Det var just Vättern, som gjorde det så vackert att se mot norr, därför att det såg ut, som om ett blått skimmer hade stigit upp från sjön och brett ut sig också över land. Lundar och höjder och taken och spirorna av Jönköpings stad, som skymtade fram på Vätterstranden, lågo omsvepta av ljust blått, som smekte ögat. Om det funnes länder i himmelen, skulle de väl också vara så där blåa, tänkte pojken och tyckte, att han hade fått en liten aning om hur det såg ut i paradiset.
När gässen frampå dagen fortsatte sin flyttresa, foro de uppåt den blåa dalen. De voro i det allra bästa lynne, skreko och larmade, så att ingen, som hade öron, kunde undgå att lägga märke till dem.
Nu råkade detta vara den första riktigt vackra vårdagen, som man hade haft i den här trakten. Allt hitintills hade våren gjort sitt arbete under regn och rusk, och när det nu helt hastigt hade blivit vackert väder, fylldes människorna av en sådan längtan efter sommarvärme och gröna skogar, att de hade svårt att sköta sina sysslor. Och när vildgässen foro förbi fria och muntra högt över jorden, var det inte en enda, som inte släppte vad hon hade för händer och blickade efter dem.
De första som sågo vildgässen den dagen, voro gruvarbetarna på Taberg, som bröto malm vid själva bergytan. När de hörde dem kackla, höllo de upp med att borra sina spränghål, och en av dem ropade till fåglarna: "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" Gässen förstod inte vad han sade, men pojken lutade sig över gåsryggen och svarade i deras ställe: "Dit, där det varken finns hacka eller hammare." När gruvarbetarna hörde orden, trodde de, att det var deras egen längtan, som hade kommit gåskacklet att ljuda som människotal. "Låt oss följa med! Låt oss följa med!" ropade de. – "Inte i år," skrek pojken. "Inte i år."
Vildgässen följde Tabergsån ner mot Munksjö, och alltjämt förde de samma oväsen. Här på den smala landremsan mellan Munksjön och Vättern låg Jönköping med sina stora fabriksanläggningar. Vildgässen foro först över Munksjö pappersbruk. Det var just då slut på middagsrasten, och de stora arbetarskarorna strömmade fram mot fabriksporten. När de hörde vildgässen, stannade de ett ögonblick för att lyssna till dem. "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" ropade en arbetare. Vildgässen förstodo inte vad han sade, men pojken svarade i deras ställe: "Dit, där det varken finns maskiner eller ångpannor." När arbetarna hörde svaret, trodde de, att det var deras egen längtan, som kom gåskacklet att ljuda som människotal. "Låt oss följa med!" ropade en hel mängd av dem. "Låt oss följa med!" – "Inte i år, svarade pojken. "Inte i år."
Därnäst foro gässen fram över den vittberömda tändsticksfabriken, som ligger på Vätterstranden, stor som en fästning, och sträcker sina höga skorstenar mot himlen. Ingen människa rörde sig ute på gårdarna, men i en stor sal sutto unga människor och fyllde tändsticksaskar. De hade öppnat ett fönster för det vackra vädrets skull, och genom detta trängde vildgässens rop in till dem. Den, som satt närmast fönstret, lutade lutade sig ut med en tändsticksask i handen och ropade: "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" – "Till det landet, där det varken behövs ljus eller tändstickor," sade pojken. Flickan trodde nog, att vad hon hade hört bara var gåskackel, men eftersom hon tyckte sig ha urskilt ett par ord, ropade hon till svar: "Låt mig följa med! Låt mig följa med!" – "Inte i år," svarade pojken. "Inte i år."
Öster om fabrikerna reser sig Jönköping på den härligaste plats, som någon stad kan inta. Den smala Vättern har höga, branta sandstränder både på östra och västra sidan, men rätt i söder äro sandmurarna nerbrutna liksom för att ge rum för en stor port, genom vilken man når fram till sjön. Och mitt i porten, men berg till höger och berg till vänster, men Munksjön bakom sig och Vättern framför sig ligger Jönköping.
Gässen foro fram över den långa, smala staden och förde samma oväsen här som ute på landsbygden. Men i staden var det ingen, som svarade dem. Det var inte att vänta, att stadsborna skulle stanna ute på gatan och ropa åt vildgässen.
Färden gick vidare framåt Vätterstranden, och om en stund kommo gässen till Sanna sjukhem, Några av de sjuka hade gått ut på en veranda för att fröjda sig åt vårluften och fingo sålunda höra gåskacklet. "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" frågade en av dem med så svag röst, att den knappast hördes. – "Till det landet, där det varken finns sorg eller sjukdom," svarade pojken – "Låt oss följa med!" sade de sjuka – "Inte i år", svarade pojken. "Inte i år."
När de hade farit ännu ett stycke framåt, kommo de till Huskvarna. Det låg i en dal. Bergen stodo branta och skönt formade däromkring. En å kom störtande utför höjden i långa, smala fall. Stora verkstäder och fabriker lågo under bergväggarna, över dalbottnen utbredde sig arbetarbostäder, omgivna av trädgårdstäppor, och mitt i dalen lågo skolhusen. Just som vildgässen kommo farande, ringde en klocka, och en mängd barn marscherade ut led vid led. De voro så många, att hela skolgården fylldes av dem. "Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?" ropade barnen, när de hörde vildgässen. – "Dit, där det varken finns böcker eller läxor," svarade pojken. – "Ta oss med!" skreko barnen. "Ta oss med!" – "Inte i år, men till året," ropade pojken. "Inte i år, men till året."
XIX. Den stora fågelsjön
Jarro gräsanden
På östra stranden av Vättern ligger Omberg, öster om Omberg ligger Dagsmosse, öster om Dagsmosse ligger sjön Tåkern. Runt omkring Tåkern utbreder sig den stora, jämna Östgötaslätten.
Tåkern är en ganska stor sjö, och än större lär den ha varit förr i världen. Men så tyckte människorna, att den täckte över en alltför stor del av den fruktbara slätten, och de försökte att tappa ur vattnet ur den för att komma åt att så och skörda på sjöbottnen. Det lyckades dem dock inte att torrlägga hela sjön, som väl hade varit meningen, utan den gömmer alltjämt bort en massa land. Men efter urtappningen hade sjön blivit så grund, att den nästan ingenstans är mer än ett par meter djup. Stränderna har blivit sanka och dyiga mader, och överallt ute i sjön sticka små dyholmar upp över vattenytan.
Nu finns det en, som tycker om att stå med fötterna i vattnet, bara den får ha kroppen och huvudet uppe i luften, och det är vassen. Den kan inte finna bättre ställe att växa på än utefter de långgrunda Tåkernstränderna och runt om de små dyholmarna. Den trivs så väl, att den blir mer än manshög och så tät, att det är nästan omöjligt att skjuta fram en båt genom den. Den bildar en bred, grön inhägnad runt omkring hela sjön, så att denna bara är tillgänglig på några ställen, där människorna ha skaffat bort vassen.
Men om vassen stänger ute människorna, ger den till gengäld skydd och hägn åt en mängd annat. Inne i vassen finns det mångfaldiga små dammar och kanaler med grönt, stillastående vatten, där andmaten och naten frodas, och där mygglarver, fiskyngel och klumpmaskar kläckas ut i oräkneliga skaror. Och vid stränderna av dessa små dammar och kanaler finns en myckenhet väl undandolda platser, där sjöfåglarna kunna kläcka ut sina ägg och föda upp sina ungar utan att bli störda av vare sig fiender eller av matbekymmer.
Det bor också en orimlig massa fåglar i Tåkernvassen, och flera samlas dit år för år, allt som det blir bekant vilken präktig uppehållsort den är. De första, som slogo sig ner där, voro gräsänderna, och de bo där ännu i tusental. Men de äga inte mer hela sjön, utan de ha måst dela med sig av utrymmet åt svanor, doppingar, sothöns, lommar, skedänder och en helt hop andra.
Tåkern är säkerligen den största och yppersta fågelsjö, som finns i hela landet, och fåglarna måste skatta sig lyckliga, så länge som de äga en sådan tillflyktsort. Men det är ovisst hur länge som de hålla väldet över vassruggar och dy-stränder, för människorna kunna inte glömma, att sjön breder ut sig över en myckenhet god och fruktbar jord, och gång efter annan kommer det upp förslag bland dem, att de skola torrlägga den. Och om dessa förslag ginge i verkställighet, bleve de mångtusende vattenfåglarna tvungna att flytta från trakten.
