Denna händelse var det, som blev så mycket omtalad och till och med kom i tidningarna, men som de flesta inte ville sätta tro till, därför att de inte kunde förklara hur något sådant hade kunnat hända.

Ett par dar senare tilldrog sig ännu en sådan där besynnerlig händelse. En flock vildgäss kom en morgon och slog ner på en åker borta i östra Skåne, inte långt från den stora gården Vittskövle. I flocken funnos tretton gäss av vanlig grå färg och en vit gåskarl, som bar på sin rygg en liten parvel, som var klädd i gula skinnbyxor, grön väst och vit toppluva.

De voro nu rätt nära Östersjön, och på åkern, där gässen hade slagit ner, var jorden sandblandad, såsom den brukar vara vid havskuster. Det tycktes, som om det där i trakten förut skulle ha funnits rörlig flygsand, som hade behövt bindas, för på flera håll sågos stora, planterade tallskogar.

När vildgåsen hade betat en stund, kommo några barn gående på åkerrenen. Den gåsen, som stod på vakt, kastade sig genast upp i luften med smällande vingslag, för att hela flocken skulle höra, att det var fara å färde. Alla vildgässen flögo upp, men den vite gick lugnt kvar på marken. När han såg de andra fly, lyfte han huvudet och ropade efter dem: "Inte behöver ni flyga undan för de här. Det är ju bara ett par barn."

Den lilla parveln, som hade ridit på hans rygg, satt på en tuva i skogsbrynet och plockade sönder en tallkott för att komma åt fröna. Barnen voro honom så nära, att han inte tordes springa över åkern fram till den vite. Han gömde sig hastigt under ett stort, torrt tistelblad och uppgav på samma gång ett varningsrop.

Men den vite hade tydligen föresatt sig att inte låta skrämma sig. Han gick alltjämt kvar på åkern och såg inte en gång efter vart barnen styrde kosan.

De veko emellertid av från vägen, gingo över åkern och närmade sig gåskarlen. När han äntligen såg upp, voro de alldeles inpå honom, och nu blev han så bestört och förvirrad, att han glömde bort, att han kunde flyga, och skyndade undan dem springande. Barnen följde efter, jagade ner honom i ett dike och fångade honom där. Det största av dem stack in honom under sin arm och bar bort honom.

När parveln, som låg under tiselbladet, såg detta, sprang han upp, som om han hade velat ta gåskarlen ifrån barnen. Men så kom han väl ihåg hur liten och maktlös han var och kastade sig istället ner på tuvan och hamrade ursinnigt på marken med knytnävarna

Gåskarlen ropade på hjälp av alla krafter: "Tummetott, kom och hjälp mig! Tummetott, kom och hjälp mig!" Men härvid började pojken på att skratta mitt i ångesten. "Jo, jag är just den rätte, jag, att hjäpa någon," sade han.

I alla fall reste han sig upp och följde efter gåskarlen. "Inte kan jag hjälpa honom," sade han, "men jag vill åtminstone se vad de gör av honom."

Barnen hade ett gott försprång, men pojken hade ingen svårighet att behålla dem i sikte, förrän han kom till en sänka i marken, där en vårbäck brusade fram. Den var varken bred eller mäktig, men i alla fall måste han springa länge utmed kanten, innan han fann ett ställe, där han kunde hoppa över.

När han kom upp ur sänkan, voro barnen försvunna. Han kunde ändå se deras spår på en smal stig, som förde inåt skogen, och han fortsatte att följa dem.

Snart kom han till en korsväg, och här måtte barnen ha skilts åt, för det gick spår åt två håll. Nu såg parveln alldeles översiggiven ut.

Men i detsamma fick han på en ljungtuva se ett litet vitt dun. Han förstod, att gåskarlen hade kastat det vid vägkanten för att visa honom åt vilket håll han hade blivit buren, och därför fortsatte han sin färd. Han följde sedan barnen genom skogen. Gåskarlen såg han inte till, men varhelst han kunde ta miste om vägen, låg ett litet vitt dun och visade honom till rätta.

Parveln fortsatte troget att följa de där dunen. De förde honom ut ur skogen, över ett par åkerfält, upp på en väg och till sist fram genom en herrgårdsallé. Vid slutet av allén skymtade gavlar och torn av rött tegel, prydda med ljusa ränder och sirater. När parveln såg, att här låg en herrgård, trodde han sig förstå vad som hade blivit av gåskarlen. "Säkerligen har barnen burit gåskarlen fram till herrgården och sålt honom där, och då är han nog redan slaktad," sade han för sig själv. Men han tycktes inte vilja nöja sig utan att få riktigt besked och språng framåt med ökad iver. Han mötte inte något i hela allén, och det var ju gott, för sådana som han bruka vara ängsliga för att bli sedda av människor.

Herrgården, som han kom till, var en präktig, gammaldags byggnad och bestod av fyra huslängor, som omgåvo en borggård. På östra sidan fanns ett djupt portvalv, som ledde in på borggården. Så långt sprang parveln utan tvekan, men när han kom dit, stannade han. Längre vågade han sig inte, utan här blev han stående och funderade på vad han nu skulle ta sig till.

Parveln stod ännu kvar med fingret på näsan och tänkte, då han hörde steg bakom sig och när han vände sig om, såg han en hel skara folk komma gående uppför allén. Han smög sig med största hast bakom en vattentunna, som råkade stå bredvid portvalvet, och gömde sig.

De, som kommo, voro ett tjugutal unga män från en folkhögskola, som voro ute på fotvandring. De voro åtföljda av en lärare, och när de hade hunnit fram till portvalvet, bad denne, att de skulle vänta där en stund, medan han gick in och frågade om de finge bese den gamla borgen Vittskövle.

De nykomna voro varma och trötta, som om de skulle ha gjort en lång vandring. En av dem var så törstig, att han gick fram till vattentunnan och böjde sig ner för att dricka. Han hade en bleckportör hängande om halsen, och han tyckte visst, att denna hindrade honom, för han slängde den ner på marken. Härvid gick locket upp, så att man kunde se, att det låg några vårblommor i den.

Portören föll ner alldeles framför parveln, och nu måtte denna ha tyckt, att det yppade sig ett utmärkt tillfälle att komma in i borgen och få veta vad det hade blivit av gåskarlen. Han smög sig hastigt ner i portören och gömde sig, så gott han kunde, under sippor och hästhovsört.

Knappt var han gömd, förrän den unge mannen lyfte upp portören, hängde den på sig och smällde igen locket.

Läraren vände nu tillbaka och sade, att de hade fått tillåtelse att komma in i borgen. Till en början förde han dem inte längre än till borggården. Där stannade han och började tala med dem om den gamla byggnaden.

Han påminde dem om att de första människor, som hade funnits här i landet, hade måst bo i klippgrottor och jordhålor, i djurshudstält och riskåtor, och att en lång tid hade gått, innan de hade funnit på att timra sig hus av trädstammar. Och sedan, hur längre hade de inte måst arbete och sträva, innan de från timmerstugan med det enda rummet hade nått fram till att resa en borg med hundra rum sådan som Vittskövle!

Det var för en trehundrafemti år sedan, som de rika och mäktiga byggde sig sådana här borgar, sade han. Det syntes väl, att Vittskövle var rest på en tid, då krig och rövare gjorde det otryggt i Skåne. Runt omkring det fanns en vattenfylld grav, och över denna ledde fordomdags en bro, som kunde vindas upp. Över portvalvet fanns ännu i dag ett vakttorn, utmed borgens sidor löpte väktargångar, och i hörnen stodo fasta torn med metertjocka väggar. Men ändå var inte den här borgen rest i den allra vildaste krigstiden, utan Jens Brahe, som byggde den, hade också lagt sig vinn om att göra den till ett prydligt och rikt sirat hus. Om de finge se det stora, fasta stenhuset på Glimminge, som var uppfört bara en mansålder tidigare, skulle de lätt märka, att Jens Holgersen Ulfstrand, som var dess byggherre, inte hade frågat efter annat än att bygga stort och fast och starkt utan att kosta en tanke på att få det vackert och bekvämt. Såge de däremot sådana slott som Marsvinsholm och Svenstorp och Övedskloster, som hade kommit till ett eller annat århundrade senare än Vittskövle, så skulle de finna, att tiderna då hade blivit fredligare. De herrar, som hade byggt dessa ställen, hade inte försett dem med befästningar, utan hade endast bemödat sig om att skaffa sig stora och präktiga bostäder.