Ingen människa syntes till, utan pojken kunde gå fritt omkring, vart han ville, och när han kom in i trädgården, lade han märke till något, som nära nog försatte honom i gott humör. Han hade stigit upp i en liten rönn för att äta rönnbär, men innan han hade nått upp till en klase, fick han syn på en häggbuske, som också var full med bär. Han hasade sig utför rönnstammen och klättrade upp i häggen, men knappt var han där, förrän han upptäckte en vinbärsbuske, där det ännu hängde kvar långa, röda klasar. Och nu såg han, att hela trädgården var uppfylld med krusbär och hallon och nypon. Det fanns kålrötter och rovor borta på grönsakslanden, det fanns bär på vartenda buske, frön på örterna, små kornfyllda ax på grässtråna. Och där på gången, nej, han såg bestämt inte miste, där låg ett stort, grant äpple och blänkte i månskenet!
Pojken slog sig ner på en gräskant med det stora äpplet framför sig och började skära små stycken ur det med slidkniven. "Det skulle inte vara så tungt att vara tomte i hela sitt liv, om det jämt vore så lätt att få god mat som på det här stället," tänkte han.
Han satt och grubblade, medan han åt, och till sist undrade han om det inte vore så gott, att han stannade, där han nu var, och läte vildgässen fara mot söder utan honom. "Jag vet rakt inte hur jag ska förklara för Mårten gåskarl, att jag inte kan fara hem," tänkte han. "Det är bättre, att jag skiljer mig från honom. Jag kunde samla mig ett vinterförråd, jag likaväl som ekorrarna, och om jag bodde i en mörk vrå i stallet eller ladugården, behövde jag inte frysa ihjäl."
Just som han tänkte detta, hörde han en lätt susning över sitt huvud och ögonblicket därefter stod något, som liknade en liten kort björkstubbe, bredvid honom på marken. Stubben vred och vände på sig, och två ljusa punkter uppe i tornet lyste som eldkol. Detta såg ut som ett riktigt trolleri, men pojken märkte snart, att stubben hade en krokig näbb och stora fjäderkransar kring de glödande ögonen, och då lugnade han sig.
"Det var riktigt roligt, att råka på en levande varelse," sade han. "Kanske att du, fru kattuggla, vill tala om för mig vad det här stället heter, och vad det är för folk, som bor här?"
Kattugglan hade denna kvällen som alla andra höstkvällar suttit på en pinne i den stora stegen, som stod stödd mot hustaket, och tittat ner på grusgångar och gräsmattor för att spana efter råttor. Men till hennes stora förvåning hade inte ett enda gråskinn visat sig. I stället såg hon, att något, som likande en människa, fastän det var mycket, mycket mindre, rörde sig i trädgården. "Här har jag nog den, som skrämmer bort råttorna," hade kattugglan tänkt. "Vad i all världen kan det vara för en?"
"Det är inte en ekorre, inte en kattunge, inte en vessla," tänkte hon vidare. "Jag trodde, att en fågel, som så länge som jag har bott på en gammal herrgård, skulle ha reda på allt, som finns i världen. Men detta övergår mitt förstånd.
Hon hade stirrat på det där, som rörde sig på sandgångarna, tills ögonen glödde. Slutligen hade nyfikenheten tagit överhand, så att hon hade flugit ner till marken för att se närmare på den främmande.
När pojken började tala, lutade ugglan sig framåt och beskådade honom. "Han har varken klor eller taggar," tänkte hon, "men vem kan veta om han inte äger en gifttand eller något annat, ännu farligare vapen? Jag får försöka att ta litet bättre reda på vad han går för, innan jag vågar mig på honom."
"Gården heter Mårbacka," sade ugglan, "och här har bott herrskap förr i tiden. Men vad är du själv för en?" – "Jag funderar på att flytta hit," sade pojken utan att svara på ugglans fråga. "Tror du, att det kan gå för sig?" – "Åja, inte är det mycket med stället nu, emot vad det har varit," sade ugglan, "men nog kan man härda ut här. Det beror mest på vad du tänkte leva av. Ämnar du slå dig på råttjakt?" – "Nej, för all del," sade pojken. "Det är mer fara för att råttorna ska äta opp mig, än att jag ska göra dem någon skada.
"Det kan väl aldrig vara möjligt, att han är så ofarlig, som han säger," tänkte kattugglan. "Men jag tror ändå, att jag gör ett försök." Hon höjde sig i luften, och i nästa ögonblick hade hon slagit klorna i Nils Holgerssons skuldra och hackade efter hans ögon. Pojken satte ena handen för ögonen och sökte göra sig fri med den andra. På samma gång ropade han på hjälp av alla krafter. Han märkte, att han var i riktig livsfara, och han sade till sig själv, att denna gången var det visst slut med honom.
*
Nu får jag tala om hur märkvärdigt det föll sig, att just det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, var det en människa, som gick och tänkte på att skriva en bok om Sverige, som skulle passa för barn att läsa i skolorna. Hon hade tänkt på detta från jultiden ända till hösten, men hon hade inte fått en rad skriven på boken, och till sist hade hon blivit så trött vid alltsammans, att hon sade till sig själv: "Det här duger du inte till. Sätt dig ner och dikta sagor och berättelser, som du brukar, och låt en annan skriva denna boken, som måste vara lärorik och allvarlig, och där det inte får finnas ett osant ord!"
Det var så gott som avgjort, att hon skulle överge företaget, men hon tyckte ju, att det skulle ha varit roligt att få skriva något vackert om Sverige, och hon hade svårt att lämna arbetet ifrån sig. Till sist föll det henne in, att det kanske var därför, att hon satt i en stad och bara hade gator och husväggar omkring sig, som hon inte kunde komma i gång med skrivningen. Och hon fore ut på landet, där hon kunde se skogar och åkrar, skulle det kanske gå bättre.
Hon var från Värmland, och det stod alldeles klart för henne, att hon ville börja boken med det landskapet. Och först och främst skulle hon berätta om stället, där hon hade vuxit upp. Det hade varit en liten herrgård, som hade legat långt ur världen, och där många gammaldags bruk och seder hade bibehållit sig. Hon hade tänkt, att det skulle vara roligt för barn att höra om de mångfaldiga sysslor, som hade följt på varandra året runt. Hon ville tala om för dem hur de hade firat jul och nyår och påsk och midsommar hemma hos henne, vad de hade haft för möbler och husgeråd, hur det hade sett ut i kök och visthus, i lagård och stall, i loge och bastu. Men när hon skulle skriva om detta, ville pennan inte röra sig. Hon kunde rakt inte förstå varav det kom sig, men det var så i alla fall.
Det var visserligen sant, att hon kom ihåg allt det där lika tydligt, som om hon ännu hade levat mittibland det. Men hon sade till sig själv, att eftersom hon ändå skulle resa ut till landet, borde hon kanske fara till den gamla gården och se på den än en gång, innan hon skrev om den. Hon hade inte varit där på många år, och hon tyckte inte illa om att få en anledning att resa dit. Egentligen längtade hon dit, var i världen hon än befann sig. Hon såg nog, att andra platser voro både vackrare och bättre, men hon kunde ingenstans finna en sådan trygghet och trevnad, som hon hade känt i sitt barndomshem.
Emellertid var det inte en så lätt sak för henne att fara hem, som man kunde tro, för gården var såld till människor, som hon inte kände. Hon tänkte nog, att de skulle ta väl emot henne, men hon ville inte komma till det gamla stället för att sitta och tala med främmande, utan för att riktigt kunna påminna sig hur det hade varit där förr i tiden. Fördenskull ställde hon så till, att hon skulle komma dit sent en kväll, då arbete var slut och folket befann sig inomhus.
Hon hade aldrig trott, att det skulle vara så underligt att komma hem. Medan hon satt i vagnen och körde fram mot den gamla gården, tyckte hon för var minut blev allt yngre och yngre, och snart var hon inte mer än en gammal människa med hår, som började gråna, utan en liten tös med korta kjolar och lång, linvit fläta. När hon satt där och kände igen varenda gård utmed vägen, kunde hon snart inte få för sig annat, än att allt därhemma skulle vara sig likt som förr i världen. Far och mor och syskon skulle stå på trappan och ta emot henne, den gamla hushållerskan skulle skynda till köksfönstret för att se efter vem som kom åkande, och Nero och Freja och ett par hundar till skulle komma rusande och hoppa upp på henne.
