, som han stoppar i bältet. Under tiden står pojken och betraktar honom. Han har ett strävt ansikte med stora mustascher, vasst pipskägg och skarp näsa. Om han inte hade burit ett blått trädgårdsmästarförkläde och hållit en tung spade i handen, skulle pojken ha tagit honom för en gammal knekt.

Trädgårdsmästaren går inåt trädgården med så stora steg, att pojken måste springa för att kunna följa med honom. De gå på en trång väg, och pojken råkar komma upp på gräskanten. Men då får han strax en tillsägelse att inte trampa ner gräset, och sedan springer han efter sin förare.

Pojken känner på sig, att trädgårdsmästaren tycker, att han är mycket för god att gå och visa trädgården för en sådan bortbyting som han, och han vågar inte fråga honom om något, utan springer bara med. Då och då slänger trädgårdsmästaren till honom ett ord. Strax innanför muren finns en tät häck, och när de ha kommit igenom den, talar han om, att han kallar den för Kolmården. "Ja, den är så stor, att den gör skäl för namnet", svarade pojken, men trädgårdsmästaren bryr sig alls inte om att höra på vad han säger.

Så kommo de fram ur buskarna, och pojken kan se ut över en stod del av trädgården. Han märker strax, att den inte är särdeles vidsträckt, bara ett par tunnland. Den höga muren skyddar den i söder och väster, men i norr och öster är den omgiven av vatten, så att där behövs intet stängsel.

Trädgårdsmästaren har stannat för att binda upp en ranka, och pojken får alltså tid att se sig omkring. Han har inte sett många trädgårdar i sin dar, men han tycker sig förstå, att den här är olik alla andra. Den måtte vara utlagd i något gammaldags maner, för en sådan myllrande mängd av små kullar och små blomplaner och små häckar och små gräsmattor och små bersåer fick man inte se nu för tiden. Och inte heller ett sådant vimmel av små dammar och slingrande kanaler, som han ser här på alla håll.

Överallt stå de stoltaste träd och de ljuvligaste blommor, och vattnet i de små kanalerna ligger klart och djupgrönt och speglande. Och pojken tycker, att alltsammans är som ett paradis. Han slår ihop händerna och utbrister: "Jag har då aldrig sett något så vackert! Vad kan det här vara för en trädgård?"

Detta ropar han helt högt, och genast vänder trädgårdsmästaren sig emot honom och säger med barsk röst: "Den här trädgården heter Sörmland. Vad är du för en, som inte vet så mycket? Den har alltid varit räknad som ett av de präktigaste i riket."

Pojken blir en smula fundersam över svaret, men han har så mycket att se på, att han inte hinner grunda ut vad det kan betyda. Så vackert, som det är, med alla blommor och slingrande vattendrag, så finns det ändå något annat, som han har mera nöje av, och det är alla de små lusthus och lekstugor, som äro uppsatte i trädgården. De finnas överallt, men allra mest vid kanten av de små dammarna och kanalerna. Det är inga riktiga hus. De äro för små, som om de voro byggda för folk, som inte voro större än han, men de äro otroligt prydliga och nätta. De äro av alla upptänkliga slag: somliga äro lika slott med torn och flyglar, andra se ut som kyrkor och andra som kvarnar eller bondstugor.

De äro så vackra, att pojken skulle vilja stanna och se närmare på vartenda en, men han vågade inte annat än följa trädgårdsmästaren Men snart komma de till ett ställe, som är större och ståtligare än något, som de förut ha råkat på. Det är byggt i tre våningar med frontespis och utspringande flyglar. Det står på en kulle mitt i en blomsteranläggning, och vägen, som leder dit, går över den ena kanalen efter den andra på små sirliga broar.

Pojken törs inte annat än följa i hälarna på trädgårdsmästaren, men när han måste gå förbi allt detta, suckar han så tungt, att den stränge hör det och stannar. "Det här stället kallar jag Eriksberg," säger han. "Vill du gå in här, så kan du få, men akta dig för Pintorpafrun!"

Den, som inte är sen att lyda uppmaningen, det är pojken. Han springer framåt den trädkantade alléen, över de små broarna, upp igenom blomsteranläggningarna, in genom porten. Alltsammans synes just vara avpassat för en sådan som han. Trappstegen äro lagom höga, och han kan öppna vart lås. Men aldrig har han trott, att han skulle få se så mycket vackert. Ekgolven lysa blanka och bonade, taken äro gipsade och fullmålade med bilder. Utefter väggarna hänger tavla vid tavla, möblerna ha förgyllda karmar och äro överdragna med siden. Han ser rum, där väggarna äro klädda med böcker, och han ser rum, där bord och skåp äro fullsatta med klenoder.

Hur mycket han än skyndar sig, hinner han inte se halva huset, förrän trädgårdsmästaren ropar på honom, och när han kommer ut, står gubben och biter i mustascherna av otålighet.

"Nå, hur gick det?" frågar trädgårdsmästaren. "Fick du se Pintorpafrun?" Men pojken har inte sett en levande varelse, och när han svarar detta, förvrides trädgårdsmästarens ansikte. "Har Pintorpafrun fått vila och inte jag!" säger han, och pojken har aldrig trott, att sådan förtvivlan kunde darra i en människoröst.

Därpå går trädgårdsmästaren före igen med långa steg, och pojken springer efter, under det att han försöker att se så mycket som möjligt av alla märkvärdigheterna. De gå runt omkring en damm, som är något större än de övriga. Långa, vita paviljonger, lika herrgårdshus, sticka överallt upp ur buskager och blomgrupper. Trädgårdsmästaren stannar inte, men medan han går framåt, kastar han då och då ett ord med pojken. "Den här dammen kallar jag för Yngaren. Här har du Danbyholm. Här har du Hagbyberga. Här har du Hovsta. Här har du Åkerö."

Sedan når trädgårdsmästaren med ett par väldiga steg fram till en ny liten damm, som han kallar Båven, men här hör han pojken ge till ett litet utrop av förvåning, och så stannar han. Pojken har blivit stående framför en liten bro, som leder ut till ett slott på en ö ute i dammen.