Runt omkring sig hörde hon svanors och änders och spovars skrik. Hon tyckte, att de följde efter henne och klagade och jämrade, också de. "De måtte visst ha en sorg, eftersom de jämrar sig så," tänkte hon. Men så kom hon ihåg sig. De var ju bara fåglar, som hon hörde klaga. De hade väl inga bekymmer.

Det var besynnerligt, att de inte tystnade efter solnedgången. Men hon hörde all de oräkneliga fågelskarorna, som funnos omkring Tåkern, ge upp skrik på skrik. Flera av dem följde efter henne, vart hon gick, andra kommo susande förbi på snabba vingar. Hela luften var full av klagan och jämmer.

Men den ångest som hon själv bar på, öppnade hennes hjärta. Hon tyckte, att hon inte stod så långt borta från alla andra levande varelser, som människor annars göra. Hon förstod mycket bättre än någonsin förut hur fåglarna hade det. De hade sin jämna omsorg för hem och barn, de som hon. Det var nog inte så stor skillnad mellan dem och henne, som hon hittills hade trott.

Så kom hon att tänka på att det var så gott som beslutat, att alla dessa tusental av svanor och änder och lommar skulle mista sina hem här vid Tåkern. "Det blir nog bekymmersamt för dem," tänkte hon. "Var ska de sedan föda opp sina ungar?"

Hon blev stående och grubblade på detta. Det syntes vara ett gott och behagligt verk att förvandla en sjö till åker och äng, men det finge väl vara en annan sjö än Tåkern, en annan sjö, som inte var hem för så många tusental av djur.

Hon tänkte på att det var nästa dag, som beslut om sjösänkningen skulle fattas, och hon undrade om det var fördenskull, som hennes lilla gosse hade kommit bort just i dag. Om det var Guds mening, att sorgen skulle komma och öppna hennes hjärta till barmhärtighet just i dag, innan det var för sent att avstyra den grymma handlingen?

Hon gick hastigt upp till gården och började tala vid sin man om allt detta. Hon talade om sjön och om fåglarna och sade honom, att hon trodde, att Per Olas död var ett Guds straff över dem båda. Och hon märkte snart, att han var av samma mening som hon,

De ägde redan en stor gård, men om sjösänkningen komme till stånd, skulle en så vidsträckt del av sjöbottnen tillfalla dem, att deras egendom bleve nära nog fördubblad. Därför hade de varit ivrigare för företaget än någon annan av strandägarna. de övriga hade varit ängsliga för omkostnaderna och ängsliga för att torrläggningen inte skulle lyckas bättre nu än förra gången. Per Olas far visste med sig, att det var han, som hade förmått dem att gå med på företaget. Han hade använt all sin övertalningsförmåga för att kunna lämna sin son en dubbelt större gård, än hans far hade lämnat honom.

Han stod nu och undrade om det låg någon Guds mening under detta, att Tåkern hade tagit sonen ifrån honom, dagen innan han skulle skriva kontrakt om dess torrläggning. Hustrun behövde inte säga många ord till honom, förrän han svarade: "Det kan hända, att Gud inte vill, att vi ska rubba på hans ordning. Jag ska tala med de andra om detta i morgon, och jag tänker, att vi besluter, att allt får vara, som det är."

Medan husbondefolket talade om detta, låg Cesar framför spisen. Han lyfte huvudet och lyssnade mycket noga. När han tyckte sig vara säker på sin sak, gick han fram till matmodern, fattade tag i hennes kjol och förde henne mot dörren. "Men Cesar då!" sade hon och ville göra sig lös. "Vet du var Per Ola är?" utbrast hon därpå. Cesar skällde glatt och kastade sig mot dörren. Hop öppnade den, och Cesar rusade åstad ner mot Tåkern. Matmodern var så säker, att han visste var Per Ola fanns, att hon bara sprang efter. Och inte förr hade de kommit ner till stranden, än de hörde barngråt ute från sjön.

Per Ola hade hade den roligaste dag i sitt liv tillsammans med Tummetott och fåglarna, men nu hade han börjat gråta, därför att han var hungrig och mörkrädd. Och han blev glad, när far och mor och Cesar kommo och hämtade honom.

Pojken låg och sov en natt på en holme i Tåkern, men så väcktes han av årslag. Knappt hade han fått upp ögonen, förrän det föll ett så starkt ljussken in in dem, att han började blinka.

Först kunde han inte begripa vad det var, som lyste så klart härute på sjön, men snart såg han, att i vasskanten låg en eka, som hade ett stort, brinnande tjärbloss uppsatt på en järnten i aktern. Blossets röda låga speglades klart i den nattsvarta sjön, och det granna skenet måtte ha lockat fiskarna, för kring flamman i djupet syntes en mängd röda streck, som ständigt rörde sig och bytte plats.

Två gamla män funnos i ekan. Den ena satt vid årorna, den andre stod på aktertoften och höll i handen ett kort spjut, som var försett med grova hullingar. Den, som rodde, tycktes vara en fattig fiskare. Han var liten, torr och väderbiten och hade en tunn och sliten rock på sig. Man kunde se, att han var så van att vara ute i alla väder, att han inte frågade efter kölden. Den andre var välfödd och välklädd och såg ut som en myndig och självsäker bonde.

"Håll stilla nu!" sade bonden, när de voro mittför holmen, där pojken låg. Med detsamma stötte han spjutet ner i vattnet. När han lyfte det, följde en lång, präktig ål med upp ur djupet.

"Se där!" sade han, medan han lossade ålen från ljustret. "Det var en, som inte skäms för sig. Nu tänker jag vi har fått så mycket, att vi kan vända om hem."

Men kamraten lyfte inte årorna, utan satt och såg sig omkring. "Det är vackert härute på sjön i kväll," sade han. Och det var det också. Det var alldeles lugnt, så att hela vattenytan låg i ostörd vila med undantag av strimman, där båten hade gått fram. Den låg och blänkte som en väg av guld i eldskenet. Himlen var klar och starkt blå och tätt genomstungen av stjärnor. Stränderna voro bortskymda av vassholmarna utom mot väster. Där sköt Omberg upp högt och mörkt, mycket väldigt, än det brukade vara, och skar bort ett stort, trekantigt stycke av himlavalvet.

Den andre vände huvudet, så att han fick eldskenet ut ögonen, och såg sig omkring. "Ja, det är vackert här i Östergylln," sade han, "men det bästa med landskapet är ändå inte skönheten." – "Vad är det då, som är det bästa?" frågade roddaren. – "Jo, att det alltid har varit ett ansett och hedrat landskap." – "Det kan nog vara sant förstås." – "Och så detta, att man vet, att det alltid ska förbli så." – "Hur i all världen kan man veta det?" frågade han, som satt vid årorna.

Bonde rätade på sig, där han stod och stödde sig mot spjutet. "Det finns en gammal historia, som hade gått från far till son i min släkt, och i den får man veta hur det ska gå med Östergötland." – "Då, kan du gärna berätta den för mig," sade roddaren. – "Vi brukar just inte berätta den för vem som helst, men inte vill jag hålla den hemlig för en gammal kamrat."

"På Ulvåsa här i Östergötland," fortfor han, och nu hördes det på tonen, att han talade om något, som han hade hört av andra och kunde utantill, "bodde för många år sedan en fru, som hade den gåvan, att hon kunde se in i framtiden och säga folk vad som skulle komma att hända dem, lika säkert och noggrant, som om det redan hade skett. För detta blev hon vida beryktad, och det är lätt att förstå, att människor skulle komma både när och fjärran ifrån och söka henne för att få veta vad de skulle ha att gå igenom av ont eller gott.

En dag, när Ulvåsa-frun satt i sin sal och spann, såsom det var brukligt förr i världen, kom en fattig bonde in i rummet och satte sig på bänken långt nere vid dörren.

'Jag undrar vad ni sitter och tänker på, kära fru,' sade bonden om en stund.

'Jag sitter och tänker på höga och heliga ting,' svarade hon. – 'Då går det väl inte an, att jag frågar er om något, som ligger mig på hjärtat,' sade bonden.

'Det är väl ingenting annat, som ligger dig om hjärtat, än att du ska få skörda mycket korn på din åker. Men jag brukar få spörsmål från kejsaren om hur det ska gå med hans krona och från påven om hur det ska gå med hans nycklar.' – ' Ja, sådant är väl inte lätt att svara på,' sade bonden. ' Jag har också hört, att ingen lär gå härifrån utan att vara missnöjd med det han har fått höra.'