Den stora tama gåskarlen, som hade följt med upp i luften, kände sig mycket stolt över att få fara fram och tillbaka över Söderslätt i sällskap med vildgässen och föra spektakel med tamfåglarna. Men hur lycklig han än var, kunde det inte hjälpas, att han började tröttna frampå eftermiddagen. Han försökte att ta djupare andetag och slå snabbare vingslag, men i alla fall blev han flera gåslängder efter de andra.

Då de vildgässen, som flögo sist, märkte, att den tame inte kunde följa med, började de ropa till den gåsen, som for i spetsen av vinkeln och ledde tåget: "Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!" – "Vad vill ni mig?" frågade då förargåsen. – "Den vite blir efter. Den vite blir efter." – "Säg honom, att det går lättare att flyga fort än långsamt!" ropade förargåsen och sträckte på som förut.

Gåskarlen försökte nog att följa rådet och öka farten, men därvid blev han så utmattad, att han sjönk ända ner mot de klippta pilträden, som kantade åkrar och ängar.

"Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!" ropade då de, som flögo sist och sågo hur svårt han hade det. – "Vad vill ni nu igen?" frågade förargåsen och lät fasligt vresig. – "Den vite sjunker till jorden. Den vite sjunker till jorden." – "Säg honom, att det går lättare att flyga högt än lågt!" ropade förargåsen. Och hon saktade inte farten det minsta, utan sträckte på som förut.

Gåskarlen försökte följa också detta rådet, men när han ville höja sig, blev han så andfådd, att han höll på att spränga bröstet.

"Akka, Akka!" ropade då de, som flögo sist. – "Kan ni inte låta mig flyga i fred?" frågade förargåsen och låt mer otålig än förut. – "Den vite håller på att störta. Den vite håller på att störta." – "Säg honom, att den, som inte orkar följa med flocken, kan vända om hem!" ropade förargåsen. Och det föll henne visst inte in att sakta farten, utan hon sträckte på som förut.

"Jaså, står det till på det viset", tänkte gåskarlen. Han begrep men ens, att vildgässen aldrig hade ämnat ta honom med sig upp till Lappland. De hade bara lockat honom hemifrån på lek.

Han kände sig bra förargad över att krafterna nu skulle svika honom, så att han inte fick visa de där landstrykarna, att också en tamgås kunde duga till något. Och det allra harmligaste var, att han hade råkat samman med Akka från Kebnekajse. För så tamgås han var, hade han hört talas om en förargås, som hette Akka och var mer än hundra år gammal. Hon hade så stort anseende, att de bästa vildgäss, som funnos, brukade sluta sig till henne. Men ingen hade ett sådant förakt för tamgäss som Akka och hennes flock, och gärna hade han velat visa dem, att han var deras jämlike.

Han flög sakta efter de andra, medan han överlade med sig själv om han skulle vända eller fortsätta. Då sade plötsligen den där parveln, som han bar på sin rygg: "Kära Mårten gåskarl, du förstår väl, att det är omöjligt för dig, som aldrig har flugit förr, att följa med vildgässen ändå opp till Lappland. Ska du inte vända om hem, innan du förstör dig?"

Men husmanspojken var den värsta gåskarlen visste, och inte förr begrep han, att den stackarn trodde, att han inte kunde göra färden, än han beslöt att hålla ut. "Säger du ett ord mer om detta, kastar jag ner dig i första märgelgrav, som vi far fram över," sade han och fick på samma gång sådana krafter av förargelsen, att han började flyga nästan lika bra som någon av de andra.

Länge hade han nog inte kunnat fortsätta på det viset, men det behövdes inte heller, därför att nu sjönk solen hastigt, och just i solnedgången satte gässen av rätt neråt. Och innan pojken och gåskarlen visste ordet av, stodo de på stranden av Vomsjön.

"Här är det väl allt meningen att vi ska stanna över natten," tänkte pojken och sprang ner från gåskarlens rygg.

Han stod på en smal sandstrand, och framför honom låg en tämligen stor sjö. Den var stygg att se på, för den var nästan alldeles täckt av en isskorpa, som var svartnad och ojämn och full av sprickor och hål, såsom det brukade vara med våris. Men isen hade nog inte lång tid igen. Den var redan landlös och hade runt omkring sig ett brett bälte av svart, blankt vatten. Ännu fanns den dock kvar och spred köld och vinterhemskhet över nejden.

På andra sidan sjön tycktes det finnas öppen och ljus bygd, men där gässen hade slagit ner, låg en stor tallplantering. Och det såg ut, som om barrskogen skulle ha makt att binda vintern vid sig. Överallt eljest var marken bar, men under de risiga grenarna låg det snö, som hade smultit och frusit, smultit och frusit, så att den var hård som is.

Pojken tyckte, att han hade kommit till ett vildmarks– och vinterland, och han kände sig så ängslig, att han hade velat storskrika.

Han var hungrig. Han hade ingenting ätit på hela dagen. Men var skulle han ta mat ifrån? Den växer ingenting ätbart på mark eller träd i mars månad.

Ja, var skulle han få mat ifrån, och vem skulle ge honom husrum, och vem skulle bädda hans säng, och vem skulle värma honom vid sin eld, och vem skulle skydda honom från vilddjuren?

För nu var solen borta, och nu kom det köld från sjön, och mörker sjönk ner från himlen, och fasa smög fram i skymningens spår och i skogen började det att tassa och prassla.

Nu var det förbi med det glada modet, som pojken hade känt, medan han var uppe i luften, och i sin ängslan såg han sig om efter reskamraterna. Han hade ju inga andra att hålla sig till.

Då fick han se, att gåskarlen hade det ännu sämre än han själv. Han låg kvar på samma ställe, där han hade slagit ner, och det såg ut, som om han höll på att dö. Halsen låg slak utefter marken, ögonen voro slutna, och andedräkten kom bara som ett svagt väsande.

"Kära Mårten gåskarl," sade pojken, "försök att få dig en klunk vatten! Det är inte två steg till sjön."

Men gåskarlen gjorde inte en rörelse.

Pojken hade nog varit hård mot alla djur och mot gåskarlen också förr i världen, men nu tyckte han, att gåskarlen var det enda stöd han hade, och han blev fasligt rädd för att mista honom. Han började genast knuffa honom och skjuta på honom för att få honom ner till vattnet. Gåskarlen var stor och tung, så att det blev ett drygt arbete för pojken, men till sist lyckades han.

Gåskarlen kom ner i sjön med huvudet före. Ett ögonblick låg han stilla i dyn, men snart stack han upp näbben, skakade vattnet ur ögonen och fnyste. Därpå sam han stolt in mellan vass och kaveldun.

Vildgässen lågo i sjön före honom. De hade inte sett sig om varken efter gåskarlen eller gåsryttaren, utan genast rusat ner i vattnet. De hade badat och putsat sig, och nu lågo de och sörplade i sig halvrutten nate och vattenklöver.

Den vita gåskarlen hade den lyckan att få syn på en liten abborre. Den grep han raskt, sam intill stranden med den och lade den framför pojken. "Här ska du få, till tack för att du hjälpte mig ner i vattnet," sade han.

Det var första gången på hela den dagen, som pojken hörde ett vänligt ord. Han blev så glad, att han hade velat slå armarna om halsen på gåskarlen, men det kom han sig inte för med. Och åt gåvan blev han också glad. Först tyckte han nog, att det skulle vara omöjligt att äta rå fisk, men så fick han ändå lust att försöka.

Han kände efter om han hade fått slidkniven med sig, och som väl var, hängde den kvar bak på byxknappen, fast den var så förminskad, att den inte var så lång som en tändsticka. Nå, den dugde i alla fall till att fjälla och rensa fisken med, och det dröjde inte länge, innan abborren var uppäten.

Då pojken väl var mätt, kände han sig allt skamsen över att han hade kunnat äta något rått. "Det syns, att jag inte är en människa mer, utan en riktig tomte", tänkte han.

Hela tiden, som pojken åt, stod gåskarlen tyst bredvid honom, men när han hade sväljt sista biten, sade han med låg röst: "Det är så. att vi har råkat ut för ett morskt gåsfolk, som föraktar all tamfågel." – "Ja, jag har nog märkt det," sade pojken. – "Det skulle allt vara mycket hedersamt för mig, om jag kunde följa med dem ända opp till Lappland och visa dem, att också en tamgås kan duga till något." – "Jaa," sade pojken och drog på det, för han trodde inte, att gåskarlen kunde gå i land med detta, men han ville inte säga emot honom. – "Men jag tror inte, att jag kan reda mig ensam på en sådan resa," sade gåskarlen, "utan jag vill fråga om inte du kunde följa med och hjälpa mig."