'Nej', sade skogen, 'nog är de Storån, som du hör, men inte är den ännu framme vid havet. Den har nu fått till sig Skattungen och Orsasjön, och därför har den blivit så stormodig, att den har företagit sig att fylla hela Siljan.'

Detta var en glad nyhet för Fuluälv. Den förstod, att om Storån hade förirrat sig ner i Siljansdalen, skulle den bli instängd där som i ett fängelse. Och ni kunde den vara säker om att nå fram till havet före ån.

Efter detta började Fuluälv att går fram mer makligt. Om våren gjorde den sitt bästa arbete. Den steg då högt över skogstoppar och sandåsar, och där den hade gått fram, lämnade den efter sig en röjd dal. På det sättet skred den från Järna till Nås och från Nås till Floda. Från Floda kom den till Gagnef. Här var det redan förut alldeles slätt. Bergen hade flyttat sig långt undan, och Fuluälv hade så lätt att komma fram, att den lade bort all brådska och började att lekfullt vrida sig i krokar och bukter, nästan som om den hade varit en liten ungbäck.

Men om Fuluälv hade glömt Storån, så hade inte Storån glömt Fuluälv. Var dag arbetade den med att fylla Siljansdalen för att kunna komma ut ur den på något håll, men den låg framför ån som ett ofantligt kar och tycktes aldrig kunna bli full. Storån trodde ibland, att den skulle bli tvungen att sätta själva Gesundaberget under vatten för att komma ut ur sitt fängelse. Den försökte att bryta sig igenom vid Rättvik, men där stor Lerdalsberget i vägen. Så till sist kom den då fram nere vid Leksand.

'Säg ingenting till Fuluälv om att jag har sluppit lös!' sade ån till skogen, och skogen lovade, att den skulle tiga.

Storån tog Insjön med sig i förbifarten, och så gick den stolt och mäktig fram genom Gagnef.

När Storån kom i närheten av Mjälgen i Gagnef, fick den se en älv, som kom flytande bred och praktfull med ljust och skinande vatten, och som sköt undan skog och sandåsar, som låg i vägen för den, så lätt, som om detta bara hade varit ett lekverk.

'Vad är det där för en präktig älv?' sade Storån.

Men nu hände sig, att Fuluälv frågade just detsamma. 'Vad är det där för en älv, som kommer så stolt och väldig norrifrån? Jag trodde aldrig, att jag skulle få se en älv gå fram genom landet med så mycken styrka och makt.'

Då sade skogen så högt, att båda floderna hörde det: 'Eftersom ni nu har fällt goda ord om varandra, Storån och Fuluälv, synes det mig, att ni inte borde ha något emot att förena er men varandra och tillsammans söka bana er väg fram till havet.'

Detta tycktes behaga båda floderna. Men det, som stod emellan dem, var, att ingen av dem ville lämna sitt eget namn och ta den andras.

Fördenskull hade det kanske inte kommit till någon förening mellan dem, om inte skogen hade föreslagit, att de skulle ta sig ett nytt namn, som inte tillhörde någon av dem.

Härpå gick båda in, och de tog skogen till namngivare. Den bestämde då, att Storån och Fuluälv skulle lägga bort sitt och kalla sig för Östra Dalälven, och att Fuluälv skulle lägga bort sitt och kalla sig för Västra Dalälven. Sedan de hade förenat sig, skulle de rätt och slätt kallas Dalälven.

Och nu, när båda floderna hade slutit sig samman, började de att gå framåt med en väldighet, som intet kunde motstå. De jämnade ut marken i Stora Tuna, så att den blev slät som en gårdsplan. De rusade utför fallen vid Kvarnsveden och Domnarvet utan tvekan.

När de kom i närheten av sjön Runn, sög de den till sig och tvang alla vattendrag i närheten att förena sig med dem. Sedan drog de österut mot havet utan stort motstånd och bredde ut sig som sjöar. De vann stor ära vid Söderfors och stor ära vid Älvkarleby, och äntligen nådde de fram till havet.

När de skulle störta sig i havet, kom de att tänka på sin långa tävlan och på all den vedermöda, som de hade lidit.

De kände sig nu trötta och gamla, och de förvånade sig, att de i sin ungdom hade varit så glada åt kamp och tävlan. Och de undrade vartill att detta hade tjänat.

Härpå fick de intet svar, för skogen hade stannat högt oppe på stranden, och själva kunde de inte vända tillbaka i sin fåra och se hur människor hade trängt fram, där de hade röjt väg, hur bygd hade uppstått utmed Österdalälvens sjöar och i Västerdalälvens dalar, hur i hela landskapet inte fanns annat än öde skogar och fjäll, utom där de hade dragit fram i sin starka tävlan."

Det fanns inte något ställe i Sverige, där Bataki, korpen, tyckte så mycket om sig som i Falun. Så snart som det blev en smula bart på marken om våren, begav han sig dit och dröjde sedan flera veckor i närheten av den gamla gruvstaden.

Falun ligger i en dalsänka, som genomflytes av en kort å. Vid dalens norra ända ligger en klar och vacker liten sjö med grönskande, månguddiga stränder, som kallas Varpan. Vid södra ändan ligger en sjöliknande vik av Runn, som heter Tisken och har grunt, orent vatten och sumpiga, fula stränder, belamrade med allt möjligt skräp. Öster om dalen går en vacker höjdsträckning, som på toppen bär ståtlig tallskog och saftiga björkar och har hela sluttningen klädd med lummiga trädgårdar. Väster om staden går också en ås. Högst uppe är den bevuxen med fattig barrskog, och hela sluttningen är kal, naken, utan träd och gräs, som en riktig öken. Det enda, som skyler marken, är stora, runda stenblock, som ligga utströdda över den.

Falu stad, som ligger i dalsänkan på ömse sidor om ån, ser ut, som om den hade blivit anpassad efter den mark, som den är rest på. På den gröna sidan av dalen finnas alla de byggnader, som ha ett prydligt eller ståtligt utseende. Där ligga de två kyrkorna, rådhuset, landshövdingens bostad, bergslagskontoret, bankhusen, hotellen, de många skolhusen, sjukhuset, att vackra villor och boningshus. På den svarta sidan åter stå gata upp och gata ner små rödfärgade envåningshus, långa ödsliga plank och stora, tunga fabriksbyggnader. Och bortom gatorna, mitt i den stora stenöknen, ligger Falu gruva, med gruvkonster och hissar och pumpverk, med ålderdomliga byggnader, som stå lutade på den undergrävda marken, med svarta, branta slaggberg och långa rader av rostugnar.

Vad Bataki, angår, brukade han aldrig kasta en blick åt den östra stadsdelen och inte heller åt den vackra sjön Varpan. Men så mycket mer tyckte han om den västra sidan och den lilla sjön Tisken.

Bataki, korpen, älskade allt, som var hemlighetsfullt, allt, som gav anledning till grubbel och funderingar och satte tankarna i rörelse, och mycket sådant fann han på stadens svarta sida. Det hade sålunda varit en stor glädje för honom att söka grubbla ut varför den gamla röda trästaden inte hade brunnit upp såsom alla andra röda trästäder i detta land. Likaså hade han undrat över hur länge de lutande husen vid kanten av gruvan skulle kunna bli stående. Han hade funderat på den stora Stöten, den ofantliga öppningen i jorden mitt i gruvfältet, och flugit ner till dess botten för att undersöka hur detta väldiga tomrum hade uppkommit. Han hade fallit i förundran över de branta högar av slagg, som stodo runt omkring Stöten och gruvhusen och omgärdade dem som murar. Han hade sökt förklara för sig vad den lilla signalklockan, som slår ett kort, dystert ljudande klämtslag med jämna mellanrum hela året runt, hade att säga, och först och sist hade han undrat hur det kunde se ut nere under jorden, där kopparmalmen hade brutits i många hundra år och marken var så full av gångar som en myrstack. När det äntligen hade lyckats Bataki att få någorlunda god reda i allt detta, svävade han bort till den hemska stenöknen för att tänka efter varför det inte växte gräs mellan stenblocken, eller också begav han sig ner till Tisken. Denna sjö ansåg han för den underbaraste, som han någonsin hade råkat på. Hur kunde det komma sig, att den var alldeles utan fisk, och att dess vatten ibland, när det var upprört av storm, blev alldeles rött? Det var så mycket besynnerligare, som en stor gruvbäck, som föll ut i sjön, hade blänkande, klargult vatten. Han undrade på spillrorna efter förstörda byggnader, som lågo kvar på stranden, och på det lilla stället Tisksågen, som kunde ligga där omgivet av gröna trädgårdsland och överskuggat av träd mellan den öde stenöknen och den besynnerliga sjön.