Mårten gåskarl försvarade sig mot dem genom att bita och hugga efter bästa förmåga, och de andra vildgässen gingo också till strids mot svanorna. Men det var klart hur detta skulle ha slutat, om de inte helt oförväntat hade fått hjälp.

Det var en rödstjärt, som hade märkt, att vildgässen hade råkat illa ut bland svanorna, och genast skrek han ut det skarpa kallelseropet, som är brukligt bland småfåglarna, när det gäller att jaga bort en hök eller en falk. Knappt hade ropet ljudit tre gånger, förrän alla traktens småfåglar på pilsnabba vingar i en stor, bullersam svärm ilade ner mot Hjälstaviken.

Och dessa små kraftlösa stackare kastade sig över svanorna. De skränade i deras ögon, de skymde utsikten för dem med sina vingar, de gjorde med yra i huvudet med sitt fladdrande, de bragte dem ur fattningen genom att ropa: "Skäms, skäms, svanor! Skäms, skäms, svanor!"

Överfallet av småfåglarna varade bara ett par ögonblick, men när de voro borta och svanorna kommo till sans igen, sågo de, att vildgässen hade lyft och svävat över till vikens andra sida.

Det var åtminstone det goda med svanorna, att när de sågo, att vildgässen hade undkommit, voro de för stolta att jaga efter dem. Vildgässen kunde alltså i största lugn ställa sig att sova på en vassrugge.

Vad Nils Holgersson angår, så var han för hungrig att kunna somna. "Jag måste nödvändigt försöka att komma in i någon stuga och få mig litet mat," tänkte han.

I de dagarna, då så många saker av olika slag flöto omkring på sjön, var det inte svårt för en sådan som Nils Holgersson att finna en farkost. Han besinnade sig inte längre, hoppade ner på en brädstump, som hade gungat in bland vassen, fiskade upp en liten käpp och började över det grunda vattnet staka sig fram mot stranden.

Knappt hade han landat, förrän han hörde ett plaskande i vattnet vid sidan om sig. Han höll stilla och såg då för det första en svanhona, som låg och sov i sitt stora rede bara några meter ifrån honom; vidare såg han en räv, som hade gått ett par steg ut i vattnet för att smyga ut till svanredet. "Hoj, hoj, hoj! Stå opp! Stå opp!" skrek pojken och slog i vattnet med sin käpp. Svanhonan reste sig, men inte fortare, än att räven hade hunnit att kasta sig över henne, om han hade velat. Men han avstod från detta och skyndade i stället rätt mot pojken.

Tummetott såg räven komma och satte av inåt land. det låg vida, jämna ängar framför honom. Han såg inte något träd, som han kunde klättra upp i, intet hål, där han kunde gömma sig. Det var bara att springa undan. Pojken var en god löpare, men det var givet, att han inte kunde tävla i snabbhet med en räv, när denne var lös och ledig och inte hade något att släpa på.

Ett stycke från sjön lågo några små torpstugor, där det lyste ljus ur fönstren. Pojken sprang förstås år detta hållet, men han måste säga till sig själv, att innan han kom fram till husen, borde räven kunna hinna honom många gånger.

Räven var honom en gång så nära, att han tyckte sig vara säker om fångsten, men då kastade sig pojken hastigt åt sidan och vände om ner mot viken igen. I vändningen förlorade räven en smula tid, och innan han på nytt hade hunnit upp pojken, hade denne skyndat fram till ett par karlar, som hela dagen och kvällen innan hade varit ute på sjön för att bärga kringdrivande gods och nu voro de på hemväg.

Karlarna voro trötta och sömniga. De hade varken märkt pojken eller räven, fast dessa hade sprungit tätt framför dem. Pojken brydde sig inte heller om att tala till dem och begära hjälp, utan nöjde sig med att gå tätt bredvid dem. "Räven måtte väl inte våga sig ända fram till människorna," tänkte han.

Men snart hörde han hur räven kom tassande. Han räknade nog på att karlarna skulle ta honom för en hund, ty han kom alldeles inpå dem. "Vad är det för en hund, som smyger efter oss?" sade då den ena av karlarna. "Han kommer så nära, som om han ville bitas." Den andra stannade och såg sig om. "Bort med dig! Vad har du här att göra?" sade han och sparkade till räven, så att denne for tvärs över vägen. Sedan höll sig räven på ett par stegs avstånd, men han följde med hela tiden.

Karlarna voro snart framme vid torpen och följdes åt till en av stugorna. Pojken hade ämnat gå med dem in, men när han hade kommit på förstubron, hade han sett en stor, präktig, långhårig bandhund komma utrusande ur sin koja för att hälsa på husbonden. Då hade pojken hastigt ändrat sig och stannat kvar ute i det fria.

"Hör du, bandhund!" sade pojken men låg röst, så snart som karlarna hade stängt dörren. "Jag undrar om du ville hjälpa mig med att fånga en räv i natt."

Bandhunden hade dålig syn, och hetsig och argsint hade han blivit av att stå bunden. "Skulle jag fånga en räv?" skällde han till i vredesmod. "Vad är du för en, som kommer och gör narr av mig? Kom mig bara inom räckhåll, ska du få lära att inte skämta med mig!"

Inte är jag rädd att komma nära dig, må du tro," sade pojken och sprang fram till hunden. När denne såg honom, blev han så häpen, att han inte kunde säga ett ord.

"Det är jag, som kallas Tummetott, och som reser omkring med vildgässen," sade pojken. "Har du inte hört talas om mig?" – "Sparvarna har visst kvittrat om dig ibland," sade hunden. "Du lär ha utfört stora ting för att vara så liten." – "Det har gått tämligen bra för mig hittilldags," sade pojken, "men nu lär det vara ute med mig, om du inte hjälper mig. Jag har en räv hack i häl efter mig. Han står och lurar bakom knuten." – "Ja, sannerligen kan jag inte lukta honom," sade bandhunden. "Den ska vi snart bli av med." Och bandhunden rusade åstad, så långt som länken tillät, och skällde och gläfste en lång stund.

"Nu tror jag inte, att han ska visa sig mer i natt," sade hunden. – "Det behövs mer än ett grant skall för att skrämma den där räven," sade pojken. "Han är snart här igen, och det voro bara väl, för jag har gjort opp med mig själv, att du ska ta honom till fånga." – "Börjar du nu att föra spektakel med mig?" sade hunden. – "Kom bara med mig in i kojan, så att inte räven kan höra oss," sade pojken, "så ska jag säga dig hur du ska bära dig åt!"

Pojken och bandhunden kröpo in i kojan och lågo där och viskade.

Om en stund stack räven fram nosen bakom knuten, och när allt var stilla, kom hann sakta in på gården. Han vädrade pojken ända till hundkojan och satte sig på lämpligt avstånd för att tänka efter hur han skulle kunna locka ut honom. Plötsligen stack bandhunden ut huvudet och morrade åt honom: "Gå din väg! Annars kommer jag och tar dig." – "Nog sitter jag här, så längre jag vill, för dig," sade räven. – "Gå din väg!" sade hunden än en gång i hotande ton. "Annars har du i natt jagat för sista gången." Men räven bara grinade åt honom och vek inte ur fläcken. "Jag vet allt hur långt din kedja räcker," sade han. – "Jag har varnat dig två gånger," sade hunden och kom ut ur kojan. "Nu får du skylla dig själv."

I detsamma kastade han sig med ett långt språng över räven och nådde honom utan minsta svårighet, för han var lös. Pojken hade knäppt upp hans halsband.

Det uppstod några ögonblicks strid, men den var snart avgjord. Hunden stod som segrare, räven låg på marken och vågade inte röra sig. "Ja, håll dig nu stilla!" sade hunden. "Annars biter jag ihjäl dig." Han tog räven i nacken och släpade honom till sin koja, och där kom pojken med hundlänken och lade halsbandet två gånger om halsen på honom och spände till så, att han blev säkert fastgjord. Och under allt detta måste räven ligga stilla och vågade inte röra sig.

"Nu hoppas jag, Smirre räv, att det ska bli en god bandhund av dig," sade pojken, när han var färdig.