Det dröjde inte länge, förrän vildgässen hade kommit fram till Marstrand. Sillstimmen kommo västerifrån och gingo förbi Hamneskärs fyr in mot land. På den vida fjorden mellan Marstrandsön och Paternoster-skären foro fiskarbåtarna tre och tre i sällskap. Där vattnet mörknade och krusade sig i små, korta böljor, vadar fiskarna, att det fanns sill, och där lade de försiktigt ut långa vadar i vattnet och förde dem samman i rundel, snörpte ihop dem i bottnen, tills utrymmet blev allt trängre och de glittrande fiskarna kunde hävas upp ur djupet av vaden.
Några båtlag hade redan hunnit så långt med fisket, att de hade båtarna fulla med sill ända till relingen. Fiskarna stodo till knäna i sill och blänkte av sillfjäll från sydvästen till randen av den gula oljerocken.
Så fanns det nykomna vadlag, som for omkring och lodade och sökte efter sill, och andra, som med stort besvär hade fått vaden utlagd, men fingo taga upp den tom. När båtarna voro fulla, begåvo sig somliga av fiskarna fram till stora ångbåtar, som lågo på fjorden, och sålde sin fångst, andra reste in till Marstrand och lossade sin last vid kajen. Där hade redan sillrenserskorna börjat arbeta vid långa bord, sill packades i tunnor och lådor, och sillfjällen täckte hela gatan.
Det var ett liv och en rörelse. Människorna voro som yra i huvudet av glädje över allt detta silver, som de öste upp ur vågorna, och vildgässen foro många gånger runt Marstrandsön, för att pojken riktigt skulle få se alltsammans.
Rätt snart bad han ändå, att de skulle fara vidare. Han sade inte varför han ville bort, men det var kanske inte svårt att gissa. Det fanns så mycket grant och ståtligt folk bland fiskarna. Flera av dem voro resliga karlar med djärva ansikten under sydvästen och sågo så där oförvägna och trotsiga ut, som varenda pojke önskar, att han själv måtte göra, när han blir vuxen. Det var kanske inte så roligt att sitta och titta på sådant för den, som själv aldrig kunde bli längre än en sill.
LII. En stor herrgård
Gamle herrn och unge herrn
För några år sedan fanns det i en socken i Västergötland en obeskriven snäll och söt liten folkskollärarinna. Hon var både duktig att undervisa och styv att hålla ordning, och barnen tyckte så mycket om henne, att de aldrig ville komma till skolan utan att kunna sina läxor. Föräldrarna voro också mycket nöjda med henne. Det var bara en enda, som inte förstod hur bra hon var, och det var hon själv. Hon tyckte, att alla andra voro klokare och skickligare än hon, och sörjde över att hon inte kunde bli som de.
Då lärarinnan hade varit i tjänsten några år, föreslog skolrådet, att hon skulle gå igenom Nääs slöjdseminarium, så att hon hädanefter skulle kunna lära barn att arbeta, inte bara med huvudet, utan också med händerna. Det kan inte tänka sig hur skrämd hon blev, när hon fick denna uppmaning. Nääs låg inte alls långt borta från hennes skola. Hon hade gått förbi det vackra och ståtliga stället flera gånger, och hon hade hört mycket beröm om slöjdkurserna, som höllos på den stora gamla herrgården. Lärare och lärarinnor från hela landet samlades dit för att lära att bruka sina händer, ja, det kom till och med människor från utlandet. Hon visste på förhand hur förfärligt ängslig hon skulle komma att känna sig bland så mycket utmärkt folk. Hon tyckte, att det var mer, än hon kunde orka att gå igenom.
Men hon ville inte heller säga nej till skolrådet, utan sände in sin ansökan. Hon blev antagen som elev, och en vacker junikväll, dagen innan sommarkurserna skulle börja, packade hon in sina kläder i en liten nattsäck och vandrade till Nääs. Och hur många gånger hon än stannade på vägen, och hur långt bort hon än önskade sig vara, kom hon fram till sist.
På Nääs var det liv och rörelse med alla kursdeltagarna, som anlände från olika håll, och som nu skulle få sig anvisade bostäder i villor och torp, som hörde till den stora egendomen. Alla kände sig en smula bortkomna i den ovana omgivningen, men lärarinnan tycke som vanligt, att ingen bar sig tafatt och besynnerligt åt mer än hon. Hon hade skrämt upp sig själv, så att hon varken hörde eller såg. Det var också svåra saker, som hon hade att gå igenom. Hon blev anvisad ett rum i en vacker villa, där hon skulle bo med några unga flickor, som hon inte alls kände, och hon fick äta sin kvällsvard tillsammans med sjuttio främmande. På ena sidan om henne satt en liten herre med gulaktig hy, som skulle vara från Japan, och på den andra en skollärare från Jockmock. Och det hade varit ett samspråk och en glättighet omkring de långa borden från första stunden. Alla hade talat och gjort bekantskaper. Hon var den enda, som ingenting hade vågat säga.
Nästa morgon tog arbetet sin början. Här som i vanlig skola hade dagen begynt med morgonbön och sång, sedan hade direktören, som förestod seminariet, talat lite om slöjd och gett några korta förhållningsorder, och så, utan att hon rätt visste hur det hade gått till, befann hon sig framför en hyvelbänk med ett stycke trä i ena handen och en kniv i den andra, och en gammal slöjdlärare försökte visa henne hur hon skulle tälja en blompinne.
Sådant arbete hade hon aldrig förr prövat på. Hon hade inte handgreppen inne. Och så förvirrad, som hon då var, kunde hon ingenting fatta. När läraren hade gått ifrån henne, lade hon ner kniven och trästycket på hyvelbänken och stod och stirrade rätt framför sig.
Runt om i rummet stodo hyvelbänkar, och vid dem alla såg hon människor, som med friskt mod togo fatt på arbetet. Ett par av dem, som voro litet hemma i konsten, kommo och ville hjälpa henne till rätta. Men hon kunde inte ta emot någon handledning. Hon stod och tänkte på att alla omkring henne lade märke till hur galet hon bar sig åt, och detta gjorde henne så olycklig, att hon blev alldeles som förlamad. Det blev frukost, och efter frukosten blev det nytt arbete. Direktören höll en föreläsning, sedan följde en gymnastikövning, och så vidtog åter slöjdundervisningen. Därpå kom middagsrast med middagsätning och kaffedrickning i den stora, glada samlingssalen och så på eftermiddagen nytt slöjdande, sångövning och till sist lekar ute i det fria. Lärarinnan var i rörelse hela dagen, gick med de andra, men kände sig alltjämt lika förtvivlad.
Då hon sedan tänkte tillbaka på de första dagarna, som hon hade tillbringat på Nääs, tycktes det henne, att hon hade gått som i en dimma. Allt hade varit dunkelt och omtöcknat, och hon hade rakt inte sett eller förstått vad som försiggick omkring henne. Detta hade varat i två dagar, men andra dagen på kvällen hade det helt plötsligt kommit att ljusna omkring henne.
Då de hade spisat kvällsvard, hade en gammal folkskollärare, som hade varit på Nääs flera gånger förut, berättat för ett par nykomlingar hur slöjdseminariet hade uppstått, och som hon hade råkat sitta helt nära, hade hon inte kunnat undgå att lyssna till hans ord.
Han hade talat om, att Nääs var ett mycket gammalt ställe, men någonting annat än en stor och vacker herrgård hade det inte varit, förrän den gamle herrn, som nu ägde det, hade flyttat dit. Han var en rik man, och de första åren, sedan han hade slagit sig ner där, hade han ägnat sig åt att försköna slottet och parken och att hjälpa upp de underhavandes bostäder.
Men så hade hans hustru dött, och som han inte hade några barn, kände han sig mången gång ensam på sin stora gård. Han övertalade så en ung systerson, som var honom mycket kär, att bosätta sig hos honom ute på Nääs.
I förstone var det meningen, att den unge herrn skulle hjälpa till med gården skötsel, men när han fördenskull gick omkring bland de underhavande och såg hur det levdes i de fattigas kojor, hade han kommit på underliga tankar. Han hade lagt märke till att på de flesta ställen sysslade varken karlarna eller barnen, ja, ofta nog inte en gång kvinnorna, med handarbete under de långa vinterkvällarna. Förr i världen hade folket måst flitigt nyttja sina händer för att tillverka kläder och husgeråd, men numera fanns allt sådant att köpa, och därför hade de slutat upp med den sortens arbete. Och nu tyckte sig den unga herrn förstå, att i den stugan, där hemarbetet hade upphört, där hade hemtrevnaden och välståndet också flyttat bort.
