Barnen hade emellertid sträckt ut sig sida vid sida på hårda golvet. De voro inte tysta, utan låg och mumlade.

"Vill ni bara vara tysta!" sade han. Han var vid så retligt lynne, att han skulle ha kunnat slå dem.

Men det där mumlandet fortfor det oaktat, och han ropade än en gång till dem, att de skulle tiga.

"När mor gick bort ifrån mig," svarade då en liten klar röst, "tog hon löfte av mig, att jag var kväll skulle läsa min aftonbön. Och det måste jag göra och Britta Maja också. Bara vi har fått läsa 'Gud, som haver barnen kär', ska det bli tyst.

Husbonden satt alldeles stilla och hörde de små läsa sin bön. Därpå började han gå med långa steg fram och tillbaka, fram och tillbaka, och under tiden vred han händerna, som om han hade råkat i stor ångest.

Hästen utkörd och fördärvad och de här stackars barnen gjorde till kringdrivande tiggare! Och båda delarna fars verk! Far hade kanske ändå inte haft så rätt i vad han gjorde.

Han satte sig ner på en stol och lutade huvudet i händerna. Plötsligen började hans ansikte darra och skälva, och han fick tårar i ögonen, som han skyndade sig att torka bort. det kom nya tårar, och han hade lika brått att få bort dem, med det hjälpte inte. Det kom fler efter.

Nu öppnade hans mor dörren från lillkammaren, och han skyndade sig att svänga stolen så, att han vänder ryggen åt henne. Men hon måtte ändå ha märkt något ovanligt, för hon stod en lång stund stilla bakom honom, som hade hon väntat, att han skulle säga något till henne. Så tänkte hon på hur svårt karlarna alltid ha att komma sig för att tala om sådant, som går det djupast till sinnes. Hon fick väl hjälpa honom.

Hon hade sett från lillkammaren hur allt hade gått till i stugan, så att hon behövde ingenting fråga. Hon gick bara helt stilla fram till de två sovande barnen, lyfte upp dem och bar dem in i sin egen säng i lillkammaren. Sedan gick hon ut till sonen igen.

"Du Lars," sade hon utan att låtsa om, att hon såg, att han grät, "du ska allt låta mig få de här barnen." – "Vad, mor?" sade han och försökte hejda gråten. – "Jag har haft ont av dem i flera år, allt sedan far tog stugan ifrån deras mor. Och det har du också haft." – "Ja, men... – "Jag vill ha dem kvar här och göra bra människor av dem. De är för goda för att gå och tigga."

Han kunde ingenting svara, för tårarna kommo med ohejdbar fart, men han tog sin mors gamla vissna hand och klappade den.

Men så for han upp, som om han skulle ha blivit skrämd för något. "Vad skulle far säga om detta?" – "Far har haft sin tid att styra," sade modern, "nu är det din. Så länge far levde, måste man lyda honom. Nu är det du, som ska visa dig sådan, som du är." Sonen blev så förvånad över dessa ord, att han upphörde att gråta. "Jag visat mig väl sådan, som jag är," sade han. – "Nej," sade hans mor, "det gör du inte. Du bara försöker likna far. Far hade varit med i hårda tider, och det hade gjort honom rädd för att bli fattig. Han tyckte, att han var tvungen att först och främst tänka på sig själv. Men du har aldrig varit med om något svårt, som har kunnat göra dig hård. Du har mer, än du behöver, och då voro det väl onaturligt, om du inte skulle tänka på andra."

När de små flickorna hade kommit in i huset, hade pojken smugit efter dem, och sedan hade han hållit sig dold i en mörk vrå. Det hade inte dröjt länge, förrän han hade fått se ladunyckeln, som stack upp ur bondens rockficka. "När husbonden kör ut barnen, så tar jag nyckeln och springer," hade han tänkt.

Men så blevo inte barnen utdrivna, och pojken satt kvar i vrån och kunde inte begripa vad han skulle ta sig till.

Modern talade länge med sin son, och medan hon talade, stillades hans gråt, och till sist satt han med ett så vackert uttryck i ansiktet och såg ut som en annan människa. Den gamla vissna handen klappade han alltjämt.

"Ja, nu får vi väl gå och lägga oss," sade gumman, när hon såg, att han hade blivit lugn igen. – "Nej," sade han och reste sig hastigt," jag kan inte lägga mig än. Det är en till främmande, som jag får lov att ge husrum i natt."

Han sade inte mer, men han kastade hastigt på sig rocken, tände en lykta och gick ut. Det var samma blåst och köld ute, men när han kom på förstubron, började han småsjunga. Han undrade om hästen skulle känna igen honom, och han skulle tycka om att komma in i sitt gamla stall.

När han gick över gårdsplanen, hörde han, att en dörr slog och smällde för vinden. "Det är den där lad-dörren, som har blåst opp igen," tänkte han och gick för att stänga den.

Ett par ögonblick därefter stod han vid ladan och skulle just stänga till dörren, när han tyckte sig höra ett prassel därinifrån.

Detta kom sig därav, att pojken hade passat på att gå ut på samma gång som han, och han hade genast sprungit ner till ladan, där han hade lämnat kreaturen. Men de stodo inte längre utanför i regnet. En stark vindpust hade för längesedan kastat upp lad-dörren och hjälp dem att få tak över huvudet. Men det var prasslet, när pojken hade sprungit in i ladan, som husbonden hörde.

Nu lyste han med lyktan inåt ladan och såg, att över hela golvet lågo sovande kreatur. Ingen människa syntes till. Djuren voro inte bundna, utan hade lagt sig här och där i halmen.

Han blev vred över intrånget och började skrika och väsnas för att väcka de sovande och driva ut dem. Men djuren lågo stilla, som om de alls inte ville låta störa sig. Den enda, som reste sig, var en gammal häst, som helt sakta gick fram emot honom.

Husbonden blev på en gång alldeles tyst. Han kände igen hästen redan på gången. Han höjde lyktan mot honom, och hästen gick fram och lade sitt huvud på hans axel.

Och husbonden började smeka honom. "Du hästen min, du hästen min!" sade han. "Vad har de gjort vid dig? Ja, kära du, jag ska köpa igen dig. Du ska aldrig mer behöva lämna den här gården. Du ska få det, som du vill, hästen min. De andra, som du har tagit med dig, får stanna här, men du ska få komma med mig till stallet. Nu kan jag ge dig så mycket havre, som du förmår äta, utan att jag behöver smyga mig till den. Du är väl inte alldeles förstörd heller. Den grannaste hästen på kyrkbacken, det ska bli du, det, än en gång. Så ja! Så ja!"

Nästa dag var det blankt och vackert väder. Det blåste visserligen en rätt stark vind västerifrån, men det var man bara glad åt, för den torkade vägarna, som voro alldeles uppblötta av det häftiga gårdagsregnet.

I god tid på morgonen kommo de två Smålandsbarnen Åsa gåsapiga och lille Mats vandrande på en landsväg, som från Sörmland ledde inåt Närke. Vägen löpte fram utmed södra Hjälmarstranden, och barnen gingo och sågo på isen, som ännu täckte största delen av sjön. Morgonsolen göt sitt klara sken över isen, och den såg inte mörk och otrevlig ut, som våris brukar, utan lyste vit och lockande. Så långt som de kunde se ut över den, låg den fast och torr. Regnvattnet hade redan runnit ner i hålor och springor, eller också var det uppsuget i själva isen. De sågo ingenting annat än den präktigaste is.

Åsa gåsapiga och lille Mats voro på vandring norrut, och de kunde inte låta bli att tänka på hur många steg det skulle bespara dem, om de kunde gå tvärsöver den stora sjön i stället för att vandra runt om den. De visste nog, att våris är farlig, men denna såg ju alldeles säker ut. De kunde se, att den var flera tum tjock invid land. En väg sågo de, som de kunde gå över dit på en timme.

"Kom, så försöker vi!" sade lille Mats. "Om vi bara ser oss för, så att vi inte kommer i någon vak, så går det nog för oss."

Därmed gåvo de sig ut på sjön. Isen var inte särdeles glatt, utan mycket behaglig att gå på. Det fanns mer vatten på den, än de hade kunnat se, och här och där fanns pipig is, där vattnet porlade upp och ner. Sådana ställen fick man akta sig för, men det var ju inte svårt mittpå dagen i det ljusa solskenet.