Just i de dagarna tilldrog sig i Skåne en händelse, som blev mycket omtalad och till och med kom i tidningarna med som många ha trott vara en dikt, därför att de inte varit i stånd att förklara den.

Det förhöll sig nämligen så, att en ekorrhona hade blivit fångad i ett hasselsnår, som växte på stranden av Vombsjön, och buren till en bondgård, som fanns i närheten. Alla människorna i bondgården, både unga och gamla, blevo glada åt det lilla vackra djuret med den stora svansen, de kloka, nyfikna ögonen och de små nätta fötterna. De ämnade hela sommaren fröjda sig åt att se på dess viga rörelser, dess behändiga sätt att skala nötter och dess lustiga lek. De gjorde genast i ordning åt det en gammal ekorrbur, som bestod av ett litet grönmålat hus och ett ståltrådshjul. Det lilla huset, som hade både dörr och fönster, skulle ekorrhonan använda till matrum och sängkammare; därför lade de dit en bädd av löv och satte in en skål mjölk och några nötter. Ståltrådsshjulet däremot skulle hon ha till lekstuga, där hon kunde springa och klättra och svinga runt.

Människorna tyckte, att de hade ställt det mycket bra för ekorrhonan, och förvånade sig över att hon inte såg ut att trivas. I stället satt hon bedrövad och vresig i ett hörn av sin kammare, och stund efter annan gav hon till ett skarpt klagoskrik. Hon rörde inte vid maten, och svängde inte om hjulet en enda gång. "Det beror nog på att hon är rädd," sade människorna i bondgården. "I morgon, när hon känner sig hemmastadd, kommer hon både att äta och leka."

Emellertid hände det sig så, att kvinnorna i bondgården höllo på att rusta till gille, och just den dagen, då ekorrhonan hade blivit fångad, sysslade de med storbak. Och antingen hade de haft otur med att degarna inte hade velat jäsa, eller också voro de väl senfärdiga av sig, för de måste arbeta länge efter sedan det hade blivit mörkt.

Det rådde naturligtvis mycken iver och brådska i köket, och där var nog ingen, som gav sig tid att undra på hur ekorrhonan hade det. Men det fanns en gammal mor i huset, som var för ålderstigen att vara med om baket. Det begrep hon själv, men hon tyckte i alla fall inte om att stå utanför det hela. Hon kände sig bedrövad, och fördenskull gick hon inte och lade sig, utan satte sig vid fönstret i dagligstugan och såg ut. I köket hade de för värmens skull ställt upp dörren, och genom den strömmade ett klart ljussken ut på gården. Det var en kringbyggd gård, och den blev så väl upplyst, att gumman kunde se sprickor och hål i rappningen på väggen mittemot. Hon såg också ekorrburen, som hängde just där ljusskenet föll allra klarast, och hon märkte hur ekorrhonan hela natten sprang från sin kammare ut i hjulet och från hjulet in i sin kammare utan att vila ett ögonblick. Hon tyckte, att det var en besynnerlig ofrid över djuret, men hon tänkte förstås, att det var det skarpa ljusskenet, som höll det vaket.

Mellan kostallet och häststallet fanns i den där gården en bred, täckt inkörsport, och den låg så till, att också den blev upplyst. Och när det hade lidit framåt natten en stund, såg gamla mor, att ur portvalvet kom sakta och försiktigt smygande in på gården en liten parvel, som inte var mer än en tvärhand hög, men gick i träskor och skinnbyxor som en annan arbetskarl. Gamla mor förstod genast, att det var tomten, och hon blev inte det minsta rädd. Hon hade alltid hört, att han höll till där på stället, fastän hon aldrig förr hade sett honom, och en tomte förde ju lycka med sig, var han visade sig.

Så snart som tomten hade kommit in på den stensatta gården, sprang han rakt fram till ekorrburen, och som den hängde så högt, att han inte kunde nå upp till den, gick han till redskapsskjulet efter ett spö, reste det mot buren, och svingade sig sedan upp på samma sätt, som en sjöman äntrar uppför ett tåg. När han var kommen till buren ruskade han i det lilla gröna husets dörr, som om han hade velat öppna den, men gamla mor satt lugn, för hon visste, att barnen hade satt hänglås på dörren, av fruktan för att granngårdspojkarna skulle försöka stjäla bort ekorren. Gumman såg, att när tomten inte kunde få upp dörren, kom ekorrhonan ut i ståltrådshjulet. Där hade hon och tomten en lång överläggning med varandra. Och när tomten hade hört allt, vad det fångna djuret hade att säga honom, åkte han utför spöet ner till marken och sprang ut genom gårdsporten

Gumman trodde inte, att hon skulle få se något mer av tomten den natten, men hon dröjde i alla fall kvar vid fönstret. När en stund hade gått, kom han tillbaka. Han hade så bråttom, att hon tyckte fötterna knappt rörde vid marken, och fram till ekorrburen skyndade han. Gumman såg honom tydligt med sina långsynta ögon, och hon såg till och med, att han bar något i händerna, men vad det var kunde hon inte begripa. Det, som han bar i vänstra handen, lade han ner på stenläggningen, men det, som han höll i den högra, tog han med sig upp till buren. Här sparkade han med träskon till det lilla fönstret, så att rutan krossades, och stack det, som han höll i handen, in till ekorrhonan. Därpå åkte han ner igen, tog det, som han hade lagt på marken, och klättrade upp till buren också med detta. Och strax därpå rusade han bort än en gång med sådan hast, att gumman knappt kunde följa honom med ögonen.

Men nu var det gamla mor, som inte längre satt stilla i stugan, utan helt sakta gick ut på gårdsplanen och ställde sig i skuggan av pumpen för att invänta tomten. Och en till var det, som också hade märkt honom och blivit nyfiken. Det var stugkatten. Han kom sakta smygande och stannade vid väggen just ett par steg utanför den klaraste ljusstrimman.

De stodo och väntade både länge och väl i den kalla marsnatten, och gumman började fundera på att gå in igen, när hon hörde slammer mot stenläggningen och såg, att den lilla parveln till tomte kom traskande än en gång. Liksom förut bar han börda i båda händerna, och det, som han bar på, pep och sprattlade. Och nu gick det upp ett ljus för gamla mor. Hon förstod, att tomten hade sprungit bort till nöthagen och hämtat ekorrhonans ungar, och att han bar dem till henne, för att de inte skulle svälta ihjäl.

Gamla mor stod stilla för att inte störa, och det såg heller inte ut, som om tomten skulle ha märkt henne. Han skulle just lägga ner den ena ungen på marken för att kunna svinga sig upp till buren med den andra, när han fick se stugkattens gröna ögon gnistra tätt bredvid honom. Han blev stående helt rådlös med en unge i vardera handen.

Han vände sig runt, såg sig om åt alla håll och blev nu varse gamla mor. Då besinnade han sig inte längre, utan gick fram och sträckte den ena ekorrungen upp till henne.

Och gamla mor ville inte visa sig ovärdig förtroendet, utan hon böjde sig ner och tog emot ekorrungen och stod och höll den, ändå till tomten hade svingat sig upp till buren med den andra och kom och hämtade den, som han hade anförtrott henne.

Nästa morgon, när folket i bondgården samlades till frukosten, var det omöjligt för gumman att låta bli att berätta vad hon hade sett förra natten. Och allihop skrattade förstås åt henne och sade, att hon bara hade drömt. Inte fanns det några ekorrungar så här tidigt på året.

Men hon var säker på sin sak och bad, att de skulle se efter i ekorrburen, och det gjorde de. Och då lågo där på lövbädden i kammaren fyra små halvnakna och halvblinda ungar, som voro åtminstone ett par dar gamla.

När far själv i gården såg ungarna, sade han: "Det må vara hur det vill med detta, men visst är det, att vi här i gården har burit oss åt så, att vi får skämmas för både djur och människor." Och därmed plockade han ut ekorrhonan och alla ungarna ur buren och lade dem i gamla mors förkläde. "Gå du ut i nöthagen med dem," sade han, "och låt dem få sin frihet tillbaka!"