"Nog skulle jag ha varit glad, om jag hade kunnat hjälpa er med detta," sade pojken, "men jag får väl aldrig någon makt bland människor." – "Nej, vi står här och talar, som om vi aldrig skulle träffas mer," sade Akka, "och vi kommer väl ändå att mötas i morgon. Nu ska jag fara tillbaka till de mina." Hon lyfte vingarna, men hon kom åter, strök ett par gånger med näbben uppåt och neråt Tummetott och flög så äntligen sin väg.

Det var ljusan dag, men ingen människa rörde sig på gården, så att pojken kunde gå, vart han ville. Han skyndade till kostallet, för hos korna visste han att han skulle få bäst besked. Det såg bedrövligt ut i lagården. I våras hade det funnits tre präktiga kreatur där, men nu stod där bara en enda ko. Det var Majros, och det märktes på henne, att hon längtade efter sina kamrater. Hon hängde med huvudet och hade knappt rört ett strå av maten, som låg framför henne.

"Goddag, Majros!" sade pojken och sprang utan fruktan in i båset. "Hur står det till med mor och far? Hur mår katten och gässen och hönsen, och var har du gjort av Stjärna och Gull-Lilja?"

När Majros hörde pojken röst, ryckte hon till, och det såg ut, som om hon skulle ha ämnat stånga honom. Men hon var inte så häftig nu som förr, utan hon gav sig tid att se på Nils Holgersson, innan hon stötte till. Han var lika liten, som när han for sin väg, och han var klädd på samma sätt, men han var ändå alldeles olik. Den Nils Holgersson, som hade farit bort i våras, hade haft en tung och långsam gång och släpig röst och sömniga ögon, men den, som kom igen, var lätt och vig, rask i talet och ögon hade han, som lyste och blixtrade. Han hade en så käck hållning, att man måste få respekt för honom, så liten han var, och fastän han inte själv såg glad ut, blev den glad, som såg honom.

"Muu," råmade Majros. "De sade, att du hade blivit annorlunda, men jag har inte kunnat tro det. Välkommen hem, Nils Holgersson, välkommen hem! Det här var den första glada stunden, som jag har haft på aldrig så länge." – "Tack ska du ha, Majros!" sade pojken och kände sig riktigt glad över att ha bli så väl mottagen. "Tala nu om hur det står till med far och mor!"

"De har inte haft annat än sorger, allt sedan du for din väg," sade Majros. "Allra värst är det med den dyra hästen, som har stått och ätit hela sommaren. Din far tycker inte, att han vill skjuta den, och inte kan han få den såld. Det är för hästens skull, som både Stjärna och Gull-Lilja har kommit härifrån."

Det var en annan sak, som pojken egentligen ville veta, men han var förlägen att fråga rent ut. Därför sade han: "Mor blev väl allt bra ledsen, när hon fick se, att Mårten gåskarl var bortflugen?"

"Jag tror inte, att hon skulle ha sörjt mycket för gåskarlen, om hon hade vetat hur det gick till, när han for sin väg. Nu klagar hon mest av allt över att det var hennes egen son, som smög sig hemifrån och tog gåskarlen med sig."

"Jaså, hon tror, att jag stal gåskarlen?" sade pojken. – "Vad annat skulle hon tro?" – "Far och mor inbillar sig väl, att jag har drivit omkring i sommar som en annan landstrykare." – "De tänker, att det står illa till med dig," sade Majros, "och de har sörjt över dig, såsom man sörjer, när det käraste man äger har gått förlorat."

Pojken gick helt hastigt ut ur kostallet, när han hade fått höra detta, och begav sig in i häststallet. Det var litet, men snyggt och fint. Det märktes på allting, att Holger Nilsson hade velat inrätta det så, att nykomlingen skulle trivas. Därinne stod en präktig, grann häst, som riktigt sken av välmåga.

"Goddag i stallet!" sade pojken. "Jag har hört, att det ska finnas en sjuk häst här. Det kan väl aldrig vara du, som ser så frisk och välmående ut?" Hästen vände på huvudet och såg noga på pojken. "Är du sonen i huset?" sade han. "Jag har hört mycket ont om honom. Men du har ett så gott utseende, att jag aldrig skulle tro, att du vore han, om jag inte visste, att han hade blivit förvandlad till en pyssling." – "Jag vet nog, att jag har lämnat ett dåligt namn efter mig här på gården," sade Nils Holgersson. "Min egen mor tror, att jag gav mig av som en tjuv, men det kan göra detsamma, för jag ska inte dröja länge hemma. Innan jag går, vill jag i alla fall höra vad det är, som fattas dig."

"Skada, att du inte stannar," sade hästen, "för jag känner på mig, att vi skulle ha blivit goda vänner. Med mig är det inte något annat fel, än att jag har fått något i foten, en knivsudd, eller vad det kan vara. Den sitter så väl gömd, att doktorn inte har kunnat finna den, men den sticker och sticker, så att jag rakt inte kan gå. Om du ville tala om för Holger Nilsson vad som fattas mig, så tror jag, att han lätt kunde hjälpa mig. Jag skulle bli glad att kunna göra nytta för mig. Jag riktigt skäms att stå här och äta utan att arbeta."

"Det var väl, att du inte har någon riktigt sjukdom," sade Nils Holgersson. "Jag får försöka ställa så, att du blir botad. Det gör dig väl ingenting, om jag tar och ritar litet med min kniv här på din hov?"

Nils Holgersson var nätt och jämnt färdig med hästen, när han hörde röster på gården. Han sköt upp stalldörren litet på glänt och såg ut. Det var far och mor, som kommo gående från vägen upp till huset. Det syntes tydligt, att de voro tyngda av bekymmer. Mor hade fått många fler rynkor i ansiktet än förut, och fars hår hade grånat. Mor gick och talade med far om att han borde försöka få ett lån av hennes svåger. "Nej, jag vill inte låna mer pengar," sade far, just då han gick förbi stallet. "Ingenting är så svårt som att vara skuldsatt. Det är bättre att sälja stugan." – "Jag skulle inte ha så mycket emot, att vi gör oss av med den," sade mor, "om det inte vore för pojken skull. Men vart ska han ta vägen, om han kommer hem en dag, fattig och eländig, som man kan förstå att han ska vara, och vi inte finns här?" – "Ja, du har ju rätt i detta," sade far, "men vi får väl be dem, som kommer efter oss, att de tar vänligt emot honom och talar om för honom, att han är välkommen till oss. Vi ska inte säga ett ont ord, hurudan han är. Ska vi, mor?" – "Ånej då! Om jag bara hade honom här tillbaka, så att jag visste, att han inte behövde svälta och frysa ute på vägarna, skulle jag inte fråga efter något annat."

När far och mor hade sagt detta, gingo de in, och pojken kunde inte höra mera av deras samtal. Han blev allt mycket glad och rörd, när han hörde, att de hyste så stor kärlek för honom, fastän de trodde, att han hade kommit på avvägar, och han skulle ha velat skynda fram till dem. "Men det kanske är större sorg för dem, om de får se mig sådan, som jag nu är," tänkte han.

Medan han stod och tvekade, kom ett åkdon och stannade vid grinden. Pojken hade så när ropat till av förvåning, för de, som stego ur och gingo in på gården, kunde inte vara några andra än Åsa gåsapiga och hennes far. De höllo varandra i hand, när de vandrade upp till huset. De kommo så stilla och allvarliga, men med en vacker glans av lycka i ögonen. När de voro ungefär mittpå gården hejdade Åsa gåsapiga sin far och sade till honom: "Ni kommer väl ihåg, far, att ni inte får säga något till dem om träskon eller om gässen eller om pysslingen, som var så lik Nils Holgersson, att om det inte var han själv, måtte den ändå haft något att göra med honom." – "Nej, för all del," sade Jon Assarsson. "Jag ska bara säga, att du fick god hjälp av deras son flera gånger, medan du gick och sökte efter mig, och att vi därför har kommit hit för att fråga om vi inte kan göra dem någon tjänst tillbaka, nu när jag har blivit burgen karl och har mer, än jag behöver, genom gruvan, som jag fann däroppe." – "Ja, jag vet nog, att du kan lägga dina ord väl," sade Åsa. "Det var bara det där enda som jag ville att du inte skulle säga."

De gingo in i stugan, och pojken skulle bra gärna ha velat höra vad de talade om därinne, men han vågade sig inte ut på gårdsplanen. Det gick inte särdeles lång tid, förrän de kommo ut igen, och då följde far och mor med dem ner till grinden. Det var märkvärdigt, hur glada de nu vore. Det såg ut, som om de hade fått nytt liv.