Och så upphörde skogen. De hade ju funnits många sköna slätter högre uppåt landet, men de hade alla legat inramade av träd. Skogen hade funnits överallt. Det var, som om landet egentligen tillhörde skogen, och den odlade jorden hade legat som stora röjningar i skogen. Och på alla slätter hade det funnits gott om dungar och hagar, liksom för att det skulle synas, att skogen när som helst kunde återta landet.

Men här var det annorlunda. Här hade slättmarken tagit herraväldet. Den bredde ut sig ända bort till synranden. Det fanns stora skogsplanteringar, men ingen vildskog. Just detta, att landet låg så öppet med åker vid åker, gjorde, att det påminde pojken om Skåne. Den nakna kusten med sandfält och tångvallar tyckte han sig också känna igen. Han blev både glad och ängslig, när han såg detta. "Nu kan jag inte vara långt hemifrån," tänkte han.

Landskapet förändrade sig nog. Åar kommo brusande ner från Västergötland och Småland och bröto slättens enformighet. Sjöar, mossar, ljunghedar och flygsandsfält lade sig i vägen för åkrarna, men dessa bredde ut sig allt vidare, ända till Hallandsås reste sig nere vid Skånegränsen med sina vackra klyftor och dalgångar. –

Det hade hänt flera gånger under resan, att unggässen hade frågat dem, som voro gamla i flocken. "Hur ser det ut i utlandet? Hur ser det ut i utlandet?"

"Vänta, vänta! Ni ska snart få veta hur det ser ut i en god del av världen," hade de gamla svarat.

När vildgässen hade rest över Hallandsås och kommit ett stycke framåt Skåne, ropade Akka: "Titta nu ner! Se er omkring! Så här ser det ut i utlandet."

Just då foro de över Söderåsen. Hela den långa höjden var klädd med bokskogar, och i skogarna voro inbäddade sköna, tornprydda slott. Mellan träden betade rådjur, och på skogsängarna lekte harar. Jakthorn ljödo ur skogarna, hundarnas vassa skall hördes upp till den flygande skaran. Breda vägar slingrade mellan träden, och på dem kommo herrar och damer åkande i blänkande vagnar eller ridande på präktiga hästar. Ringsjön utbredde sig under höjden med det gamla Bosjökloster liggande på ett smalt näs. Skäralids klyfta skar genom åsen med en å i djupet och klippväggarna klädda med buskar och träd.

"Ser det ut så här i utlandet? Ser det ut så här i utlandet?" frågade gässlingarna. – "Så här ser det ut, där det finns skogklädda åsar," skrek Akka, "men det är inte ofta. Vänta, ska ni få se hur det vanligen ser ut där"

Akka förde vildgässen vidare mot söder till den stora skånska slätten. Den låg där med breda åkrar, men betfält, där betplockarna gingo fram i långa rader, med låga, vitlimmade, kringbyggda gårdar, men otaliga små vita kyrkor, men fula, gråa sockerfabriker, med småstadslika köpingar omkring järnvägsstationerna. Där lågo torvmossar med långa rader av torvhögar, stenkolsgruvor med svarta kolhögar, vägarna löpte fram mellan alléer av klippta pilar, järnvägarna korsade varandra och bildade ett tätt när över slätten. Små bakomkransade slättsjöar blänkte fram här och där, prydda med var sin präktiga herrgård.

"Se nu ner! Titta väl efter!" ropade förargåsen. "Så här ser det ut i utlandet ifrån Östersjöns kust ända till de höga bergen, och längre än till dem har vi aldrig farit."

När gässlingarna hade sett slätten, for vildgässen till Öresundskusten. Sanka ängar sjönko sakta mot vattnet, och långa vallar av svartnad tång lågo uppvräkta på stränderna. På somliga ställen funnos höga strandvallar och på andra flygsandsfält, där sanden låg uppkastad i bankar och kullar. Fiskelägena reste sig på stranden med en lång rad likabyggda och likastora små tegelhus, men en liten fyr ute på vågbrytaren och bruna när hängande på torkplatsen.

"Se nu ner! Titta väl efter!" sade Akka. "Så här det det ut vid utlandets kuster."

Till sist for förargåsen också till ett par av städerna. De lågo med massor av smala fabriksskorstenar, men djupa gator mellan med hamnar fulla av fartyg, men gamla fästningsverk och slott med ålerdomliga kyrkor.

"Så här ser utlandets städer ut, fast de är mycket större," sade förargåsen. "Men dessa kan väl växa, de som ni."

Sedan Akka hade farit omkring på detta sätt, slog hon ner i en mosse i Vemmenhögs härad. Och pojken kunde inte låta bli att tro, att hon den dagen hade rest fram över Skåne för att visa honom, att han hade ett land, som gott kunde mäta sig med vilket som helst ute i världen. Men det hade hon inte behövt. Pojken tänkte inte på om landet var rikt eller fattigt. Allt sedan han hade sett den första pilvallen och det första korsvirkeshuset, värkte hans hjärta av hemlängtan.

Det var en dag, då det var disigt och tungt väder. Vildgässen hade betat på den stora åkrarna omkring Skurups kyrka och sutto och höllo middagsvila, då Akka kom fram till pojken. "Det ser ut, som om vi skulle få lugnt väder nu en tid," sade hon, "och jag tänker, att vi kommer att fara över Östersjön i morgon." – "Jaså," sade pojken helt kort, för strupen snördes samman på honom, så att han inte kunde tala. Han hade nog ändå hoppats, att han skulle ha blivit löst ur förtrollningen, medan han var kvar i Skåne.

"Vi är nog tämligen nära Västra Vemmenhög nu," sade Akka, "och jag tänkte, att du kanske ville fara hem på en stund. Det kommer att dröja, innan du får se någon av de dina." – "Det är nog bäst att låta bli," sade pojken, men det hördes på rösten att han blev glad över förslaget. – "Om gåskarlen stannar här hos oss, så kan ju ingen olycka ske," sade Akka. "Jag tycker, att du borde ta reda på hur de har det hemma hos dig. Du kan måhända hjälpa dem på något sätt, fastän du inte blir människa." – "Ja, det har ni rätt i, mor Akka. Det borde jag ha tänkt på förut," sade pojken och blev helt ivrig.

I nästa ögonblick voro han och förargåsen på väg till Holger Nilssons, och det dröjde inte länge, förrän Akka slog ner bakom stengärdsgården, som gick runt om husmansstället. "Det var besynnerligt, vad allt är sig likt här," sade pojken och klättrade hastigt upp på gärdsgården för att kunna se sig omkring. "Jag tycker inte, att det är en dag, sedan jag satt här och såg er komma flygande oppe i luften."

"Jag undrar om din far har en bössa?" sade Akka plötsligt. – "Jo, det har han nog," sade pojken. "Det var just för bössans skull, som jag stannade hemma i stället för att gå till kyrkan den där söndagen." – "Då törs jag inte stå här och vänta på dig," sade Akka. "Det blir bäst, att du kommer och möter oss vid Smygehuk i morgon bittida, så får du bli kvar hemma över natten." – "Nej, res inte än, mor Akka!" sade pojken och sprang hastigt ner från gärdsgården. Han visste inte hur det kom sig, men han fick en känsla av att det skulle hända vildgåsen eller honom själv något, så att de aldrig skulle råkas mera. "Ni ser nog, att jag är bedrövad, därför att jag inte kan få min rätta skapnad tillbaka," fortfor han. "Men jag vill säga er, att jag inte ångrar, att jag följde med er i våras. Nej, jag vill hellre aldrig mer bli människa, än att jag inte skulle ha fått göra den resan." Akka sög in luft ett par gånger, innan hon svarade. "Det är en sak, som jag borde ha talat med dig om förut, men eftersom du inte skulle vända tillbaka till de dina, tyckte jag, att det inte var någon brådska. Det kan ändå aldrig skada att ha det sagt." – "Ni vet nog, att jag gärna vill göra er till viljes," sade pojken. – "Om du har lärt sig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker, att människorna bör vara ensamma på jorden," sade förargåsen högtidligt. "Tänk på att ni har ett stort land och att ni nog kunde ha råd att lämna några nakna skär och några grunda sjöar och sumpiga mossar och några öde fjäll och avlägsna skogar åt oss fattiga djur, där vi finge vara i fred! I all min tid har jag varit jagad och förföljd. Det vore gott att veta, att det funnes en fristad också för en sådan som jag."