Andra skogar få vara rädda för människorna, men för Kolmården finge människorna lov att vara rädda. Den var så mörk och tätvuxen, att jägare och risplockare gång på gång gingo vilse där inne och höllo på att förgås, innan de kunde arbeta sig ut ur snåren. Och för de resande, som måste färdas mellan Östergötland och Sörmland, var den rent livsfarlig. De fingo leta sig fram på smala djurstigar, för gränsfolket hade inte en gång makt till att hålla banad väg över skogen. Inte fanns det bro över å eller färja över sjö eller språng över myr. Och inte på hela skogen fanns det en koja där det bodde fredligt folk, men vilddjurskulor och rövarhålor var det gott om. Det var inte mången, som kom över skogen utan skada, men desto flera vore de, som halkade utför bråddjup eller redo ner i moras, som blevo plundrade av rövare eller jagade av vilddjur. Men också de, som bodde nedanför skogen och aldrig vågade sig in i den, hade obehag av den, därför att björnar och vargar jämt och ständigt kommo ner från Kolmården och revo deras boskap. Och det var ingen möjlighet att utrota vilddjuren, när de hade ett så bra gömställe i den täta skogen.
Det var säkert, att både östgötar och sörmlänningar gärna skulle ha velat bli av med Kolmården, men det gick långsamt med detta, så länge som det fanns odlingsbar mark på annat håll. Så småningom blev den ändå en smula kuvad. På bergsluttningarna runtomkring själva storskogen växte det upp gårdar och socknar. Skogen blev någorlunda vägad, och vid Krokek mitt i västra obygden reste munkar ett kloster, där de resande funno en trygg tillflyktsort.
Skogen fortfor dock att vara mäktig och farlig, ända tills en vacker dag en vandrare, som hade trängt långt in i skogsdjupet, råkade upptäcka att det fanns malm i berggrunden, som den växte på, Så snart som detta blev kunnigt, skyndade gruvarbetare och bergsmän upp i skogen för att söka reda på dess rikedomar.
Och nu kom det, som bröt skogens makt. Människorna togo upp gruvor, se reste hyttor och bruk på den gamla skogsmarken. Men detta hade inte behövt göra skogen allvarsam skada, om det inte har varit så, att det gick åt en otrolig mängd ved och kol för bergshanteringen. Kolare och vedhuggare drogo in i den gamla hemska urskogen och gjorde nästan slut på den. Runtomkring bruken blev den alldeles nerhuggen, och där lades marken ut till åkrar. Många nybyggare flyttade dit upp, och snart fanns det flera nya socknar med kyrka och prästgård, där det kort förut inte hade funnits annat än björniden.
Även där skogen inte blev alldeles bortröjd, blevo de gamla träden fällda och de täta snåren genomhuggna. Vägar drogos fram överallt, och vilddjur och rövare jagades bort. När människorna äntligen hade fått makt med skogen, foro de förfärligt illa fram med den: höggo och svedjade och kolade utan hejd. De hade inte glömt det gamla hatet till skogen, och nu tycktes de alldeles vilja förgöra den.
Det var en lycka för skogen, att det inte fanns så särdeles mycket malm i Kolmårdsgruvorna, utan gruvbrytningen och bruksdriften minskades. Då avstannade också kolningen, och skogen fick en smula andrum. Många, som hade bosatt sig i Kolmårdssocknarna, blevo utan arbete och har svårt att bärga sig, men skogen började åter tillväxa och bredde ut sig, så att gårdar och bruk lågo inbäddade i den som öar i havet. Kolmårdsborna försökte sig med jordbruk, men utan stor framgång. Den gamla skogsmarken ville hellre bära jätteekar och storfuror än rovor och korn.
Människorna gingo där och kastade mörka blickar på skogen, som tycktes bli kraftigare och frodigare, allteftersom de blevo fattigare, men till sist föll det dem in, att det kunde finnas något gott också i skogen. Kanske att det kunde ligga bärgning i skogen? Det kunde vara värt att försöka att ta vara på den i alla fall.
Så började de att hämta timmer och plank ur skogen och sålde till slättborna, som redan hade gjort ända på sin skog. De märkte snart, att om de bara fore förståndigt fram, kunde de få sitt levebröd av skogen likaväl som av åkern och av gruvan. Och då kommo de att betrakta den på annat sätt än förut. De lärde sig att vårda den och älska den. De glömde alldeles bort den gamla fiendskapen och ansågo skogen som sin bästa vän.
Karr
Tolv år ungefär innan Nils Holgersson hade börjat sin resa omkring med vildgässen, hände det, att en bruksägare på Kolmården ville göra sig av med en av sina jakthundar. Han skickade efter sin skogvaktare, sade honom, att det var omöjligt att behålla hunden, därför att man inte kunde vänja honom av med att jaga efter alla de får och höns, som han fick syn på, och bad skogvaktaren ta hunden med till skogen och skjuta honom.
Skogvaktaren lade koppel på hunden för att leda honom till ett ställe i skogen, där alla uttjänta hundar från herrgården brukade skjutas och begravas. Han var ingen elak karl, men han var rätt belåten med att få skjuta hunden, därför att han visste, att det inte bara var får och höns, som han brukade jaga. Alltsomoftast var han inne i skogen och knep sig en hare eller en orrkyckling.
Hunden var liten och svart med gul bringa och gula framben. Han hette Karr och var så klok, att han begrep allt vad människor sade. När skogvaktaren förde bort honom genom skogen, visste han mycket väl vad som förestod honom. Men det skulle ingen ha kunnat se på honom. Han varken hängde med huvudet eller slokade med svansen, utan såg lika bekymmerslös ut som vanligt.
Det var därför, att de vandrade genom skogen, som hunden var så noga med att inte låta märka någon ängslan. Det utbredde sig nämligen en stor, vid skog på alla sidor om det gamla bruket, och den skogen var beryktad både bland djur och människor, därför att ägarna sedan många år tillbaka hade varit så måna om den, att de knappast hade nänts att fälla träd till vedbrand. Inte heller hade de haft hjärta att gallra och tukta den, utan skogen hade fått sköta sig, som den behagade. Men det var givet, att en skog, som fick stå så fredad, skulle bli ett kärt tillhåll för skogsdjuren, och de funnos där också i stora massor. Sinsemellan kallade de den för Fridskogen, och de räknade den som den bästa tillflyktsort, som de hade i hela landet.
När hunden fördes genom skogen, tänkte han på vilken buse han hade varit för alla smådjuren, som bodde där. "Nu, Karr, skulle de allt vara glada inne i snåren, om de visste vad som förestår dig," tänkte han. I detsamma viftade han med svansen och upphävde ett glatt skall, för att ingen skulle tro, att han var ängslig och nedslagen.
"Vad skulle det ha varit för roligt att leva, om jag inte hade fått jaga allt ibland?" sade han. "Vem som vill, må ångra sig, men inte lär det bli jag."
Men just som hunden sade detta, kom en besynnerlig förändring över honom. Han sträckte upp huvudet och halsen, som om han hade haft lust att tjuta. Han sprang inte mer jämsides med skogvaktaren, utan höll sig efter honom. Det var tydligt, att han hade kommit att tänka på något obehagligt.
Nu var detta just i början av sommaren. Älgkorna hade helt nyss fött sina ungar, och förra kvällen hade det lyckats hunden att skilja en älgkalv, som inte kunde vara mer än fem dagar gammal, från hans mor och driva honom ner på en myr. Där hade han jagat honom fram och tillbaka bland tuvorna, egentligen inte för att fånga in honom, utan bara för att roa sig åt hans förskräckelse. Älgkon visste, att myren var bottenlös så där nyss efter tjällossningen och inte ännu kunde bära ett så stort djur som hon, och hon stod i det längsta kvar på stranden. Men när Karr jagade kalven allt längre och längre bort begav hon sig plötsligen ut på myren, drev undan hunden, tog kalven till sig och vände om mot land. Älgar äro skickligare än andra djur i att gå på sank och farlig mark, och det såg ut, som om hon skulle komma lyckligt i land. Men när hon var helt nära stranden, sjönk en tuva, som hon trampade på, rätt ner i dyn, och hon följde med i djupet. Hon försökte komma upp, men fann intet stadigt fotfäste, utan sjönk och sjönk. Karr stod och såg på utan att våga dra andan, men när han märkte, att älgkon inte kunde rädda sig, sprang han sin väg, så fort han kunde. Han hade kommit att tänka på allt det stryk, som han skulle få, om det bleve upptäckt, att han hade lockat en älgko i olycka, och han blev så förskräckt, att han inte tordes stanna förrän han var hemma.
