"Du kan få springa över till Vibyholm och se dig om, ifall du har lust,", säger han. "Men ta dig i akt för Vita frun!"

Och pojken är förstås inte sen att lyda. Därinne finnas så många porträtt på väggarna, att han tycker, att det är som en stor bilderbok. Har har så roligt, att han skulle ha velat gå där hela natten, men det dröjer inte länge, förrän han hör hur trädgårdsmästaren kallar på honom.

"Kom då! Kom då!" ropar han. "Jag har väl annat att göra än att stå här och vänta på dig, din pojkvasker."

När pojken kommer springande över bron, ropar han emot honom: "Nå, hur gick det? Såg du till Vita frun?"

Pojken har inte sett något levande väsen, och det säger han också. Då hugger den gamle spaden i en sten med sådan kraft, att stenen klyves i tu, och säger med en röst, som kommer djupt nerifrån den allra förfärligaste förtvivlan: "Har Vita frun på Vibyholm fått vila och inte jag!"

Hittills ha de vandrat i södra delen av trädgården, men nu går trädgårdsmästaren mot västra delen. Här äro anläggningarna av annat slag. Marken är utjämnad till breda gräsmattor, som avbrytas av jordgubbsland, kålsängar och bärbuskar. De små lusthusen finnas också där, men de äro som oftast rödmålade, de likna mest bondstugor och äro omgivna av humlegårdar och körsbärsdungar.

Här stannar trädgårdsmästaren ett ögonblick och kastar till pojken dessa ord: "Den här trakten kallar jag för Vingåker."

Strax därefter pekar han på en byggnad, som är mycket enklare uppförd än de övriga och mest av allt liknar en smedja. "Det här är en stor redskapsverkstad," säger han. "Den kallar jag Eskilstuna. Du kan gå in och se dig om, ifall du har lust."

Pojken går in och ser en ofantlig mängd hjul, som snurra, hammare, som smida, svarvar, som gnida. Det finns så mycket att titta på, att han skulle ha kunnat gå där hela natten, om inte trädgårdsmästaren hade kallat på honom.

Därpå vandra de utefter sjön på norra sidan av trädgården. Stranden går ur och in: det är udde och vik, udde och vik hela trädgården utefter. Utanför uddarna ligga små öar, som äro skilda från land av trånga sund. De små öarna höra också till trädgården. De äro planterade med samma omsorg som allt det övriga.

Pojken går förbi det ena vackra stället efter det andra, men han stannar inte, förrän han kommer till en ståtlig, röd kyrka. Den ligger ganska ansenlig på en udde, som är överskuggad av rika fruktträd. Trädgårdsmästaren vill gå förbi som vanligt, men pojken tar mod till sig och ber om lov att få gå in. "Åja, gå in då," svarar han, "men akta dig för biskop Rogge! Det kan nog hända, att han håller till här i Strängnäs än i dag."

Så springer pojken in i kyrkan och ser på gamla gravvårdar och sköna altarskåp. Framför allt annat beundrar han en ryttare i förgylld rustning, som han finner i en kammare bredvid förhuset. Här också finns så mycket att se, att han skulle ha kunnat stanna hela natten, men han måste ge sig av för att inte låta trädgårdsmästaren vänta.

När han kommer ut igen, märker han, att trädgårdsmästaren står och betraktar en uggla, som jagar en rödstjärt uppe i luften. Den gamle visslar åt rödstjärten, den kommer till honom och slår tryggt ner på hans axel, och när ugglan flyger efter den i sin jaktiver, jagar han bort henne med spaden. "Han är nog inte så farlig, som han ser ut," tänker pojken, när han ser hur ömt den gamle skyddar den stackars sångfågeln.

Men så fort trädgårdsmästaren ser pojken, vänder han sig mot honom och frågar om han såg biskop Rogge. Och när pojken svarar nej, säger han med den största grämelse: "Har biskop Rogge fått vila och inte jag!"

Kort därpå komma de till det ansenligaste av de många dockhusen. Det är en tegelmurad borg med tre bastanta, runda torn, förenade med långa huslängor.

"Gå in och se dig om, ifall du har lust!" säger trädgårdsmästaren. "Det här är Gripsholm, och här ska du akta dig, så att du inte råkar ut för kung Erik."

Pojken går genom ett djupt portvalv och kommer in på en stor, trekantig gård, som är omgiven av låga hus. De se inte så särdeles förnämliga ut, och pojken bryr sig inte om att gå in i dem. Han bara hoppar bock ett slag över ett par långa kanoner, som stå där, och springer sedan vidare. Han går genom ännu ett djupt portvalv och kommer till ännu en borggård, som är omgiven av präktiga byggnader, och här går han in. Han kommer till stora, gammaldags rum, med tvärbjälkar synliga i taket och alla väggar täckta av höga, mörka tavlor, där allvarsamma herrar och damer äro avbildade i besynnerliga, styva dräkter.

En trappa högre upp finner han ljusare och gladare rum. Nu märker han riktigt, att han är på ett kungligt slott, för han ser inte annat än granna porträtt av kungar och drottningar på väggarna. Men en trappa högra upp är en stor vind, och runt om den ligga mångahanda rum. Det finns ljusa rum med vita, sköna möbler, och det finns en liten teater och alldeles därbredvid ett riktigt fängelse: ett rum med nakna stenväggar och gallergluggar och ett golv, som är nött av fångarnas tunga steg.

Där finns så mycket att se, att pojken tycker, att han skulle ha velat gå där i många dar, men trädgårdsmästaren kallar på honom, och han vågar inte annat än lyda.

"Såg du till kung Erik?" frågar han, när pojken kommer ut. Men pojken har ingenting sett, och då säger gubben, som han brukar, fast med än djupare förtvivlan: "Har kung Erik fått gå till vila, men inte jag!"

Så gå de fram till östra delen av trädgården. De gå förbi ett badhus, som trädgårdsmästaren kallat Södertälje, och ett gammalt slott, som han kallar Hörningsholm. Här är annars inte så mycket att se. Det är fullt av klippor och skär, som bli allt ödsligare och naknare, ju längre ut de ligga.

De vända nu mot söder, och pojken känner igen den där häcken, som heter Kolmården, och förstår, att de närma sig utgången.

Han är glad åt allt, som han har fått se, och när han nu nalkas den stora gallergrinden, vill han gärna tacka trädgårdsmästaren. Men gubben hör inte alls på honom, utan går bara rätt fram till porten. Där vänder han sig till pojken och räcker honom sin spade. "Se här," säger han, "håll i den här, medan jag låser opp grinden!"

Men pojken är redan så ängslig för allt besvär, som han har vållat den barska gamla karlen, att han vill spara honom vidare möda. "Inte behöver ni öppna den här tunga grinden för min skull," säger han, och med detsamma smyger han ut genom gallerverket. Det är inte någon svårighet alls för honom, som är så liten.

Detta gör han i största välmening, och helt förvånad blir han, när han hör, att trädgårdsmästaren ryter till i vrede bakom honom, stampar i marken och häftigt skakar i gallergrinden.

"Vad är det? Vad är det?" säger pojken. "Jag ville bara spara trädgårdsmästaren besvär. Varför är ni så ond?"

"Jag må väl vara ond," säger den gamle. "Det hade inte behövts mera, än att du hade tagit emot min spade, så hade du fått gå kvar här och sköta trädgården, men jag hade blivit avlöst. Nu vet jag inte hur länge jag får gå här."

Han står där och skakar i grinden och ser förfärligt ond ut, men pojken kan inte låta bli att tycka, att det är synd om honom, och han vill trösta honom.

"Ni ska inte vara ledsen för detta, herr Karl av Södermanland," säger han, "för det finns ingen, som skulle sköta om er lustgård så väl, som ni gör det."

När pojken säger detta, blir den gamla trädgårdsmästaren helt stilla och tyst, och pojken tycker, att det går som en ljusning över de hårda dragen. Men han kan inte se riktigt, för på samma gång bleknar hela gestalten bort och försvinner som en dimma. Och inte bara han, utan hela trädgården bleknar och försvinner med blommor och frukter och solsken, och där den har stått, syns ingenting annat än vild och fattig skogsmark.