Det var alls inga människor ute och arbetade på åkrarna, men i stället färdades de fram på vägar och stigar. Ur de små skogshemmen på Kolmårdssluttningarna kommo de ut, klädda i svarta kläder, med bok och näsduk i hand. "I dag är det nog söndag," tänkte pojken och satt och såg ner på kyrkfolket. På ett par ställen såg han brudfolk, som körde till kyrkan med stort följe, och på ett annat kom ett liktåg sakta farande framåt vägen. Han såg stora herrskapsvagnar och små bondtrillor, och han såg båtar i sjön, som alla voro på väg till kyrkan.
Pojken for fram över Björkviks kyrka och över Bettna och Blacksta och Vadsbro och därpå mot Sköldinge och Floda. Överallt hörde han klockorna ringa. Det ljöd förunderligt vackert uppe i höjden. Det var, som om hela den klara luften hade förbytts till toner och ljud.
"Se, en sak är då säker," sade pojken, "och det är, att vart jag än kommer här i landet, så ska jag alltid råka på sådana här ringande klockor." Och han kände sig trygg vid den tanken, för fast han nu var borta i en annan värld, så var det, som om han inte skulle kunna komma riktigt vilse, så länge som kyrkklockorna kunde kalla honom tillbaka med sina stora röster.
De hade kommit ett gott stycke in över Sörmland, när pojken fick se en svart punkt, som rörde sig på marken under dem. Han trodde först, att det var en hund, och han skulle inte ha tänkt på den vidare, om det inte hade varit så, att den försökte hålla samma kosa som vildgässen. Den rusade över öppen mark och genom skogsdungar, hoppade över diken, satte över gärdsgårdar och lät ingenting hejda sig.
"Det ser nästan ut, som om Smirre räv voro ute igen," sade pojken. "men, hur som helst, ska vi väl snart flyga ifrån honom,"
Strax därpå satte vildgässen till att flyga med den starkaste fart, som de kunde uppnå, och höllo i härmed, så länge som räven var inom synhåll. När han inte mer kunde se dem, vände de och foro i en stor, vid båge mot väster och söder, nästan som om de hade ämnat flyga tillbaka till Östergötland. "Det måtte nog ha varit Smirre ändå," tänkte pojken, "eftersom Akka så här böjer av åt sidan och tar en annan väg."
När det led mot kvällen den dagen, flögo vildgässen fram över ett gammalt Sörmlandsgods, som kallas Stora Djulö. Det stora, vita boningshuset låg med lövträdsparken bakom sig, och framför sig hade det Stora Djulö sjö med dess utskjutande uddar och kulliga stränder. Det såg gammaldags och inbjudande ut, och det var inte utan, att pojken drog en suck, när han for fram över gården, och undrade hur det skulle kännas att få stiga in på ett sådant ställe efter slutad dagsresa i stället för att hamna på en sank myr eller en kal isskorpa.
Men sådant var förstås inte att tänka på. Vildgässen slogo i dess ställe ner ett stycke norr om gården på en skogsäng, som var så översvämmad av vatten, att bara några tuvor stucko upp här och där. Det var nära nog det sämsta natthärbärge, som pojken hade haft på hela resan.
Han satt kvar en stund på gåskarlens rygg utan att veta hur han skulle ställa det för sig. Därpå sprang han med långa hopp från tuva till tuva, tills han kom på fast mark, och skyndade sedan åt det håll, där den gamla gården låg.
Nu hände det sig, att just den kvällen sutto några människor i ett torp, som lydde under Stora Djulö, och pratade vid spisbrasan. De hade språkat om predikan och om vårarbetet och om väderleken, men när det sedan började tryta med samtalsämnen, bådo de en gammal gumma, som var mor till torparen, att hon skulle tala om spökhistorier.
Man vet ju, att ingenstans i landet finns det så gott om herrgårdar och spökhistorier som i Sörmland. Gumman hade tjänat på många stora ställen i ungdomen, och hon kände till så mycket underligt, att hon hade kunnat hålla på att berätta ända till morgonen. Hon talade så trovärdigt och bra, att de, som sutto och hörde henne, voro frestade att hålla allt för sanning. De ryckte till av ängslan när gumman ett par gånger avbröt sig mitt i berättelsen och frågade om de inte hörde hur det prasslade. "Att ni inte kan höra, att det är något, som smyger omkring här inne!" sade hon. Men de andra märkte ingenting.
När gumman hade talat om historier från Eriksberg och Vibyholm och Julita och Lagmansö och flera andra håll, var det någon, som frågade om det aldrig hade hänt något sådant där besynnerligt på Stora Djulö. "Åjo, riktigt fritt var det väl inte," sa den gamla. Genast ville de allesammans höra vad det fanns för sägner om deras egen gård.
Då talade gumman om, att det en gång skulle ha legat ett slott norr om Stora Djulö på en backe, där det numera inte fanns annat än skog, och framför det slottet skulle ha legat en skön lustgård. Så hade det en gång hänt, att en, som kallades herr Karl, och som på den tiden styrde hela Sörmland, hade kommit resande till slottet. Och sedan han hade spisat och druckit, hade han gått ut i lustgården, stått där både länge och väl och sett ut över Stora Djulö sjö och de vackra stränderna. Men bäst han stod där och gladde sig åt det, som han såg, och tänkte för sig själv, att det inte fanns vackrare land än Sörmland, så hade han hört någon sucka helt djupt alldeles bakom honom. Då hade han vänt sig om och sett en gammal dagakarl, som stod böjd över sin spade. "Är det du, som suckar så djupt?" hade herr Karl sagt. "Vad har du att sucka över?" – "Jag må väl sucka, som ska gå här och arbeta i jorden dag ut och dag in," hade då dagakarlen svarat. Men herr Karl hade ett häftigt humör, och han tyckte inte om, att folk klagade. "Har du inte annat att klaga över?" hade han ropat. "Jag säger dig, att jag skulle vara nöjd, om jag finge gå och gräva i Sörmlands jord i all min tid." – "Måtte det då gå ers nåde så, som ni önskar!" hade dagakarlen svarat.
Men sedan sade folk, att herr Karl för det talets skull efter döden inte hade fått ro i sin grav, utan var natt brukade komma till Stora Djulö och gräva i sin lustgård. Ja, nu fanns det varken slott eller lustgård men därborta, utan där de en gång skulle ha legat, var det nu bara en vanlig skogsbacke. Men om någon skulle gå genom skogen en mörk natt, så kunde det hända, att han finge syn på lustgården.
Här höll gumman upp och tittade bortåt en skum vrå av stugan. "Var det inte något, som rörde sig?" sade sonhustrun. "Jag såg i går, att råttorna hade gjort sig ett stort hål där i vrån, men jag hade så mycket annat att göra, att jag glömde att stoppa igen det. Ni får lov att berätta om någon har sett den där lustgården."
"Jo, det ska jag säga dig," sade gumman, "att min egen far en gång såg den. Han kom gående genom skogen en sommarnatt, och plötsligen såg han bredvid sig en hög trädgårdsmur, och ovanför den skymtade han de raraste träd, som var så tyngda av blommor och frukter, att grenarna hände långt ut över muren. Far gick helt sakta framåt och undrade var trädgården hade kommit ifrån. Då öppnades hastigt en port i muren, och en trädgårdsmästare kom ut och frågade om far inte ville se hans lustgård. Karlen hade spade i hand och bar ett stort förkläde som andra trädgårdsmästare, och far skulle just följa honom, när han kom att kasta en blick på hans ansikte. Med detsamma kände far igen den spetsiga pannluggen och pipskägget. Det var alldeles herr Karl, sådan som far hade sett honom avbildad på tavlor på alla herrgårdar, där far hade...
Här blev det ett nytt avbrott i berättelsen. Nu var det en eldbrand, som sprakade till, så att gnistor och kol stänkte framåt golvet. Det blev ljust i alla mörka vrår i stugan för ett ögonblick, och gumman tyckte sig se en skymt av en liten pyssling, som satt bredvid råtthålet och hörde på berättelsen, men nu fick brått att laga sig undan.
Sonhustrun tog kvast och skyffel, sopade samman kolen och satte sig ner igen. "Nu kan ni fortsätta, mor," sade hon. Men gumman ville inte. "Det får vara nog för i kväll," sade hon, och rösten lät underlig. De andra ville höra mer, men sonhustrun såg, att gumman hade blivit blek, och att händerna skakade. "Nej, mor är trött nu och måste gå och lägga sig." sade hon.
