”Det har jag gudskelov ingen aning om”, sa fröken Bock. ”Inte må du tro att Frida visar upp honom för mej.”

Vad Filip hade för jobb visste fröken Bock inte heller. Men han hade en arbetskamrat som hette Rudolf, hade Frida berättat.

”Och den kunde ha passat åt mej säjer Frida, men han skulle förstås aldrig vilja ha mej för jag ser ju ingenting ut, säjer hon …nä, ingen hemtrevlig näsa eller nånting”, sa fröken Bock och fnös igen. Men sedan reste hon sig plötsligt och försvann ut i tamburen för att hämta något. Och i samma ögonblick som hon lämnade köket, kom Karlsson inflygande genom fönstret.

Lillebror blev riktigt arg.

”Nämen, Karlsson, jag har ju bett dej att du inte ska flyga så att fröken Bock eller farbror Julius ser det…”

”Och därför flyger jag inte heller så att fröken Bock eller farbror Julius ser det”, sa Karlsson. ”I själva verket visar jag mej inte ett enda dugg”, sa han och kröp in under köksbordet. Och där satt han, väl gömd under den nedhängande duken, när fröken Bock kom tillbaka med yllekoftan som hon hade hämtat.

Nu hällde hon upp mera kaffe åt sig och tog sig en ny bulle, och sedan fortsatte hon att prata.

”Som sagt…nån förtjusande hemtrevlig potatisnäsa kan jag ju inte skryta med.”

Då hördes där en röst, en sådan där konstig röst som buktalare har och som man inte vet varifrån den kommer, och den rösten sa:

”Nä, du har mer som en sorts gurka du, med knottror på.”

Fröken Bock hoppade till så att kaffet skvätte i koppen, och hon tittade misstänksamt på Lillebror.

”Är det du som sitter och är oförskämd?”

Lillebror rodnade och visste inte vad han skulle svara.

”Nä”, stammade han, ”jag tror dom har ett program om grönsaker i radion, om tomater och gurkor och sånt där.”

Det var knepigt påhittat av honom, för man brukade faktiskt kunna höra grannarnas radio i Svantessons kök, och det hade fröken Bock själv märkt och klagat över tidigare.

Hon muttrade lite, men nu fick hon annat att tänka på, för farbror Julius kom ut i köket och ville också ha kaffe. Han gick stapplande ett par varv runt bordet och stönade för varje steg.

”En sån natt”, sa han, ”helige Jeremias, en sån natt! Nog var jag stel i kroppen förut, men den sängen och den bäddningen, oj!”

Han satte sig tungt vid bordet och stirrade framför sig som om han tänkte på något särskilt, han var sig inte lik, tyckte Lillebror.

”Ändå är jag glad och tacksam för den här natten”, sa farbror Julius till sist. ”Den har gjort mej till en ny människa.”

”Det var bra det, för den gamla behövde verkligen bytas ut.”

Det var om igen den där konstiga rösten som talade, och om igen hoppade fröken Bock till och tittade misstänksamt på Lillebror.

”Det är Lindbergs radio igen …nu har dom visst gått över till ett program om gamla bilar”, stammade Lillebror.

Farbror Julius märkte ingenting. Han satt där så försjunken i sina tankar att han varken hörde eller såg. Fröken Bock serverade honom kaffe, och han sträckte själsfrånvarande ut handen efter en bulle. Men knappt hade han fått tag i den, förrän en annan hand, en liten knubbig en, stack upp över bordskanten och nappade åt sig bullen. Och farbror Julius märkte det inte. Han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han stoppade näven i det heta kaffet, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att doppa med. Han blåste på handen och var lite arg men sedan försjönk han i sina tankar igen.

”Det finns mer mellan himmel och jord än man har en aning om, det har jag förstått i natt”, sa han allvarsamt. Samtidigt sträckte han ut handen och tog en ny bulle. Då kom där om igen en liten knubbig näve uppstickande och tog bullen. Men farbror Julius märkte det inte, han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han hade stoppat tummen i munnen och bitit till ordentligt, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att bita i. Då blev han arg ett slag igen, men tydligen var den nya farbror Julius snällare än den gamla, för han lugnade sig snart. Han försökte inte ens få någon mer bulle utan drack bara sitt kaffe under djupa tankar.

Bullarna gick at i alla fall. De försvann en efter en från brödkorgen, och det var bara Lillebror som märkte vart de tog vägen. Han fnissade tyst och satte försiktigt ner ett glas mjölk under bordet, så att Karlsson inte skulle få det för torrt med bullarna.

Det här var vad Karlsson brukade kalla ”bull-tirritering”! Fröken Bock hade fått pröva pa vad det ville säga redan förra gången hon var hos dem.

”Man kan tirritera folk alldeles kolossalt bara genom att äta upp deras bullar”, hade Karlsson sagt, jo, han visste att det egentligen hette ”irritera” men ”tirritera” var mera infernaliskt, påstod han.

Och nu hade Karlsson satt i gång en ny, infernalisk bull-tirritering, fastän fröken Bock inte förstod det. Och ännu mindre farbror Julius. Han märkte ingen bull-tirritering hur infernalisk den än var, han bara tänkte och tänkte. Men plötsligt grep han fröken Bocks hand och höll den hårt som om han ville be om hjälp.

”Jag måste tala med någon människa om detta”, sa han. ”Jag vet det nu, fröken Bock, det var ingen febersyn, jag yrade inte, jag såg John Blund!”

Fröken Bock spärrade upp ögonen.

”Är det verkligen möjligt?”

”Ja”, sa farbror Julius. ”Och därför är jag nu en ny människa i en ny värld. Sagovärlden, förstår fröken Bock, det är den som i natt har öppnat sej för mej på vid gavel. För om nu verkligen John Blund finns, varför skulle det då inte också finnas häxor och troll och spöken och älvor och tomtar och andra såna där mystikusar som det står om i sagoböckerna?”

”Och kanske flygande spioner kanske”, försökte fröken Bock för att ställa sig in, men det tyckte inte farbror Julius om.

”Dumheter”, sa han. ”Sånt där tokprat som tidningarna skriver, det ska man hålla sej för god att tro på.”

Han lutade sig fram mot fröken Bock och såg henne djupt in i ögonen.

”Kom ihåg en sak”, sa han. ”Våra förfäder trodde på troll och tomtar och häxor och sånt där. Hur kan då vi gå omkring och inbilla oss att såna mystikusar inte finns? Förstår vi saker och ting bättre än våra förfäder, va? Nej, bara tjockskalliga människor kan påstå något så dumt.”

Fröken Bock ville inte visa sig tjockskallig, så hon sa att det nog kunde finnas fler häxor än man hade en aning om och kanske en del troll och andra mystikusar också för all del, om man höll utkik och räknade efter ordentligt.

Men nu fick farbror Julius lov att sluta med grubblerierna, för han hade tid beställd hos sin doktor och det började bli dags för honom att komma iväg. Lillebror följde snällt med honom ut i tamburen, och det gjorde fröken Bock också. Lillebror gav honom hans käpp, och fröken Bock hjälpte honom på med rocken. Han verkade riktigt medtagen, stackars farbror Julius, så det var nog bra att han kom till doktorn, tänkte Lillebror och klappade skyggt farbror Julius hand. Fröken Bock var visst också bekymrad, för hon frågade oroligt:

”Hur känns det? Hur mår herr Jansson egentligen?”

”Hur ska jag kunna veta det, innan jag har varit hos doktorn”, sa farbror Julius snäsigt, jo minsann, lite fanns det nog kvar av den gamla farbror Julius, tänkte Lillebror, även om sagovärlden hade öppnat sig för honom aldrig så mycket.

När farbror Julius hade försvunnit, gick Lillebror och fröken Bock tillbaka till köket.

”Nu vill jag ha mera kaffe och bullar och lite lugn och ro också”, sa fröken Bock. Men sedan skrek hon till. För på bakplåtarna fanns där nu inte den minsta bulle. Där låg bara en stor papperspåse, på vilken någon hade skrivit med hemska, sneda bokstäver:

Har knykt nogra flär bular moste pjuda hela sagovärden ju ion plunt

Fröken Bock läste och hon rynkade bistert ögonbrynen.

”Ingen ska få mej att tro att John Blund stjäl bullar, om det nu är så att han verkligen finns. Han är alldeles för fin och snäll att göra något sånt, nä, jag vet nog vem det är!”