"Inte var detta rätt tänkt," sade Akka. "Man må säga vad man vill om örnarna, men de är stolta och frihetsälskande mer än andra djur, och det går inte an att hålla dem i fångenskap. Vet du vad jag nu föreslår dig? Jo, detta, att vi båda, så fort som du har vilat ut, gör en resa dit ner till det stora fågelfängelset och befriar Gorgo."

Det ordet väntade jag mig av er, mor Akka," sade pojken. "Det finns de, som säger, att ni inte mer känner någon kärlek för den, som ni har uppfostrat med så mycken möda, därför att han lever så, som örnar måste leva. Men nu hör jag, att detta inte är sant. Jag vill nu se efter om Mårten gåskarl inte är vaken, och om ni under tiden vill säga ett ord till tack åt den, som har burit mig hit tillbaka till er, så tror jag, att ni träffar honom däroppe på klipphyllan, där ni en gång fann en hjälplös örnunge."

Det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, talades det rätt mycket om ett par barn, en gosse och en flicka, som vandrade genom landet. De voro från Småland, från Sunnerbo härad, och de hade en gång bott med sina föräldrar och fyra syskon i en liten stuga ute på en stor ljunghed. När de båda barnen ännu voro små, hade sent en kväll en fattig vandrerska klappat på dörren och begärt husrum. Fastän stugan knappt kunde rymma de människor, som voro hemma där, hade hon blivit insläppt, och mor hade rett henne en bädd på golvet. Under natten hade hon legat och hostat så, att barnen hade tyckt, att hela huset hade skakat vid det, och på morgonen hade hon blivit så sjuk, att hon inte hade orkat fortsätta sin vandring.

Far och mor hade varit så goda mot henne, som det hade varit dem möjligt. De hade lämnat henne sin säng och själva lagt sig på golvet, och far hade gått till doktorn och skaffa henne droppar. De första dagarna hade den sjuka varit som förvildad, bara begärt och fordrat och aldrig sagt ett ord till tack, men sedan hade hon veknat och blivit ödmjuk och tacksam. Till sist hade hon bara tiggt och bett, att de skulle bära henne ur stugan ut på ljungen, så att hon skulle få dö där. När värdfolket inte hade velat göra henne till viljes häri, hade hon berättat för dem, att hon de sista åren hade strukit omkring med ett tattarfölje. Hon var inte själv av tattarsläkt, utan var dotter till en hemmansägare, men hon hade smugit sig ifrån hemmet och följt med vandringsfolket. Nu trodde hon, att en tattarkvinna, som hade blivit ond på henne, hade sänt sjukdomen över henne. Men det var inte nog med detta, utan tattarkvinnan hade hotat henne och sagt, att likaså illa, som det hade gått henne själv, skulle det gå alla dem, som toge emot henne under sitt tak och vore goda mot henne. Detta trodde hon på, och därför bad hon nu, att de skulle kasta ut henne ur stugan och aldrig se åt henne. Hon ville inte bringa olycka över så gott folk, som de voro. Men föräldrarna hade inte gjort, som hon hade bett dem. Det var nog omöjligt, att de hade blivit skrämda, men de voro inte sådana, att de kunde kasta ut en fattig, dödssjuk människa.

Kort därpå hade hon dött, och så hade olyckorna börjat. Förut hade de aldrig vetat om annat än glädje i den stugan. De hade varit fattiga förstås, men inte så värst ändå. Far var vävskedsmakare, och mor och barnen hade hjälpt honom med arbetet. Far gjorde i ordning själva stommen till skedarna, mor och stora syster verkställde bindningen, de mindre barnen hyvlade till tänderna och skuro ut dem. De arbetade från morgon till kväll, men de hade ständigt muntert och glatt, isynnerhet när far berättade om de dagar, då han hade vandrat omkring långt borta i främmande land och sålt vävskedar. Far hade haft ett så lustigt humör, att mor och alla barnen ibland höllo på att skratta sig fördärvade åt honom.

Tiden efter den fattiga vandrerskans död stod barnen som en svår dröm. De visste inte om den hade varit kort eller lång, men de kommo ihåg, att de jämt hade haft begravningar därhemma. Det var deras syskon, som hade dött och blivit förda till graven det ena efter det andra. De hade ju inte haft flera än fyra syskon, så att mera än fyra begravningar kunde det ju inte ha hållits, men barnen tyckte, att det hade varit många fler än så. Det hade till sist blivit så tyst och tungt inne i stugan. Det var, som om där hade firats gravöl var dag.

Mor hade något så när hållit modet uppe, men far hade blivit sig alldeles olik. Han kunde inte mera varken skämta eller arbeta, utan han satt från morgon till kväll med huvudet lutat i händerna och bara funderade.

En gång – det var efter den tredje begravningen – hade far brutit ut i ett vilt tal, som barnen hade blivit skrämda av att höra. Han kunde inte förstå, hade han sagt, varför det skulle komma sådan olycka över dem. De hade ju gjort en god gärning, när de hade hjälpt den sjuka. Var det då så, att det onda var mäktigare än det goda här i världen? Mor hade försökt tala förstånd med far, men hon hade inte kunnat få honom lugn och undergiven, som hon själv var.

Ett par dagar därefter hade det varit slut med far,. Men han hade inte dött, utan han hade gått sin väg. Se, äldsta syster hade sjuknat, och henne hade far alltid hållit mest av. Och när han såg, att också hon skulle dö, hade han flytt från allt eländet. Mor hade inte sagt annat, än att det var bäst för far, att han var borta. Hon hade varit rädd för att han skulle bli tokig. Han grubblade sig från vettet över det, att Gud kunde tillåta en elak människa att anstifta så mycket ont.

Sedan far hade gått bort, hade de blivit mycket fattig. I början hade han skickat dem pengar, men sedan hade det väl gått illa för honom, och han hade upphört att sända något. Och samma dag, som äldsta systern hade blivit begraven, hade mor stängt stugan och gått hemifrån med de två barnen, som hon ännu hade kvar. Hon hade vandrat till Skåne för att arbeta på betfälten, och hon hade fått plats på Jordberga sockerbruk. Mor hade varit en god arbeterska och hade haft ett glatt och frimodigt sätt. Alla hade tyckt mycket om henne. Många hade förvånat sig över att hon kunde vara så lugn efter allt, vad hon hade gått igenom. Men mor var en mycket starkt och tålig människa. När någon talade med henne om de två präktiga barnen, som hon förde med sig, sade hon bara: "De ska snart dö, de också." Hon sade detta, utan att rösten skälvde och utan att få en tår i ögonen. Hon hade vant sig att inte vänta något annat.

Men det hade inte gått så, som mor hade trott. Sjukdomen hade i stället kommit över henne själv. det hade gått fort med mor, ännu fortare än med småsyskonen. Hon hade kommit till Skåne i början av sommaren, och före hösten hade hon lämnat barnen ensamma.

Medan mor låg sjuk, sade hon många gånger till barnen, att de skulle komma ihåg, att hon aldrig hade ångrat, att hon låtit den sjuka bo hos dem. För det var inte svårt att dö, hade mor sagt, när man hade gjort rätt. Alla människor skulle dö, det kunde man inte undslippa. Men själv kunde man avgöra om man ville dö med ett gott samvete eller med ett dåligt.

Innan mor hade gått bort, hade hon försökt att ordna litet för sina barn. Hon hade bett, att de skulle få stanna i kammaren, där de hade bott alla tre under sommaren. Om barnen bara hade en bostad, skulle de inte fall någon till last. De skulle försörja sig själva, det visste hon.

Barnen hade fått behålla mot det, att de hade lovat att valla gässen, för det är alltid svårt att finna barn, som vilja åtaga sig den sysslan. Det blev verkligen så, som mor hade sagt, att de försörjde sig själva. Flickan kunde koka karameller, och gossen kunde skära träleksaker, som de sålde i gårdarna. De hade fallenhet för handel, och de började snart att hos bönderna köpa ägg och smör, som de sålde till sockerbruksarbetarna. Det var sådan reda och ordning med dem, att man kunde anförtro dem vad som helst. Flickan var äldst, och när hon var tretton år, var hon redan pålitlig som en stor människa. Hon var tyst och allvarsam, men pojken var språksam och munter, och systern brukade säga honom, att han kacklade i kapp med gässen ute på åkrarna.