Solen hade inte förr kommit opp nästa morgon, än de sju bröderna stod färdiga med hästar och plogar. Det var grant att de dem, när de körde ut till arbetet. Hästarna var ryktade, så att det glänste av dem, plogbladen blänkte, och plogbilen var nyslipad. De for av som i sken, ända tills de kom ner till Vänern. Då vek ett par av dem åt sidan men den äldste körde rätt på. 'Inte är jag rädd för en sådan här liten vattenpuss,' sade han om Vänern.
När de andra såg, att han var så modig, ville de inte visa sig sämre. De ställde sig på plogarna och drev hästarna ut i vattnet. Det var stora hästar, och det dröjde en god stund, innan de förlorade fotfästet och måste simma. Plogarna flöt på vattnet, men det låg i släp efter plogen, och ett par måste vada, men alla kom över och tog genast itu med att plöja opp utmarken, som inte var något annat än den landsträckan, som sedan har blivit kallad Värmland och Dal. Den äldste skulle plöja mittfåran, de två näst äldste ställde sig på ömse sidor om honom, de två, som var närmast dem i ålder, tog plats bortom dem, och de två yngsta plöjde var sin fåra, den ene vid västra kanten av utmarken och den andre vid den östra.
Den äldste brodern plöjde till en början en rak och bred fåra, för marken nere vid Vänern var ganska jämn och lättbrukad. Det gick raskt undan, ända tills han råkade på en sten, som var så stor, att han inte kunde komma förbi den, utan måste lyfta plogen opp på den. Sedan satte han plogbilen med makt i jorden och skar opp en bred och djup fåra. Men om en stund kom han till så hård mark, att han måste lyfta plogen. Detta hände honom än en gång, och han förargade sig över att han inte kunde få fåran lika bred och djup hela vägen. Till sist blev grunden så stenig, att han måste nöja sig med att bara rispa opp den en smula med plogbilen. På så sätt kom han dock ända opp till norra gränsen av utmarken, och där satte han sig att invänta fadern.
Den andre av bröderna började också plöja en bred och djup fåra, och han lyckades finna ett bra pass mellan tuvorna, så att han kunde fullfölja den utan avbrott. Här och där körde han oppför några klyftor, och ju längre norrut han nådde, desto fler krökar måste han göra, och desto smalare blev fåran. Men han hade så god framfart, att han inte en gång stannade vid gränsen, utan körde ett gott stycke längre, än han hade behövt.
Den tredje brodern, han, som stod till vänster om den äldste, gick det också bra för i början. Han fick opp en fåra, som var bredare än någon av de andra, men snart mötte han så dålig mark, att han måste vika av mot väster. Så fort det var möjligt, körde han mot norr på nytt, plöjde både djupt och brett, men blev hejdad, långt innan han hade nått till gränsen. Inte ville han bli stående mitt i marken, utan vände hästarna och tog av åt annat håll. Men inom kort var det så stängt omkring honom, att han måste stanna. 'Den här fåran blir väl den sämsta,' tänkte han, när han satte sig ner på plogen för att vänta på fadern.
Det kan vara detsamma att tala om hur det fick för de andra. De redde sig som karlar allihop. De, som plöjde i mitten, hade haft det svårt, men de, som gick fram i öster och väster om dem, hade det än sämre, för därborta var utmarken så full av stenrös och moras, att det var omöjligt att få raka och jämna fåror. Om de två yngsta får man säga, att de bara vände och krökte, men de gjorde ändå ett betydligt arbete.
När kvällen kom, satt de sju bröderna trötta och modfällda vid slutet av var sin fåra och väntade.
Så kom fadern gående. Han kom först till den, som hade arbetat längst västerut.
'God kväll!' sade fadern, när han kom. 'Hur har det gått med arbetet?' – 'Det har gått klent,' sade sonen. 'Det var en svår utmark, den här, som ni gav åt oss att plöja.' – 'Jag tror, att du sitter med ryggen åt arbetsfältet,' sade fadern. 'Vänd dig om, så att du kan se vad du har uträttat! Det är inte så litet, som du tror.'
Och när sonen såg sig tillbaka, märkte han, att där han hade gått fram med sin plog, hade uppstått präktiga dalar med sjöar på dalbottnen och vackra, skogiga dalväggar. Han hade dragit igenom ett gott stycke av Dal och Nordmarks härad i Värmland och plöjt opp både Laxsjön och Lelången och Stora Le och de två Silarna, så att fadern hade alla skäl att vara nöjd med honom.
'Nu ska vi gå bort och se vad de andra har haft för sig,' sade fadern. Den nästa sonen, som den kom till – det var han, som var dem femte i ordningen -, hade plöjt opp Jösse härad och sjön Glafsfjorden. Den tredje sonen hade plöjt opp Värmeln, den äldsta Fryksdalen och Frykensjöarna, den näst äldste Älvdalen med Klarälven. Den fjärde hade haft ett svårt arbete borta i Bergslagerna och plöjt opp Yngen och Daglösen förutom en mängd andra små sjöar. Den sjätte hade följt en besynnerlig fåra. Först hade han röjt plats för den stora sjön Skagern, sedan hade han farit fram i en smal fåra, där Letälven hade tagit plats, och därefter hade han råkat komma över gränsen och gått och hackat opp småsjöar inne i Västmanlands bergslager.
När fadern hade besett hela ploglandet, sade han, att efter allt, vad han kunde döma, hade de gjort ett så gott arbete, att han hade skäl att vara nöjd med det. Landet var nu inte längre en utmark, utan kunde väl brukar och bebos. De hade skapat många fiskrika sjöar och fruktbara dalbottnar. Älvar och åar gjorde fall, som kunde dra kvarnar, sågar och stångjärnshammare. På åsarna mellan fårorna fanns det plats för skog till bränsle och kolning, och nu gavs det också möjlighet att bana vägar fram till de stora järnmalmsfälten borta i Bergslagerna.
Sönerna var glada att höra detta, men nu ville de också veta vems fåra som var ypperst.
'I ett plogland som detta,' sade fadern, 'är det av större vikt, att alla fåror passar väl intill varandra, än att en är förmer än de övriga. Jag tror, att den, som kommer till de långa, smala sjöarna i Nordmarken och på Dal, måste erkänna, att han sällan har sett något skönare. Men ändå ska han efteråt tycka om att se de ljusa, fruktbara trakterna omkring Glafsfjorden och Värmeln. När han där har levat i öppen och glad bygd en tid, lär han tycka om att byta ut den mot de långa, trånga dalarna längs med Fryken och Klarälven. Och om han tröttnar också på dessa, bli han nog glad att träffa de mångformade sjöarna i Bergslagerna, som vrider och slingrar sig och är så talrika, att ingen kan behålla dem i minnet. Efter de söndersplittrade sjöarna blir han säkert glad att möta en stor och vid vattenyta som Skagerns. Och nu vill jag säga er, att på samma sätt som med plogfåror är det med söner. Ingen far blir glad över att en är förmer än de andra. Men kan han vända sina blicka med samma glädje från den yngsta till den äldste, då känner han frid i sinnet.'"
XLIX. En liten herrgård
Torsdag 6 oktober
Vildgässen följde Klarälven så långt som till Munkfors stora bruk. Sedan togo de av västerut mot Fryksdalen. Innan de ännu hade hunnit fram till sjön Fryken, började det mörkna, och de slogo sig ner i en sank myr uppe på en skogshöjd. Myren var nog ett gott nattkvarter för vildgäss, men pojken tyckte, att där var ruskigt och rått, och ville gärna ha en bättre sovplats. Medan han ännu var kvar uppe i luften, hade han sett, att det låg gårdar nedanför åsen, och han begav sig med all hast åstad för att söka upp dem.
Det var längre väg, än han hade trott, och han var flera gånger frestad att vända. Men äntligen glesnade skogen omkring honom, och han kom till en landsväg, som löpte fram i skogsbrynet. Från vägen ledde en vacker björkallé ner till en gård, och han ställde genast kosan ditåt.
Pojken kom först in på en bakgård, som var stor som torget i en stad och omgavs av långa, röda huslängor. När han hade gått över den, såg han en annan gård, där boningshuset låg med en sandgång och en stor gårdsplan framför sig, flygel vid sidan och en lummig trädgård bakom sig. Själva manbyggnaden var liten och oansenlig, men trädgården var kantad med en rad ofantligt höga rönnar, som stodo så tätt, att de bildade en riktig vägg omkring den, som pojken tyckte, att det var, som om han hade kommit in i ett präktigt, högvälvt rum. Himmelen vilade däröver skönt blekblå, rönnarna voro gula med stora, röda klasar, gräsmattorna voro väl ännu gröna, men det var ljust, strålande den kvällen, och detta föll med sådan glans över gräset, att det blev vitt som silver.
