”Vem då”, frågade Lillebror.

”Den där lilla otäcka, tjocka pojken förstås, Karlsson eller vad han heter. Titta, köksdörren är öppen! Han har stått utanför och lyssnat och så har han smitit in medan vi var i tamburen.”

Hon skakade argt på huvudet.

”Ion Plunt! Jo, det är snyggt! Skylla ifrån sej på andra, och så inte kunna stava heller!”

Lillebror ville inte ha i gång något prat om Karlsson, så han sa bara:

”Jag tror att det var John Blund i alla fall! Kom, Bimbo!”

Varje morgon gick Lillebror och Bimbo i Vasaparken, och det tyckte Bimbo var det roligaste på hela dagen, för där fanns så många trevliga hundar att nosa på och prata med.

Lillebror brukade leka med Krister och Gunilla, men i dag syntes de inte till. Kanske hade de redan farit till landet, tänkte Lillebror, nåja, det gjorde egentligen inget så länge han bara hade Karlsson …och Bimbo förstås.

Det kom en stor hund och ville slåss med Bimbo, och det var Bimbo också mycket pigg på. Han ville gärna visa den där dumma jycken vad han tänkte om honom. Men det fick han inte för Lillebror.

”Försök inte”, sa Lillebror. ”Du är för liten att slåss med en så stor hund.”

Han lyfte upp Bimbo i famnen och såg sig om efter en ledig bänk där han kunde sitta medan Bimbo lugnade sig. Men överallt satt det folk och solade sig i det vackra vädret, inte förrän han kom långt bort i en vrå av parken hittade Lillebror en ledig plats, där han kunde slå sig ner. Fast där fanns redan två på bänken, två karlar med var sin ölflaska i näven. Två som han kände igen! Sannerligen, det var Fille och Rulle som satt där. Först blev Lillebror rädd och ville springa sin väg. Men samtidigt var det något som liksom drog honom till den där bänken. Han skulle så gärna vilja veta om Fille och Rulle fortfarande var på jakt efter Karlsson, och här kunde han kanske få reda på det. Varför skulle han vara rädd förresten? Fille och Rulle hade ju aldrig sett honom och kände inte igen honom, så bra, så utmärkt bra! Han kunde sitta där bredvid dem så mycket han ville. Det var så folk gjorde i äventyrsböckerna, när de skulle luska ut någonting, satt där bara tyst och lyssnade så mycket de orkade.

Så Lillebror slog sig ner på bänken och spärrade upp öronen, men han småpratade hela tiden med Bimbo för att Fille och Rulle inte skulle förstå att han lyssnade.

Det verkade inte som om han skulle få veta så värst mycket. Fille och Rulle bara drack öl och teg. En lång stund satt de tysta. Men till sist rapade Fille högt och ljudligt och sedan sa han:

”Jo då, visst kan vi få tag i honom, vi vet ju var han bor. Jag har sett honom flyga dit en massa gånger.”

Lillebror blev rädd så att han knappt kunde andas och alldeles förtvivlad. Nu var det slut och förbi med Karlsson. Fille och Rulle hade hittat hans lilla hus på taket, ja, nu var det slut och förbi med allting!

Lillebror tuggade på knogarna och försökte låta bli att gråta, men just när han försökte som allra värst, sa Rulle:

”Ja, jag har också sett honom flyga in där flera gånger om …det är samma våning där vi var en gång i somras. Fyra trappor opp i 12:an, det står Svantesson på dörren, det har jag kollat.”

Lillebrors ögon blev runda av förvåning, hörde han rätt? Trodde Fille och Rulle verkligen att Karlsson bodde hos Svantessons, vilken tur! Det måste betyda att Karlsson i alla fall kunde gömma sig och vara någorlunda säker hemma i sitt eget hus, Fille och Rulle hade inte hittat det, vilken tur! Det var ju förresten inte så konstigt. Varken Fille eller Rulle eller någon annan människa mer än sotaren klev ju någonsin omkring uppe på taket.

Men även om Rulle och Fille inte visste om huset, så var det hemskt ändå förstås. Stackars Karlsson, när de började jaga honom på allvar — den token hade ju inte förstånd att gömma sig!

Fille och Rulle satt tysta igen, men rätt som det var sa Rulle med så låg röst att Lillebror knappt kunde höra det:

”I natt kanske!”

Då äntligen var det som om Fille märkte att det satt någon mer på bänken. Han glodde till på Lillebror och hostade högt.

”Ja, i natt kanske man skulle ut och plocka lite daggmask, ja”, sa han.

Men så lätt gick det inte att lura Lillebror. Han förstod nog vad det var Fille och Rulle tänkte göra i natt. De tänkte försöka fånga Karlsson, när han låg och sov, och de trodde att han låg och sov hemma hos Svantessons.

Jag måste tala med Karlsson om det här, tänkte Lillebror. Fortast möjligt måste jag tala med honom!

Men det var inte förrän ungefär vid lunchdags som Karlsson uppenbarade sig igen. Han flög inte den här gången utan ringde ordentligt på tamburdörren. Lillebror öppnade.

”Å, så bra att du kom”, började Lillebror, men Karlsson hörde inte på. Han rusade raka vägen till fröken Bock ute i köket.

”Vad lagar du för kolijox i dag”, frågade han. ”Är det nånting segt som vanligt eller går det att äta med normala huggtänder?”

Fröken Bock stod vid spisen och gräddade plättar för att farbror Julius skulle få något mer lättuggat än kycklingen, och när hon hörde Karlssons röst bakom sig, ryckte hon till så att hon spillde ut en hel sked plättsmet på spisen. Hon vände sig rasande mot honom.

”Du”, skrek hon, ”du …du har ingen hut i dej! Kan du verkligen komma här och se mej rakt i ansiktet, din otäcka lilla bulltjyv?”

Karlsson satte två knubbiga händer framför ögonen och kikade skälmaktigt fram genom en springa mellan fingrarna.

”Jo, visst går det, om man tar det lite försiktigt”, sa han. ”Du är inte världens vackraste men man vänjer sej vid allt, så visst går det. Huvudsaken är att du är snäll…ge mej plättar!”

Fröken Bock stirrade ursinnigt på honom, och sedan vände hon sig till Lillebror.

”Hör du, har din mamma sagt att vi ska ha den där otäcka pojken i maten? Är det verkligen meningen att han ska äta här?”

Lillebror började stamma som vanligt.

”Mamma tycker i alla fall …att Karlsson …”

”Svara ja eller nej”, sa fröken Bock, ”har din mamma sagt att Karlsson ska ha mat här?”

”Hon vill i alla fall att han …”, försökte Lillebror, men fröken Bock klippte av med sin mest stenhårda röst:

”Svara ja eller nej har jag sagt! Det kan väl inte vara så svårt att svara ja eller nej på en enkel fråga!”

”Säjer du, ja”, högg Karlsson in. ”Jag ska ge dej en enkel fråga, så får du se själv. Hör på! Har du slutat dricka konjak på förmiddagarna, ja eller nej!”

Fröken Bock flämtade till och höll visst på att storkna. Hon ville säga något men hon kunde inte.

”Nå, hur är det nu”, sa Karlsson. ”Har du slutat dricka konjak på förmiddagarna?”

”Ja då, det har hon”, sa Lillebror ivrigt. Han ville verkligen hjälpa fröken Bock, men hon blev alldeles vild.

” Det har jag väl visst inte”, skrek hon ursinnigt och Lillebror blev livrädd.

”Nej, nej, hon har inte slutat”, försäkrade han.

”Det var tråkigt att höra”, sa Karlsson. ”Dryckenskap ställer till mycket elände.”

Då gurglade det till i fröken Bock och hon sjönk ner på en stol. Men Lillebror hade äntligen kommit på det rätta svaret.

”Hon har inte slutat, för hon har aldrig börjat, förstår du väl”, sa han förebrående till Karlsson.

”Har jag sagt det då”, sa Karlsson och sedan vände han sig till fröken Bock: ”Dumma dej, där ser du att man inte kan svara ja eller nej jämt …ge mej plättar!”

Men om det fanns något här i världen som fröken Bock inte tänkte göra, så var det att ge Karlsson plättar. Hon sprang morrande fram och öppnade köksdörren på vid gavel.

”Ut”, skrek hon. ”Ut!”

Och Karlsson gick. Mycket högdraget gick han mot dörren.

”Jag går”, sa han. ”Jag går med glädje. Det finns fler än du som kan baka plättar!”

När Karlsson hade försvunnit satt fröken Bock en lång stund tyst och bara vilade sig. Men sedan tittade hon oroligt på klockan.

”Att aldrig din farbror Julius kommer”, sa hon. ”Tänk om han har gått vilse! Han är väl inte så van här i Stockholm.”