Det stora nunnekriget
Nästa vår kom Karr en morgon springande genom skogen. "Karr, Karr!" ropade någon efter honom. Karr vände sig om. Han hade inte hört fel. Det var en gammal räv, som stod utanför sin lya och ropade. "Du får lov att säga mig om människorna gör något för skogen," sade räven. – "Jo, var viss på det!" sade Karr. "De arbetar, allt vad de hinner." – "De har slagit ihjäl hela min släkt, och de kommer att slå ihjäl mig med," sade räven. "Men det må vara dem förlåtet, bara de hjälper skogen."
Karr sprang aldrig genom snåren det året, utan att någon frågade honom om människorna kunde hjälpa skogen. Det var inte så lätt för Karr att svara, för människorna visste inte själva om det skulle lyckas dem att besegra nunnorna.
När man tänker på hur fruktad och hatad den gamla Kolmården hade varit, var det allt märkvärdigt att se, att över hundra man varje dag gingo inne i skogen och arbetade för att rädda den från förödelse. De fällde skogen, där den var som mest skadad, rensade bort under skogen och togo undan de lägsta grenarna, för att larverna inte så lätt skulle kunna krypa från träd till träd. De höggo upp breda gator omkring den skadade skogen och lade ut limstrukna stänger, för att larverna skulle stängas inne där och inte kunna tränga över på nya områden. Sedan detta var gjort, började de lägga limringar runt om trädstammarna. Det var meningen, att man på det sättet skulle hindra larverna att komma ner ur träd, som de redan hade kalätit, och tvinga dem att stanna, där de voro, och svälta ihjäl.
Människorna höllo på med dessa arbeten långt inpå våren. De voro helt förhoppningsfulla och väntade nästan med otålighet på att larverna skulle komma ut ur äggen. De voro vissa om att de hade gärdat in dem så väl, att de allra flesta måste dö av hunger.
Så komma larverna i början av sommaren och voro mångdubbelt flera, än de hade varit förra året. Men det gjorde ju ingenting, om de bara voro instängda och inte kunde skaffa sig tillräckligt att äta.
Men härmed gick det inte riktigt så, som man hade hoppats. Det var nog larver, som fastnade på limstängerna, och det var hela hopar, som blevo hindrade av limringarna och inte voro i stånd att komma ner från träden, men inte kunde någon säga, att larverna voro instängda. De kröpo på landsvägar, på gärdsgårdarna, uppåt stugväggarna. De vandrade ut över Fridskogens område och in på andra trakter av Kolmården.
"De slutar inte, förrän all vår skog är förstörd," sade människorna. De voro i den största ängslan och kunde inte gå in i skogen utan att få tårar i ögonen.
Karr vämjdes så vid allt detta, som kröp och gnagde, att han knappt kunde förmå sig att gå utom dörren. Men en dag tyckte han, att han borde gå och höra hur Gråfäll hade det. Han tog genaste vägen mot hans marker och skyndade framåt med nosen mot jorden. När han kom till trädroten, där han förra året hade råkat Hjälplös, låg denne åter därnere och kallade på honom. "Har du talat om för Gråfäll vad jag sade till dig, sist vi råkades?" frågade snoken. Karr bara gläfste och försökte komma åt honom. "Gör det i alla fall!" sade ormen. "Du ser ju, att människorna inte vet någon bot mot förhärjelsen." – "Ja, inte du heller," svarade Karr och sprang vidare. Karr fann Gråfäll, men älgen var vid så dystert lynne, att han knappast hälsade. Han började genast tala om skogen. "Jag vet inte vad jag ville ge till, om det hör eländet upphörde," sade han.
"Då ska jag väl tala om för dig, att du lär kunna rädda skogen," sade Karr och framförde nu snokens hälsning. – "Om det vore en annan än Hjälplös, som lovade detta, skulle jag genast gå i landsflykt, " sade älgen. "Men hur skulle en fattig snok kunna ha sådan makt?" – "Det är förstås bara skryt," sade Karr. "Snokar vill alltid låtsa, som om de visste mer än andra djur."
När Karr skulle gå hem, följde Gråfäll honom till vägs. Karr hörde då hur en trast, som satt i en grantopp, började ropa: "Där går Gråfäll, som har förstört skogen! Där går Gråfäll som har förstört skogen!"
Karr trodde, att han inte hade hört rätt, men bara en liten stund därefter kom en hare kilande över stigen. När haren såg dem, stannade han, klippte med öronen och ropade: "Här kommer Gråfäll, som har förstört skogen!" Sedan kilade han bort, så raskt han kunde.
"Vad menar de med det där?" frågade Karr. – "Jag vet inte rätt," sa Gråfäll. "Jag tror, att småfolken i skogen är missnöjda med mig, därför att det var jag, som rådde till att vi skulle söka hjälp av människorna. De har fått alla sina gömställen och boplatser förstörda, när underskogen blev borthuggen.
De gingo tillsammans än en stund, och Karr hörde, att det ropade från alla håll: "Där går Gråfäll, som har förstört skogen!" Gråfäll låtsades, som om han inte hörde det, men Karr trodde sig nu förstå varför han var så nedslagen.
"Du, Gråfäll," frågade Karr hastigt, "vad menar snoken med att du skulle ha slagit ihjäl den, som han tyckte bäst om?" – "Hur kan jag vet det?" sade Gråfäll. "Du vet, att jag aldrig brukar slå ihjäl någon."
Kort därefter mötte de de fyra gamla älgarna: Krokrygg, Hornkrone, Strävmane och Storstarke. De kommo sakta och betänksamt vandrande efter varandra. "Väl mött i skogen!" ropade Gråfäll emot dem. – "Väl mött igen!" svarade älgarna. "Vi ville just råka dig, Gråfäll, för att rådgöra med dig om skogen."
"Det är så," sade Krokrygg, "att vi har fått veta, att det har skett en ogärning här i skogen, och att det är därför, att den inte har blivit straffad, som hela skogen blir förstörd." – "Vad är det för en ogärning?" – "Det är någon, som har slagit ihjäl ett oskadligt djur, som han inte kunde äta. Sådant räknas som en ogärning här i Fridskogen." – "Vem är det, som har gjort ett sådant nidingsdåd?" sade Gråfäll. – "Det lär ska vara en älg, och vi skulle nu fråga dig om du vet vem det kan vara." – "Nej," sade Gråfäll, "jag har aldrig hört talas om en älg, som har slagit ihjäl ett oskadligt djur."
Gråfäll skildes från de gamla och vandrade vidare mot Karr. Han hade blivit allt tystare och gick med djupt nersänkt huvud. De kommo att gå förbi Kryle, huggormen, där han låg på sin häll. "Där går Gråfäll, som har förstört skogen," väste Kryle, han som alla andra. Nu hade Gråfäll förlora tålamodet. Han gick fram till ormen och lyfte framfoten. "Tänker du slå ihjäl mig, som du slog ihjäl den gamla snokhonan?" sade Kryle. – "Har jag slagit ihjäl en snokhona?" frågade Gråfäll. – "Första dagen du kom i skogen, slog du ihjäl snoken Hjälplös' hustru," sade Kryle.
Gråfäll gick hastigt från Kryle och fortsatte att vandra bredvid Karr. Plötsligt stannade han. "Karr, det är jag som har gjort ogärningen. Jag har slagit ihjäl ett ofarligt djur. Det är för min skull, som skogen blir förstörd." – "Vad är det du säger?" avbröt Karr. – "Säg du till snoken Hjälplös, att Gråfäll går i landsflykt i denna natt!" – "Det säger jag aldrig," sade Karr. "Det är ett farligt land för älgar där i norr." – "Tror du, att jag vill gå kvar här, sedan jag har vållat sådan olycka?" sade Gråfäll. – "Nu ska du inte förhasta dig. Vänta till i morgon att göra något!" – "Det är du, som har lärt mig, att älgarna är ett med skogen," sade Gråfäll, och med detta skildes han från Karr.
Karr gick hem, men detta samtalet hade gjort honom orolig, och redan nästa dag kom han på nytt ut i skogen för att råka älgen. Då stod Gråfäll ingenstans att finna, och hunden sökte inte heller länge efter honom. Han förstod, att Gråfäll hade tagit ormen på orden och gått i landsflykt.
På hemvägen var Karr vid så dåligt lynne, att det inte kan beskrivas. Han kunde inte förstå Gråfäll, som skulle låta den där snokstackaren narra bort honom. Han hade aldrig hört sådan dårskap. Vad kunde den där Hjälplös ha för en makt?
När Karr kom gående i dessa tankar, fick han se skogvaktaren, som stod och pekade uppåt ett träd. "Vad är det du ser efter?" frågade en karl, som stod bredvid. – "Det har kommit sjukdom bland larverna," sade skogvaktaren.