"Nog kan jag framföra hälsningen," sade Agar. "Men inte förstår jag hur den lilla parveln ska kunna hjälpa svanorna." – "Det förstår inte jag heller," sade Smirre. "Men han kan ju gå i land med vad som helst." – "Det förvånar mig också, att Dagaklar skickar sina hälsningar till gässen med en räv," invände Agar. – "Du har nog rätt i att vi är fiender annars," sade Smirre med mild röst. "Men när det är så stor nöd på färde, får man lov att hjälpa varandra. Du kan i alla fall låta bli att säga Akka, att du fick hälsningen genom en räv, för det är nog inte utan, att hon är misstänksam av sig."

Den tryggaste tillflyktsort för simfåglar, som finns i hela Mälartrakten, är Hjälstaviken, som är den innersta delen av Ekolsundsviken, som återigen är en utvikning av Norra Björköfjärden, som är den näst största av de långa bukter Mälaren sänder av inåt Uppland.

Hjälstaviken har flacka stränder, grunt vatten och en mängd vassruggar, alldeles som Tåkern. Den är inte på långt när så stor som den ryktbara fågelsjön, men den är ändå ett förträffligt fågelhem, därför att den är fridlyst sedan många år tillbaka. Den är nämligen ett tillhåll för ett stort svanfolk, och ägaren av den gamla kungsgården Ekolsund, som ligger i närheten, har förbjudit all jakt på viken, för att inte svanorna skola bli störda och oroade.

Så snart Akka hade fått hälsningen, att svanfolket behövde hennes hjälp, hade hon skyndat att bege sig till Hjälstaviken. Hon kom dit med flocken en kväll och såg genast, att där hade timat svåra olyckor. De stora svanbona hade blivit lösryckta från sina fästen och drevo i den starka blåsten fram över viken. Några hade redan fallit sönder, ett par hade vält, och äggen, som hade funnits i dem, lågo och blänkte på sjöbottnen.

När Akka slog ner i viken, voro alla svanor, som bodde där, samlade borta vid östra stranden, där de voro bäst skyddade mot vinden. Fastän de hade lidit mycket av översvämningen, voro de alldeles för stolta att visa någon sorg. "Det är inte värt att sörja," sade de. "Det finns gott om rottågor och stjälkar. Vi kan snart bygga oss nya bon." Ingen av dem hade haft en tanke på att kalla en främmande till hjälp, och de hade inte en aning om att Smirre hade skickat efter vildgässen.

De voro flera hundra, och de hade lagt sig efter rang och ordning; de unga och oerfarna ytterst i kretsen, de gamla och visa längre in. Allra innerst lågo Dagaklar, svankungen, och Snöfrid, svandrottningen, som voro äldre än alla de andra och räknade de flesta av svanfolket som sina avkomlingar.

Dagaklar och Snöfrid kunde tala om de dagar, då svanor av deras stam inte levde vilda någonstans i Sverige, utan endast funnos som tama i slottsgravar och dammar. Men så hade ett svanpar farit bort ur fångenskapen och slagit sig ner i Hjälstaviken, och från dessa två härstammade alla de svanor, som bodde där. Nu för tiden fanns det vilt svanfolk i många av Mälarvikarna liksom i Tåkern och Hornborgasjön. Alla dessa nybyggare voro komna från Hjälstaviken, och svanorna, som bodde där, voro mycket stolta över att deras ätt sålunda utbredde sig från sjö till sjö.

Vildgässen hade råkat slå ner vid västra stranden, men när Akka såg var svanorna lågo, började hon genast simma fram emot dem. Hon var själv mycket förvånad över att de hade sänt efter henne men hon höll det för en heder och ville inte ett ögonblick försumma att bistå dem.

När Akka kom i närheten av svanorna, hejdade hon sig för att se efter, att gässen, som följde henne, summo fram i rak linje och med jämna mellanrum. "Simma nu på raskt och väl!" sade hon "Titta inte på svanorna, som om ni aldrig skulle ha sett något vackert förr, och bry er inte om vad de säger till er!"

Det var inte första gången, som Akka sökte upp det gamla svanherrskapet, och de hade alltid tagit emot henne på det sätt, som en så vittberest och ansedd fågel som Akka kunde ha rätt att fordra. Men hon tyckte inte om att simma fram mellan alla de svanor, som lågo omkring dem. Aldrig kände hon sig så liten och grå, som när hon råkade in bland svanorna, och en och annan av dem brukade nog också fälla ett par ord om grållingar och fattigfolk. Men sådant var det klokast att inte låtsa om.

Denna gången tycktes allt gå ovanligt bra. Svanorna flyttade sig helt stillsamt åt sidan, och vildgässen summo fram liksom genom en gata, kantad av de stora vitskimrande fåglarna. Det var mycket vackert att se dem, där de lågo och spände upp vingarna som segel för att ta sig väl ut inför de främmande. De höllo inne med alla anmärkningar, och Akka var helt förvånad. "Dagaklar har nog kommit underfund med deras olater och sagt till dem, att de ska uppföra sig på ett höviskt sätt," tänkte förargåsen.

Men bäst som svanorna på detta sätt ansträngde sig att iaktta ett gott skick, fingo de syn på den vita gåskarlen, som kom simmande sist i den långa gåsraden. Då gick det ett susande av förundran och harm genom laget, och med ens var det slut med det fina uppförandet.

"Vad för slag?" utropade en av dem. "Ämnar vildgässen skaffa sig vita fjädrar?"

"De ska inte tro, att de blir svanor fördenskull," skreks det från alla håll.

De började ropa om varandra med sina klangfulla, starka röster. Det var omöjligt att förklara för dem, att det var en tam gåskarl, som hade följt med vildgässen.

"Det är visst själva gåskungen, som kommer," hånade de.

"Det är ingen ända på oförsynthet."

"Det är ingen gås, det är bara en tam anka."

Den store vite kom ihåg Akkas befallning att inte låtsa om vad han än skulle få höra. Han höll tyst och sam framåt så raskt han förmådde, men det hjälpte inte. Svanorna blevo alltmer närgångna. "Vad är det för en groda han bär på sin rygg?" frågade en. "De tror visst, att vi inte ska se, att det är en groda, därför att han är klädd som en människa."

Svanorna, som nyss hade legat i en skön ordning, summo nu om varandra i häftigaste vimmel. Alla ville tränga sig fram för att få syn på den vita gåskarlen.

"Den där vita gåskarln borde åtminstone skämmas för att komma och visa sig bland oss svanor."

"Han är nog lika grå som de andra. Han har bara doppat sig i en mjölbinge i en bondgård."

Akka hade nätt och jämnt hunnit fram till Dagaklar och skulle just fråga vad slags hjälp han begärde av henne, när kungen märkte uppståndelsen bland svanfolket. "Vad står nu på? Har jag inte befallt, att de ska vara hövliga mot främmande?" sade han och såg missnöjd ut.

Snöfrid, svandrottningen, sam åstad för att hålla efter sitt folk, och Dagaklar vände sig åter mot Akka. Då kom Snöfrid tillbaka och såg mycket upprörd ut. "Kan du inte få dem att tiga" ropade svankungen emot henne. – "Det är en vit vildgås därborta," svarade Snöfrid. "Det är ju en skam att se. Jag undrar inte på att de är förargade." – "En vit vildgås!" sade Dagaklar. "Det är för galet. Något sådant kan inte finnas till. Du måtte ha sett miste."

Omkring Mårten gåskarl blev trängseln allt större. Akka och de andra vildgässen försökte simma fram till honom, men de blevo skuffade hit och dit och kunde inte nå honom.

Den gamla svankungen, som var starkast än någon annan, satte sig då hastigt i rörelse, sköt alla andra åt sidan och banade sig väg fram till den vite. Men när han såg, att det verkligen var en vit gås, som låg där på vattnet, blev han lika vred som de andra. Han fräste av ilska, störtade rätt på Mårten gåskarl och ryckte av honom ett par fjädrar. "Jag ska lära dig, vildgås, att komma till svanorna så här utspökad," sade han.

"Flyg, Mårten gåskarl, flyg, flyg!" ropade Akka, för hon förstod, att svanorna skulle komma att rycka vartenda fjäder av den store vite, och "Flyg, flyg!" ropade också Tummetott. Men gåskarlen låg så inklämd mellan svanorna, att han inte hade utrymme att lyfta vingarna. Och från alla håll sträckte svanorna fram sina starka näbbar för att rycka fjädrarna av honom.