När bonden sade detta, såg han, att Ulvåsa-frun bet sig i läppen och flyttade sig högre upp på bänken. 'Jaså, detta är vad du har hört om mig.' sade hon. 'Då kan du ju fresta på att fråga mig om det, som du vill veta, så får du se om jag inte kan svara så, att du blir nöjd.

Efter detta dröjde inte bonden att framföra sitt ärende. Han sade, att han hade kommit för att fråga hur det i en framtid skulle gå med Östergötland. Det fanns ingenting han höll så kärt som hembygden, och han menade, att han skulle känna sig lycklig ända till sin sista stund, om han kunde få ett gott svar på frågan.

'Är det inte något annat du vill veta,' sade den visa frun, 'så tror jag, att du ska bli belåten. För här, som jag nu sitter, kan jag säga dig, att med Östergötland lär det komma att gå så, att det alltid ska ha något att berömma sig av framför andra landskap.'

'Ja, det var ett gott svar, kära fru,' sade bonden, 'och nu vore jag fullt tillfreds, om jag bara kunde förstå hur sådant skulle vara möjligt.'

'Varför skulle det inte vara möjligt?" sade Ulvåsa-frun. 'Vet du inte, att Östergötland är vittberyktat allaredan? Eller tror du, att det finns något landskap i Sverige, som kan berömma sig av att äga på samma gång två sådana kloster som de i Alvastra och Vreta och en sådan skön domkyrka som den i Linköping?'

'Det kan nog så vara,' sade bonden, 'men jag är en gammal man, och jag vet, att människors sinnen är ombytliga. Jag fruktar, att det ska komma en tid, när de inte vill ge oss någon ära varken för Alvastra eller Vreta eller för vår domkyrka.'

'Häri kan du ha rätt,' sade Ulvåsa-frun, ' men inte behöver du tvivla på min spådom fördenskull. Jag ska nu låta bygga opp ett nytt kloster på Vadstena gård, och det tör komma att bli det namnkunnigaste i Norden. Dit ska både höga och låga vallfärda, och alla ska prisa det här landskapet, därför att det äger en så helig ort inom sina gränser.

Bonden svarade, att detta var han glad åt att få veta. Men han visste ju, att allting var förgängligt, och han undrade mycket vad som skulle kunna ge landet anseende, om Vadstena kloster en gång komme i vanrykte.

'Du är inte lätt att göra till lags,' sade Ulvåsa-frun, 'men nog kan jag se så långt framåt, att jag kan säga dig, att innan Vadstena kloster har mist sin glans, kommer det att därvid resas ett slott, som blir det präktigaste på sin tid. Kungar och furstar ska gästa det, och det ska räknas hela landskapet till heder, att det äger ett sådant smycke.'

'Detta är jag också mycket glad att höra,' sade bonden. 'Men jag är en gammal man, och jag vet hur det brukar gå med all denna världens härlighet. Och om slottet råkar i förfall, undrar jag mycket vad som ska kunna dra folks blickar till det här landskapet.'

'Det är inte litet, som du vill veta,' sade Ulvåsa-frun, 'men nog kan jag se långt in i tiden, att jag kan märka hur det blir med liv och rörelse upp i skogarna omkring Finspång. Jag ser hur där resas hyttor och smedjor, och jag tror, att hela landskapet ska bli hedrat, därför att järn nu blir tillverkat inom dess område.'

Bonden nekade inte till att han var orimligt glad att höra detta. Men om det skulle gå så illa, att också Finspångsbruket sjönke i anseende, då vore det väl inte möjligt, att något nytt kunde uppstå, som Östergötland skulle få att berömma sig av.

'Du är inte lätt att ställa tillfreds,' sade Ulvåsa.frun, 'men nog kan jag se så långt framåt, att jag märker hur det utmed sjöstränderna byggs opp gårdar, stora som slott, av herrar, som har fört krig i främmande land. Jag tror, att de herrgårdarna ska bringa landskapet lika mycken ära som något annat jag har talat om.'

'Men om det kommer en tid, när ingen mer lovprisar de stora herrgårdarna?' envisades bonden.

'Du behöver inte vara ängslig i alla fall,' sade Ulvåsa-frun. 'Jag ser nu hur det porlar fram hälsokällor på Medevi ängar nära Vätterstranden.

Jag tror, att brunnarna vid Medevi ska skaffa landet så mycken berömmelse, som du kan önska.'

'Det var en stor sak att få reda på,' sade bonden. 'Men om det kommer en tid, när människor söker sin hälsa vid andra källor?'

'Du ska inte göra dig bekymmer fördenskull,' svarade Ulvåsa-frun. 'Jag ser hur människor myllrar och arbetar från Motala till Mem. De gräver en farled tvärsigenom, och då kommer Östergötlands lov åter på allas läppar.'

Men bonden såg i alla fall orolig ut.

'Jag ser, att forsarna i Motala ström börjar dra hjul,' sade Ulvåsa-frun, och nu rann det opp ett par röda fläckar på hennes kinder, för hon begynte på att bli otålig. 'Jag hör hammare dåna i Motala och vävstolar slamra i Norrköping.'

'Ja, det är gott att veta,' sade bonden, 'men allting är föränderligt, och jag är rädd, att också detta kan bli glömt och förgätet.'

När nu bonden ändå inte var nöjd, tog det slut på fruns tålamod. 'Du säger, att allting är föränderligt,' sade hon, 'men nu ska jag ändå nämna något, som alltid kommer att bli sig likt. Och det är, att sådana högfärdiga och envisa bönder som du, det ska det finnas här i landskapet till världens slut.'

Knappt hade Ulvåsa-frun sagt detta, förrän bonden steg opp, glad och nöjd, och tackade henne för gott besked. Nu äntligen var han belåten, sade han.

'Sannerligen jag nu förstår hur du menar det,' sade då Ulvåsa-frun.

'Jo, jag menar det så, kära fru,' sade bonden, 'att allt, vad kungar och klosterfolk och herremän och köpstadsbor bygger och upprättar, det har bara bestånd för några år. Men när ni säger mig, att i Östergötland alltid ska finnas bönder, som är ärekära och uthålliga, så vet jag också, att det sak få behålla sin gamla heder. För det är bara de, som går böjda under det eviga arbetet med jorden, som kan hålla det här landet oppe i välstånd och anseende från tid till tid.'"

Pojken for fram högt uppe i luften. Han hade den stora Östgötaslätten under sig och satt och räknade de många vita kyrkorna, som höjde sig ur små träddungar. Det dröjde inte länge, förrän han hade hunnit till femtio. Sedan blev han förvillad och kunde inte hålla ordning på räkningen.

De allra flesta gårdarna voro bebyggda med stora, vitmålade tvåvåningshus, som sågo så ståtliga ut, att pojken inte kunde låta bli att förundra sig över dem. "Det måtte inte bo några bönder här i landet," sade han för sig själv, "eftersom jag inte ser några bondgårdar."

Då skreko genast alla vildgässen: "Här bor bönder som herrskap. Här bor bönder som herrskap."

På slätten voro is och snö försvunna, och vårarbetet hade börjat. "Vad är det för långa kräftor, som kryper fram över åkrarna?" frågade pojken om en stund. – "Plogar och oxar. Plogar och oxar," svarade alla vildgässen.

Oxarna rörde sig så långsamt på åkrarna, att det inte kunde märkas, att de flyttade sig, och gässen ropade till dem: "Ni kommer inte fram förrän nästa år. Ni kommer inte fram förrän nästa år." Men oxarna blevo inte svaret skyldiga. De lyfte mularna i vädret och bölade: "Vi gör mer nytta på en timme än sådana som ni i hela ert liv."

På några ställen drogos plogarna av hästar. Dessa gingo fram med mycket större iver och hast än oxarna, men gässen kunde inte låta bli att retas med dem heller. "Skäms ni inte att sköta oxgöra?" ropade de till hästarna. "Skäms ni inte att sköta oxgöra?" – "Skäms ni inte själva att sköta latmansgöra?" gnäggade hästarna tillbaka.

Medan hästar och oxar voro ute på arbete, gick stallgumsen omkring hemma på gårdsplanen. Han var nyklippt och lättrörlig, knuffade omkull småpojkarna, körde in bandhunden i hans koja och gick sedan och stoltserade, som om han voro ensam herre på gården. "Gumse, gumse, var har du gjort av din ull?" frågade vildgässen, som foro förbi uppe i luften. – "Den har jag skickat till Drags fabriker i Norrköping," svarade gumsen med ett långt bräkande. – "Gumse, gumse, var har du gjort av dina horn?" frågade gässen. Men några horn hade gumsen till sin stora sorg aldrig haft, och man kunde inte göra honom värre förtret än att fråga efter dem. Han sprang omkring en lång stund och stångade i luften, så ond blev han.